In the presence of greatness

Idag hade jag det stora nöjet och den stora äran att få se Henrik Stenson, rankad sexa i världen, på min hemmaklubb.

Han höll en liten clinic och skojade lite - bl.a. skojade han till det på något sätt så att vår range blev mycket kortare än vanligt, för när jag slår drivar från grästee i vänsterhörnet är det sällan någon risk att jag landar bollarna på övningsgreenen på andra sidan rangen ...


Kul med lite tips för chippar/pitchar/bunkerslag som jag ska ta och pröva (att använda klubbans bounce mer istf att föra fram händerna framför bollen och skära den).



Några järnslag blev det också - med de klassiska kommentarerna om hans stackars farsa som lagt honom i ett svårt läge så att han måste hooka/slica tillbaka bollen.


Lite kul också att se honom slå två halvraddiga slag med en ny Srixon-driver och sedan byta till sin gamla Callaway (f.ö. samma märke som de wedgar han använde) - med tanke på att det var just Srixon som tagit dit honom ... 8)

... ned som en pannkaka

Började lite darrigt efter att ha tiggt till mig tidig start (7:10 istf runt 08:00) och dessutom sprungit fram och erbjudit mig att gå i första bollen när någon sopa inte dök upp (utan att ringa och säga till). Bogey på ettan efter klassisk armégolf följdes sedan av en vispad järnsjua ned i vänster greenbunker på ettan.

Bunkerslaget var sedan sådär superskönt, men bollen stannade retligt på hålkanten. Par där, par på trean, par på fyran och inspel till ca metern kort green, runt 5-6 meter från pinnen, på femman. Treputt såklart. Och så i vattnet på sexan för ny bogey. En sanslöst skön järnfemma rakt mot stickan på sjuan hade varit mycket trevligare om den landat halvannan meter längre fram, i stället för att kicka tillbaka på kullen i greenkant och leda till ännu en treputt.

Fyra över efter sex hål trots bra spel, men med mycket osäker puttning. Inte så bra. Och så en rutten drive på åttan. Sedan bet jag ihop och slog en skön järntvå upp i greenkant, satte sånär chippen och gick upp på nian med ett skönt par i ryggen.

Dagens första birdie kom på tian efter en 52-gradare som spann rejält och backade till ca två meter från hål. Bra par på tian efter en tvåputt från långt håll, ännu bättre par på elvan efter en kass drive, duffad järnfyra och sånär ha sänkt en skön liten pitch. Tvåputt-par på svåra tolfte hålet och tyvärr bara par på enkla tretton sedan tredjeslaget spunnit tillbaka av green.

J2-J2 på hål 14 till ett par meter ledde till dagens andra birdie och nu alltså bara två över par. Schysst! Lite tur med utslaget på 15 gav jag tillbaka med en väldigt "heavy handed" chipp och fesen putt. Tre över.

På sexton slog jag ut en bra drive, men vispade sedan en J6 ned i bunkern vänster med bara några meter till flaggan. Ont om sand i botten där ledde till en lång retur som jag såklar treputtade för dagens första dubbel. Bra trött nu efter lite för lite sömn och man är ju inget kondisfenomen direkt.

Järnfemman på 17 var hur bra som helst, men slutade oförklarligt drawa in mot pinnen och rann av höger. En utmärkt chip och klockren meterputt gav ett enkelt par och alltså fem över par efter 17 hål. Och sex erhållna. Med bara ett halvkort par 5 - 469 meter - kvar.

En lite tunn drive studsade kort fairwaybunkern - och sedan på andra sidan fairwaybunkern för ca 220 kvar. En lite nedgreppad spoon skulle bli perfekt. Om jag orkat vrida upp. Nytt vispande, den här gången ut vänster till ett läge där jag inte hade någon baksving. Par var det enda som betydde något och jag försökte hugga upp den, men den slog i bunkerkanten och rullade tillbaka. Halvtrött bunkerslag, en duffad chipp när jag var tvungen att sätta den och sedan chip-tvåputt för en trist trippel.

78 slag. Sex över par sista fyra hålen. Inte så kul. Men spelet fanns där iallafall i betydligt större utsträckning och nu *måste* jag helt enkelt göra något åt min ork - eller börja spela 12-hålsbanor.

Statistiken nedan är "tourvarianten" där putt på foregreen räknas som chip.

Statistik igår:
FW-träffar - 50 %
Greenträffar - 22 %
Puttar - 35
Chip-1 putt - 36,4 %
Chip-2 putt - 54,5 %
Chip-3 putt - 9,1 %
1 pliktslag, 3 bunkerslag, 1 sandy

Statistik idag:
FW-träffar - 33 %
Greenträffar - 27 %
Puttar - 29
Chip-1 putt - 44,4 %
Chip-2 putt - 55,6 %
Chip-3 putt - 0,0 %
1 pliktslag, 3 bunkerslag, 1 sandy

Jag och Usain Bolt

9,69 med spexande inför under och efter loppet. Mycket imponerande världsrekord av Usain Bolt från Jamaica som var så laid back att man undrar om dopingkontrollen blir största hindret för honom.

Likheterna mellan mig och Usain Bolt är naturligtvis inte så stora. Jag springer med stor möda 100 meter över huvud taget - glöm att jag klarar det på någon vettig tid. Men idag hade vi en sak gemensamt. Vi var båda laid back. I mitt fall alldeles för mycket laid back.

Dagens tävling, Silverpokalen på Laholms GK, skulle bli min biljett ned i handicapgrupp 1 efter en del schyssta rundor där jag kunnat sänka mig en bit under 4,0 om inte den nya regeln om stopp vid 4,5 för sänkningar på sällskapsrundor skjutit mig i sank.

Sen avfärd hemifrån, lugn takt i bilen ned och en halv hink lite förstrött följt av en 5-6 puttar. Och i bagen låg en nyinförskaffad Acushnet Bullseye - den raka med två träffytor, och med originalgreppet från 60-talet.

Suffice to say, som det heter, att jag inte tog det hela på allvar idag. Inte blev det heller bättre av att jag lottats i samma boll som Tobbe - både han och jag hade en något oseriös inställning verkade det som, och en bit in på inrundan började vi spela match om lunchen i stället för att bry oss om scoren.

Någon sänkning blev det av naturliga skäl inte. Visserligen var det kanske inte den oseriösa inställningens fel att det enda jag tänkte på när jag slog inspelet på ettan var, "78 meter, det slaget har jag ju inte". Tre sandwedge-slag senare, en toppad pitch, en "heavy handed" chip och ett halvbra bunkerslag slog jag putten för dubbel hålkant ur.

Viss framgång med järnen, bra drivar och bättre närspel gjorde att jag höll ihop det hyfsat, men när puttningen totalt fallerade fanns inget att göra och 41 stötar med puttern (från både vänster och höger) ledde till en oskön 84 (chip-treputt för bogey på sista var inte så kul - särskilt inte när p-bollen låg ett par meter från flaggan för en eagle på andrabollen).

Imorgon blir det, också av förståeliga skäl i en scratchtävling med seedat startfält, tidig start. Skönt. Lite mer fokusering och en aningen mer modern putter kanske kan ge en bättre score. Min höjning idag gav ett slag till från vit så sänker jag mig imorgon har höjningen inte kostat något på handicapet. Risken är väl dock att det blir en ny höjning imorgon.

En nåd att stilla bedja om

Den 6/8 2008 hade jag förmånen att få spela Castle Course - den sjunde banan i St. Andrews. Egentligen skulle vi gått ut vid halvtio, men vår värd erbjöd sig att flytta fram vår tid eftersom det regnade rejält och folk avbokade sitt spel hej vilt - trots att inga pengar återbetalades.

Klubbhuset är nytt och ganska trevligt - men jag funderar lite på varför man byggt det som ett nylandat UFO. Invändigt är det dock riktigt bra, men den macka jag fick antyder att Gordon Ramsay tagit med sig all smak och dragit söderut. Smaklöst är bara förnamnet (och det gällde generellt det mesta käket under veckan, inte bara mackan på Castle Course).

När det så närmade sig tid att gå ut så valde min partner (som är före detta touring pro, men numera är gjord av sockervadd och inte tål vatten) att vika för det fortfarande ihållande regnet och i stället tillbringa dagen på sitt rum på Old Course Hotel (eller i Road Hole Bar) medan jag själv drog på mig regnstället och stegade ut på banan med en caddie i släptåg.

