Jag blir tokig!

Inte nog med att man terroriseras med detta eländiga golf-ID-tjat i tid och otid. Det finns ingen vett och sans i hela tidbokningsfanatismen.

Detta oskick att med våld trycka ut maximalt antal spelare på de tider som står till buds ledde idag till att jag och Tobbe, med sammanlagt handicap på tre (och då har jag ändå fyra själv) som bokat en mellantid på plats - fick med oss två hackare.

Att fösas ihop med okända människor, med handicap på runt 36+, en dag när det är packat med folk på banan må vara hänt. Jag gillar det inte, men det är ju konsekvensen av det här folksporttramset.

Det som störde mest var att de här två, en kille i min ålder och hans son på runt 12 år, troligen helt färska nybörjare, inte hade koll på hur man uppför sig.

Där stod vi på vit tee och väntade på att slå ut medan mannen stegade fram till gult, peggade upp och slog ut. När han mötte min frågande blick utan antydan att vilja förklara sig sade jag att vi hade 10:42. "Jaha," blev svaret och det tog en stund innan han fattade att det inte bara var att kliva ut på banan.

I kansliet hade man tydligen inte haft vett nog att förklara för mannen och hans son att den tid de fått var de två extra platserna i en boll med en elitspelare och en singelhandicappare (något som jag tror hade avskräckt dem ordentligt). Nädå. GIT ska man ha och statistik ska man föra, men använda skitsystemet till något vettigt, det går minsann inte. Men man kan ju iaf meddela att de ska gå ihop med två andra och inte bara kan smita ut hur som helst.

Nåväl, det hade väl inte varit så farligt allt detta om det sedan inte varit för att sonen var mer än lovligt långsam. Och då menar jag *l å n g s a m* - i en klass som får Ben Crane att likna en oljad blixt och Niclas Slow att förtjäna sitt vanliga efternamn.

Han suckade och stönade medan han funderade på vart han skulle slå bollen, ställde upp för att slå, backade ett steg och provsvingade. Provsvingade en gång till. Gick fram till bollen. Backade igen. Ny provsving. Gick fram till bollen. Och toppade den 30 meter.

Efter en promenad i ett gångtempo som får zombies att likna ADHD-ungar på uppåttjack kom han fram till bollen och repeterade proceduren. Om jag inte haft ett modicum av återhållsamhet hade jag skrikit rakt ut. I stället stressade jag på min egen process och slog några riktiga skitslag.

Efter två spelade hål hade vi tappat ett helt hål till fyrbollen framför oss och mannen insåg nog vartåt det barkade hän för han föreslog att vi skulle dela på oss och att jag och Tobbe skulle gå före.

Nu hjälpte det föga, eftersom det var en hel del andra hackare på banan, Tobbe var förkyld och jag redan tappat sugen av det här eländet så vi gick av efter fyran (också till viss del för att det var en fyrboll som letade i vattenhindret på femman medan en fyrboll stod på tee och väntade när vi kom fram).

Fyra hål på över en timme. En surrealistisk upplevelse av hur eländigt det står till med golfen i Sverige - där man på nybörjarkurserna uppenbarligen inte inpräntar vikten av att hålla tempot - eller att detta iaf inte uppfattas av nybörjare. Samt problemet med att trycka ut fyrboll på fyrboll med sju-åtta minuters mellanrum.

Jag har ju en hustru som inte vill flytta, men en sån här dag längtar man till ett land där man kan hitta en klubb där det inte är packat med folk och där man kan få gå i ett vettigt tempo och gärna gå en tvåboll utan att fösas ihop med andra.