Just nu är jag mycket nöjd med mitt beslut att inte spela gökottan i år.
Varje år säger jag att jag inte ska spela och varje år har jag stått där, kall och trött, och svurit. Men i år avbokade jag tävlingen och kunde vid halvåttasnåret sitta med en kopp kaffe och titta på hur regnet smattrade mot trädäcket på baksidan. Genom mina nya aluminiumklädda pardörrar med mycket större glasyta än de gamla. Värt varenda krona ... eller ... kanske inte, men det är ju frugan som bestämmer det ... 8)
Annars är det mest skit med huv'et. Sämst när det gäller verkar vara temat och det knyter sig när jag vill för mycket, trots att det går lekande lätt när man bara lallar runt.
I söndags gick jag hemmabanan på 71 brutto med idel ädel bollträff och faktiskt ganska slarvig puttning. I tisdags hade jag en (läs 1!) ren bollträff första nio (banans sista nio) i första omgången av First Open. En bra partner bar mig till "bara" två ned och när vi tappade ettan och bara delade tvåan och var vi tre ned med sju att spela.
Då var det lätt uppgivet och den knuta av spänning jag känt i bröstet släppte och så rullade det igång. Kanonslag efter kanonslag kom. Visserligen förlorade vi på första särspelshålet, men det var mer för att våra motståndare flukade i en tremetare på sjuan och en 10-metare på åttan.
Efter förlusten ville jag slå ett slag till, stegade upp på elvans tee och skickade ut bollen pin high. 265 meter. Så dags då ...
Det är visserligen maj, men fortfarande försäsong. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv eftersom mitt spel är synnerligen ojämt just nu.
SvaraRaderaJag har svårt att kalla det försäsong när jag snart gjort 50 rundor. På försäsongen var jag *riktigt* kass, men även den urusla rundan i tisdags blev en 79-runda så det finns en helt annan stabilitet i mitt spel än förr.
SvaraRaderaFlukade i en tremeters och en åttameters..? Hajar du hur det känns när man spelar mot en som flukar i tolvmeters på vart och vartannat hål då...?
SvaraRadera