Beware the sick golfer

I stället för senaste omgången i träningsdagboken kommer här ett inlägg från sjuksängen.

Yngste grabben hade åkt på ett virus, men som tur var hade hustrun möjlighet att ta hand om honom så i tisdags bestämde vi oss för att spela 18 hål på Haverdal. Jag hade en massagetid vid 9 och kände mig rejält omtumlad efteråt, men tänkte att det nog var för att hon tog i rejält för att få loss muskelknutorna.

Jag hämtade Micke kvart över 10 ungefär, när vi kom till klubben var det "liktåg" på gång så vi hastade ut på tian i stället. När Micke slagit sin vanliga klockrena och spikraka drive så kom ett äldre par från nian och vi frågade pliktskyldigast om de ville gå eller om vi fick springa på. "Är ni snabba?" frågade det och Micke sade "Ni kommer inte att se oss mer".

Oj, oj, oj.

Micke och jag spelar snabbt. Väldigt snabbt. Men det här var något i hästväg. Vi småsprang fram till bollarna för att komma iväg och sedan fick vi hålla det tempot. Första nio gick på en timme ganska exakt - och då hade vi haft det äldre paret i ryggen *hela tiden!* De var det snabbaste spelare jag varit med om. Kudos!

Micke föreslog att vi skulle släppa dem om även de ville gå på ettan, men de gick av så vi kunde släppa på tempot och gå i mer normal takt.

Spelmässigt var det inget att hurra för. Min omtumlade känsla efter massagen samt en påträngande trötthet var ingen fördel, men lika efter nio och sedan stryk 3/2 kändes inte så farligt ändå. Några enstaka bra slag, men ärligt talat inget som fastnat i minnesbankarna. Det jag minns mest är att jag slog löjligt kort med allt.

När jag lämnade av Micke var klockan kvart över ett. Tre timmar från dörr till dörr med en halvtimmes körning t/r och 18 hål golf. Inte illa.

Illa var däremot min form när jag kom hem. Tröttheten och snurrigheten övergick i huvudvärk och feber. 40 graders feber för en gube på nästan lika många år är *inte* skönt.

När jag hämtat mig ska jag ställa mig på rangen igen. Det finns hopp om framtiden, men just nu är det kudden som lockar igen.