Banans karaktär svårbestämd. Links? Hed? Amerikanskt manikyrerad ovårdad mark? Oavsett vilket så är det en stor upplevelse från första puttarna på övningsgreenen till den sista putten vid Nordsjöns kant på 18:e green. Utslaget på ettan görs till en fairway som ser ut att vara knappt meterbred, men min caddie var kolugn och förklarade var jag skulle skicka iväg min boll - och där fanns det gott om plats.

Generellt gällde sedan samma sak på nästan alla hål - att med hjälp av ögonmått eller sikt från tee välja klubba och spellinje här är dömt att misslyckas. En caddie är ovärderlig och värd varenda pund (kostar 40 pund och man dricksar sedan som man tycker är lämpligt, min caddie fick de 50 pund jag hade på mig, men han var värd mer så jag skjutsade honom hem också).

De första nio spelas huvudsakligen på St.Andrews-sidan (norr? Nordost?) och här finns banans kanske bästa hål, iaf mitt favorithål, det sjätte hålet. Även nian är hur bra som helst och med sånär ett HIO på det kort-korta åttonde hålet kändes back to back birdies perfekt inför en värmande kopp kaffe och en macka i "kiosken" - en lucka i klubbhusväggen.

Efter ett lite långsamt genomsläpp hade vi tagit ca. 1,5 timmar för de första nio - inte så bra för en enboll med caddie, men sista nio höll vi bättre tempo (och en majestätisk drive på tolvan gav ett genomsläpp som om jag varit Tiger Woods, det var nästan så de bugade sig när jag i motvinden spettade upp en järnfyra till pinnen och satte i putten för dagens tredje birdie.

Säg sedan den glädje som varar. Efter att ha spelat de första fjorton hålen med samma fina Pro V1 med Miklagard-logga kom så min gamla trista pull-hook på ett ovälkommet besök från tee på femtonde hålet. Jag sade till min caddie att vi skulle offra den till golfgudarna och ta en ny boll (och räkna den som första utslaget - jag betalade ju honom så han sade inte emot ... 8)

En kanonträff med svag draw gav mycket mer längd än jag (eller caddien) kunde förutse, men lite tur med studsen och rullen gjorde att jag undvek den gapande bunkern mitt i fairway. Tyvärr låg jag mot en av de skumma ruffklädda "gupp" som likt vågor på havet reser sig överallt på banan. En liten läderwedge åt sidan (hey, jag har ju redan fuskat en gång här) följt av en pressad järnfyra gav en liten wedge som sedan spann alldeles för mycket på den fuktiga och lite mjuka greenen. Putten satt dock mitt i hålet för vad som väl får kallas en rätt fuskig birdie.

En liten skönt snärtad lobbchipp från den djupa svackan framför sextonde green blev till slut ett par och när jag stegade upp på 17:e tee var jag sju över par (med fri fusking räknar jag till fyra birdies). Ett resultat som var så långt över min förväntan att min glädje över detta endast överträffades av den underbara känsla som den vackra banan gav. Mitt fåniga flin smittade av sig på caddien som nu också agerade hejaklack.

Trots att vi båda räknade med att en järnsexa nog skulle behövas för att vara safe på 17:e hålet med sin ravin mellan tee och green så gav han mig sjuan och sade till mig att "give it your best shot and we'll be next to the pin."

Coolt sagt. Särskilt det där med "vi" - kan tänka mig att det annars är mycket "synd att [i]du[/i] gjorde bogey där" ... 8)

Träffen var såklart också en sån där härlig smörträff där man känner hur bollen komprimeras och stack iväg som en raket. Den täckte flaggan och caddien och jag hojtade båda "go in the hole". Men med min vanliga otur carrade den någon decimeter vänster om pinnen, kickade fram och rullade uppför en elak undulering varifrån min caddie sedan gav mig en linje 90 grader höger om den direkta linjen mot hål och jag slog bollen aningen för kort uppför en annan kulle så att bollen när den vände inte orkade ända ned i hål utan stannade retligt en halv rull kort ... 8(

Oh, well. Jag slog iallafall ett sjuhelsickes bra slag och det är en belöning i sig.

På sista hålet, ett råfräckt par 5-hål med en djup ravin som välkomnar alla bollar med aningen högerskruv, fick jag på ett hyfsat utslag och vi dividerade sedan lite om jag skulle lägga upp kort om en läskig bunker mitt i fairway eller försöka trycka på ett järn lite till vänster om den. Och varför spela safe nu?

En riktigt skön träff gav sedan knappa hundra meter kvar. In i vinden. Till en flagga som stod precis på krönet i bakkant green. Varifrån det sedan är brant nedför till ett litet, litet uppsamlingsområde som slutar i ett stup rakt ned i Nordsjön. Vi kan väl säga att jag inte direkt satsade på att klämma bollen förbi flaggan och backa den tillbaka ...

Med den inställningen blev jag lite för kort och chippen var visserligen bra, men putten ville inte i och så kom jag såklart inte in under 80 ändå. Men vad gör väl det. I ett rätt så taskigt väder, med "fel" vind (från Nordost, har för mig att den kallades "Haar") hade jag snickrat ihop en av de mest njutbara rundor jag någonsin spelat.

För den som har planer på att besöka området kan jag inte annat än rekommendera ett besök här. Om man inte är så duktig på golf kommer man nog att förlora en del bollar och kanske inte få till någon 36-poängsrunda (såg ingen slope-tabell, men vi kan väl säga att om det varit en svensk bana hade man nog fått mååånga extraslag) - men om man uppskattar vackra och bra golfhål, en underskön utsikt och en utmaning utan dess like, så kommer man att tycka att greenfeen på 120 pund är prisvärd. Lägg till det 50-60 pund för en caddie så är det visserligen dyrt, men en upplevelse som man garanterat inte glömmer i första taget.

Mer från Skottland

Så här glad blir man när man får en rundvisning i R&A:s klubbhus och ställa sin hyrbil på deras "Members Only Parking": Flickr Photo Set - Skottland 2008

Efter en god natts sömn på fina Rufflets Country House Hotel såsade min fotograf alldeles för mycket på morgonen och vi kom iväg lite sent till Lundin Links.

Vi anlände också lite sent och jag stressade ut en drive på 18:e fairway - den var visserligen 300 meter (100 meter upp, 100 meter fram och 100 meter ned), men inte så rolig.

En viss bollträff infann sig sedan, men min usla läsning av puttlinjer gjorde att jag missade otaliga puttar på inte alltför långa avstånd, men i övrigt slog fantastiska chippar och ganska kompetenta järnslag för en 72-runda. Det på samma boll som jag använt för någon vecka sedan på Haverdal för en annan 72-runda. En Callaway HX Tour som alltså pallat 144 stötar utan att vilja ge sig iväg ut i skogen eller ned i ett vattenhinder.

Roligt också att slå hr. Chefredaktören (med 2 i hcp och tidigare vinnare av en proffstävling) 3/2 i matchen.

En tur på de små vägarna upp till Crail följdes av en stabbig lunch som gjorde att magen stod rätt ut som en spärrballong och någon uppvridning gick inte att uppbringa förrän framåt femte hålet och då var jag redan några hål ned. Med en score som var identisk på de sista nio hålen gick det inte att hämta in försprånget och jag fick stryk med samma siffror jag vann med på förmiddagen.

Balcomie Links på Crail var helt OK, men betydligt öppnare och mindre tilltalande än Lundin Links - om än med något mer havskontakt kanske. Lite kul var det ändå att dela elvan på birdie efter ännu ett utslag på 300 meter - 100 meter upp, 100 meter fram och 100 meter ned ...

Vi hade inte tid att spela deras andra bana, men den är enligt uppgift numera betydligt beskedligare än när den var ny och man obetänksamt gjort den omåttligt svår (à la Båstad Nya).

Idag ska vi till Ladybank och Scotscraig. Imorgon är det Castle Course och Old Course, varav Castle Course ser omåttligt svår ut (som ett stormigt hav) när man kör förbi och alla säger att den är fantastiskt svår. Inte läge att ta fram sina dyraste bollar direkt ...

