Träningsdagbok - 2007-12-09

I brist på bröd äter man limpa. Eller vad man nu ska säga. Jag skulle ju egentligen varit på Bedinge och spelat finalen i Vintertouren, men fick stanna hemma eftersom Colin har feber och är rejält svullen i halsen med rosslande andning som *inte* låter bra.

Efter en lugn förmiddag och lunch så tog jag iaf på mig lite grejer och körde ut till Tylösand där jag plockade ut 55 bollar (för 20 spänn) och efter lite småpratande med en okänd ung tjej i studion började slå lite slag.

Det nya greppet börjar sitta rätt bra redan. Visserligen händer det att högerhanden "halkar" tillbaka i den gamla positionen, men det känns direkt och de två-tre gånger det hände idag så korrigerade jag det innan jag slog. Bra så.

Vådan av att stå under tak i ett bås och slå bollar är att man inte känner vinden. Idag var det sned motvind och de första 10-15 bollarna (som någon vänlig själ lämnat åt mig) slog jag kort om de mål jag siktade på utan att riktigt förstå varför - nåväl, får väl ta en IQ-lektion också ...

Slagen med wedgar och J8 satt mycket bra igen. Skönt som f-n att trycka på slagen rejält utan att vara rädd för att de ska starta vänster och försvinna. Nu blir det bara lite mer "smack" i träffen och mer spinn (bollarna klättrade rejält i motvinden).

Järnfyran fungerade lite halvruttet innan jag hittade bättre tempo, hade någon form av snärtkänsla som inte passade, men när jag svepte iväg bollarna och bemödade mig om att inte luta mig framåt i baksvingen så fungerade det OK.

Drivern kom sedan fram på de sista 10-12 bollarna och det var som brukligt som att hålla en spottkobra i fingrarna. F-n att det ska vara så svårt att få ordning på drivarna. Någon vänster, några höga, någon höger, lite allmänt blandat skräp alltså. På slutet började jag luta huvudet åt höger så att jag fick ryggraden, nacken och huvudet i linje, vilket hjälpte lite.

Den stora Aha-känslan för dagen var dock när jag drog mig till minnes mina enormt fina drivar de sista nio hålen på Köpenhamns GK där Richter smickrande sade, "hade vi inte träffats förut och jag sett dig svinga nu så hade jag trott att du var plushandicapare". Vad var det egentligen jag gjorde där som gav så långa och fina slag?

Just det. Jag slutade styra och kasta med grejerna och i stället satte jag händerna lugnt, sträckte ut bakåt i baksvingen för att hämta kraft (istf att lyfta rätt upp) och stressade inte alls. Bättre tempo och så rejält igenom till en bra follow-through - där satt den. En riktigt fin drive som var rak och fin, lite lägre och betydligt längre (trots motvinden var den bra lång). Om man nu bara kunde komma ihåg det där till nästa gång.

Skönt att träna ensam - snacksalig som man är så blir det lätt att man babblar medan man slår om man har sällskap. Dessutom var det skönt att slippa se Micke Erikssons eländigt långa och spikraka drivar (han var som en maskin sist!) - så fick man iaf inte mindervärdeskomplex för det.

Får se hur Colin mår i veckan, blir han bättre så är det inte omöjligt att det kan bli en runda.