Hur är det möjligt?

Igår var det Solheim Cup-träff på Halmstad GK där en god grillbuffé följdes av 18 hål bästboll poängbogey (två bästa scorerna av tre räknades) på Norra Banan.

Några bollar på rangen bekräftade att en svingliknande rörelse fanns och några puttar på övningsgreen gav viss indikation på något som liknade längdkänsla, även om den riktningskänsla jag hade sist på Norra inte riktigt verkade finnas kvar.

Med lite extra publik på ettan var det riktigt kul att bomba ut en jättedrive som flög och flög och flög. Tyvärr gled den ut i semiruffen rakt fram och inspelet blev fluffigt ned i bunkern. Ett utmärkt bunkerslag till halvannan meter hjälpte dock inte när putten var rejält pullad. Bogey med den driven ... stön, jag som tänkte att min gamla Mizuno MX-500 automatiskt skulle ge en bra score ... 8)

I greenkanten på två slag på tvåan (par 5) blev bara ett par och missade birdiechanser på både tre och fyra gjorde att det inte kändes alltför bra, även om lagscoren var OK med någon poäng bättre. På femman drev jag bollen förbi trädet på högersida och snärtade sedan iväg en härlig järntvåa, men missade ändå greenen med mellanwedgen. Chip-enputt för par fick duga.

Två bra slag på sexan följdes sedan av en sån där rolig putt, klockren i linjen och lite, lite för hög fart så att den krockade med bortre hålkanten, studsade upp i luften och gjorde en saltomortal ned i hålet för dagens första birdie. På par efter sex hål med det slarviga närspelet kändes kul.

Naturligtvis är bogeyn på sjuan given när man börjar fundera på sitt banrekord (75 på Norra, satt förr-förra veckan med 21 puttar). Tunt tagen i bunkern och sedan chip-enputt följt av en riktig råpullad drive på åttan som turligt nog studsade ut till spelbart läge, men ändå blev en bogey.

Sådärja, då var man två över hastigt och lustigt. Typiskt mig att tramsa till det när scoren började se hyfsad ut. Driven på nian var den där härliga faden som jag tänkt mig på åttan, men här gled bollen ut höger, knackade i ett träd och landade så att jag hade runt 160 till flaggan med en björk rakt i linjen ca 4 meter fram. En vrålslice med järnfyran till tjockt ruffläge i bakkant green kändes OK och chippen till någon decimeter ännu bättre.

38 slag första nio på Norra är inte helt ovanligt för mig. Brukar spela bra ut här, men sedan kommer en del hål där jag brukar ha det svårt.

Om det var kaffet och korven som en av mina spelpartners bjöd på som ledde till monsterdriven på tian vet jag inte, men med bara 90 meter kvar slog jag sedan en perfekt sandwedge rakt över flaggan som sedan spann tillbaka till en knapp meter och birdieputten satt klockrent i hål.

Stärkt av detta gick jag upp på elvans tee och pushade bollen ned i höger fw-bunker. Lugn och fin tänkte jag och tog en järnåtta och lade upp mig på ca 95 meter. OK, 95 meter är mitt emellan SW och GW och i medvinden vågade jag inte ta mellanwedgen. Givetvis lät jag klubbhuvudet passera händerna i träffen och blev femton meter kort - vilket sedan gav dagens första (och sedermera enda skulle det visa sig) treputt. Bogey på elvan är inte bra - ett par 5 som man når med drive-järnfem annars.

Underligt nog för mig, som annars är rätt hetsig, kände jag mig lugn. Mina spelpartners spelade ojämnt, d.v.s. den ena spelade ganska bra, medan den andra inte spelade i närheten av sin förmåga. Kanske var det deras lättsamma och glada stämning som stabiliserade mig.

En liten fade på tolvan följt av en nedgreppad järnfyra till tre-fyra meter gav dagens tredje birdie och fyra poäng, tack för kaffet! Bra räddning på tretton med en lång parputt efter en dålig chip följdes sedan av ett katastrofhål på 14 där jag slog en drive ut bland träden till vänster, chippade ut höger och sedan pullade en spoon ut i skogen. P-bollen var "bara" hookad, men tankarna gick åt andra choke-rundor jag spelat och den lugna stämningen var nu mer ett sånt där åskmoln över huvudet som i tecknade serier.

Efter lite letande hittade jag andrabollen och ytterligare en liten stund senare förstabollen. I lite blåbärsris, men med fritt spel mot flaggan. En lugn wedge pin high följdes sedan av en helt OK tvåputt för bogey - pust, snacka om röta!

Efter ett enkelt par på femton med J2-J8 i motvinden stod jag alltså på tee på sexton, bäckahålet, två över par och med många konstiga tankar i huvudet. Här var det också närmast hål som gällde och jag valde att inte (som jag gör annars) spela lång vänster utan gå för flaggan som stod precis in på green - farligt nära bäcken.

En mjuk järnåtta blev ganska rak, men fördes lite höger av vinden och damp ned pin high, 269 cm från hål där den tvärdog. Kul. Birdieputten slog jag rakt på hål och mina spelkamrater sade "bra birdie" innan bollen sista decimetern kastade sig ur linjen. Ouch. Så får man den klassiska "jaså, du var närmast hål - gjorde du birdie?" och måste stå med skammen att ha missat. Som tur var kom en annan spelare närmare (189 centimeter). Och ännu mer tur var att priset för närmast hål var en bok jag redan hade ... 8)

Enkelt par på sjutton trots stor nervositet på utslaget följdes sedan av en bombad drive rakt över bunkrarna på arton, tyvärr stannade bollen i lättruffen (man har tajtat till fairway ordentligt, banan är för jäkla bra nu!). Lite fundering på vilken klubba som kunde föra upp bollen till den bakre platån utan att gå över och in på serveringen bakom greenen gav wedge som svar och bara någon meter skiljde en självklar tap-in från den fyrametersputt jag nu fick.

Så stod jag alltså där. Med två puttar för att sätta nytt personligt rekord på Norra igen, bara halvannan vecka efter förra rekordet. En 74:a på Norra skulle verkligen vara något att vara stolt över och med alla poäng vi samlat in i laget skulle vi sannolikt ha chans på prisplats.

Jag kollade linjen lite hastigt bakom flaggan när jag tog ut den, gick ned till min boll och riktade in den rakt mot hål. Hittade inget direkt fall och på Norra är det oftast bäst att slå rakt på hål när man inte ser något fall. OK, fyra meter. Uppför. Då måste man ge den lite fart.

En snabb titt på linjen och så en baksving där jag hinner tänka "håll med vänsterhanden" för att inte stänga putterhuvudet med högern. Bra träff på bollen ger den rejäl skjuts uppför backen, den rullar mot hål med bra fart ... och går mitt i hålet! Erkänn att du som läser detta trodde att jag skulle treputta ... 8)

73 slag alltså. På Norra banan. Hur är det möjligt med så mycket slarv, missade inspel, taskiga puttar och dåliga utslag. Oh, well. Skön känsla var det iaf och det var jäkligt svårt att torka bort fånflinet från fejan ... 8)

Seger i lagspelet gav ett presentkort på valfritt par Ecco-skor som jag gav till hustrun som tack för att hon ställer upp så jag kan spela golf titt som tätt.

Nu väntar jag bara på besked om min Burner TP och den sorgliga historien med skaftet. De har lovat att ringa TaylorMade och höra, men jag vill ju ha den *NU* ...

Score och statistik: http://www.klubbhuset.nu/content/spelstatistik/runda_visa.asp?RundaID=95093