Det allra heligaste

Idag var en bra dag i Puttarens liv. En lugn resdag med fritt käk på flyger från Kastrup (det är inte helt vanligt i apklass nuförtiden) och så uthämtning av hyrbilen i Edinburgh. En splirrans ny Mercedes C-klass kombi med lite lull-lull. Nice!

En liten tur upp till Rufflets Country House Hotel, omsvidning till kavaj, skjorta och slips och så iväg mot St. Andrews. Ett telefonsamtal till den gentleman som vänligt nog bjudit in oss till R&A gav ännu en liten extra bonus, "It's Sunday today, and fairly slow. You can just drive up to the R&A car park".

Jaha. Inte nog med att man alltså fått äran att öht bli insläppt i R&A:s klubbhus bakom ettans tee på Old Course. Nu fick vi också ställa bilen på självaste R&A:s "Members Only"-parkering. Coolt!

En tre timmar lång sejour inne i det allra heligaste var en fantastisk upplevelse. Vår värd berättade initierat om många av de golfhistoriska juveler som finns att beskåda. Vi fick till och med gå ut på den fräcka balkongen och vinka glatt åt turister som fotograferade "kändisarna" på R&A:s balkong.

Mest imponerande var såklart "The Claret Jug". Den äkta vinkaraffen. Parkerad i foajén intill mästarbältet som Young Tom Morris tog hem med sin tredje seger i The Open och den betydligt större British Amateur-pokalen.

Lite bildbevis: http://www.flickr.com/photos/24697859@N00/sets/72157606543216192/

När vi körde därifrån tog vi en sväng till nya Castle Course och såg en bana som såg ut att kunna svälja *många* bollar. Får nog ta en sväng ned på stan och köpa lite billiga NXT eller något ... 8)

Kvällen tillbringades sedan med en dyr-dyr middag (115 pund med dricks) där maten smakade så lite så man ett tag funderade på om det var någon som skojade med oss. Totalt okryddat bröd, okryddat mos, sallad utan dressing och en bearnaise som var för syrlig. Men köttbiten var mör - alltid något.

Ett litet bet om att en herre några bord bort inte var Peter Thompson blev till en middagsbjudning imorgon – tack Richter. En liten "kvitt eller dubbelt" på vem som skulle vinna WGC-tävlingen gav en extramiddag när Richter tog Mickelson och jag Singh – tack igen.

Nu är det lite "shut-eye" som gäller. Imorgon är det Lundin Links 09:16 följt av Crail på eftermiddagen.

Spänd förväntan

Nu är alla förberedelser klara inför min hektiska tjänsteresa nästa vecka. Grejer är inhandlade, packningen planerad och förväntningarna rejält uppskruvade.

Söndag 3/8 R&A:s klubbhus
Jag hade snokat i min bekantskapskrets efter någon som kunde fixa in mig i R&A:s klubbhus och frågat lite olika personer, men inte lyckats. Och så fick jag ett mail med en fråga om jag gjorde något på söndag em eller om jag ville "look round the R&A" ... 8)

Måndag 4/8 Lundin Links och Crail
Tisdag 5/8 Ladybank och Scotscraig
De här två dagarna spelar vi "Links with History" - fyra linksbanor som har mycket historia, och bl.a. varit finalkvalbanor till the Open.

Onsdag 6/8 Castle Course och (kanske) Old Course + Old Course Hotel
Castle Course är St. Andrews nya omtalade bana och det ska bli ett rent nöje att få beträda den enligt uppgift supersvåra banan. Om vi hinner försöker vi sedan springa runt Old Course innan vi checkar in på Old Course Hotel. Coolt!

Torsdag 7/8 Dukes Course och lång resa till östkusten
Dukes är en bana som jag har för mig tillhör Old Course Hotel och är ganska tuff. Ska bli intressant att se vad det är för något. Efter rundan kör vi till östkusten för incheckning på De Vere Cameron House at Loch Lomond. Lyxigt ställe med egen bana.

Fredag 8/8 The Carrick på De Vere Cameron House
Carrick har haft Ladies European Tour på besök och lär vara rätt OK, De Vere är ju kända för att satsa lite på sina anläggningar. Efter rundan ochen snabb lunch tutar vi ned till flygplatsen i Glasgow och susar iväg hem igen.

Schysst vecka, om än lite stressig, men det får man väl ta - It's a tough job, but someone has to do it.