Huvudet på skaft

Jag har funderingar på skillnaden mellan två likadant lackade Taylor Made TP-skaft: ett 50 gram Fujikura-skaft respektive ett 65 gram Graphite Design-skaft. Båda kallas S, om det är stiff eller något annat vet man ju inte ... 8)

Jag provade det senare i launch monitor när tourbussen var på besök och slog bollen bättre än på många år. Det var naturligtvis omöjligt att inte ge klubban till utprovaren och säga "give me one of these".

På den rosa byggslipen står det TP. GRD. - vilket också stämmer överens med min minnesbild då jag vände på klubban och läste vad det stod på skaftet. Den klubba jag fick efter 20 minuters väntetid fick jag inte provslå utan slängde ned i bagen och körde hem.

När jag skulle skryta med min nya klubba och visa den för en bekant såg jag att det var ett 50-grams Fujikura och på frågan om det blivit fel fick jag svaret att det nog inte var fel. En 18-hålare med rätt OK utslag (lite "puffande" eftersom vi gick från gul) gjorde att jag tänkte att jag väl mindes fel.

Gårdagens Skogaby Open var dock en "eye-opener" av sällan skådat slag. Med en lugn-lugn sving gick det utmärkt att slå högt och rakt med den här klubban, dock inte särskilt långt. Alla försök att trycka till bollen rejält resulterade i en draw som oftast övergick i den mer kraftiga varianten av draw vars namn jag helst inte vill nämna för att slippa tänka på eländet.

Enda sättet att slå rakt/fade (utan att blocka till en push-fade) var att pegga ned som med en spoon och glida klubbhuvudet igenom träffzonen. Blev 230 spikrakt, men kändes inte som det mest safe slag man kan tänka sig.

Enligt uppgift från utprovaren ska man titta över skaftfrågan på måndag, men min fråga är om det är jag som gjort någon svingförändring - som ger problem med vänstersidan - eller om det 15 gram lättare skaftet kan vara boven i dramat?

En sak är säker - jag hade haft betydligt större glädje av min gamla Mizuno MX-500 med sin betydligt lägre bollbana. Bara tre birdies på 36 hål berodde till stor del på att puttern var iskall till en början, men den tia(!) jag fick notera på tredje hålet samt bogeys på alla par 5-hålen sista varvet berodde på drivern.

Tristast var såklart tian på tredje hålet. Ett slag vänster, boll borta. Ett nytt slag, mindre vänster, trodde jag var helt OK, men när vi kommer fram och ska leta säger mina spelkamrater, "den touchade i träden" ... vilket jag inte hört. Bollen låg också mycket riktigt ca. en meter out of bounds och det var bara att greppa drivern och springa tillbaka till tee för att slå ut femteslaget. Bunkerträff, halvplugg. Ur bunkern till nästa bunker nära kanten. Upp till ca 100 meter och sedan en kanonfin sandwedge pin high, men missad putt. Sex över par på ett hål ... och så 33 hål kvar att spela.

Fokuseringen var av förklarliga skäl lite problematisk efter det och 85 slag en jäkligt trist score (iofs 31 poäng). Efter en lång lunch, en skön dusch och ett rangebesök ryckte jag upp mig och spettade ut en drive (siktade lååångt höger) på ettan, snärtade in en sandwedge till under metern och öppnade med birdie.

Tyvärr puttade jag fortfarande lite slarvigt och hade för många lägen där jag inte kunde slå mot hål (varav en på greenkanten ca. 5 meter från hål ... rätt tuff undulering). Med en Idi Amin-driver (trots TP-formen är den ändå rätt stor, svart och att den är opålitlig har ni kanske redan förstått) blev det bogey på alla fyra par 5-hålen och bara en 77-runda.