Idag var jag i simhallen med äldste grabben. Sju år gammal gjorde han det sista som krävdes för att få järnmagistern. Han hade redan gjort alla simgrejer och livräddningsövningar och vad som nu krävdes, men han hade kvar ett hopp från tremetershöjden.
Jag ville såklart att han skulle få sin järnmagister med sina kompisar och eftersom han inte vågade hoppa i onsdags (när jag spelade golf) så åkte vi dit för att ge honom en ny chans.
Efter att hela tiden ha förklarat att det inte var farligt och att man ju bara gick fram till kanten och hoppade ned så fick jag bekänna färg när jag väl stod där och skulle föregå med gott exempel.
Svindeln slog till rejält och jag körde "jag ska bara torka lite vatten ur ögat" för att vinna lite tid, men jag ville inte dra ut på det för mycket eftersom jag ju då skulle visa Nicholas att jag också var rädd.
Fram till kanten. Titta ned. Jäklar vad långt det var ned. Lite svajigt, men sedan knep jag ihop ögonen och tog ett kliv ut i tomma intet. En evighet senare (pirrade i magen som värsta berg och dal-banan) plaskade jag ned i vattnet, tog några simtag och uppfylldes av lika delar glädje och lättnad.
Grabben tog hoppet galant, men sade efteråt att det varit jäkligt läskigt och vi valde sedan att hoppa och dyka lite från enmeterssvikten och åka lite vattenrutschbana. En skön eftermiddag till slut efter lite "skräck".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar