Hopp om livet

Efter en vinter som var lite längre än en golftokig människa uppskattade är det nu äntligen dags att damma av golfgrejerna och börja bomba drivar, attackera flaggor och smeka i puttar.

Eller slajsa ut bollen i skogen, duffa inspel och treputta från några meter. Skit vilket - huvudsaken är ju att det nu äntligen är dags att spela golf!

För egen del började säsongen med ett skönt träningsläger på Mallorca, arrangerat av alltid lika duktige Roland på spela-golf.com - med boende på Castillo Hotel Son Vida (Five Star De Luxe minsann, inget feset vanligt femstjärnigt här inte ... 8)

Rumspriset var normalt ca €350 per natt, men vi fick ett paket med sju nätter för 645 euro. Och till det fritt spel på tre banor, klassiska Son Vida, underbara Son Muntaner och nya Son Quint. De som anmält sig, men sedan hoppade av ångrade sig gruvligt när vi skrev hem om 20-gradig värme och strålande sol.

Min LCHF-diet funkade utmärkt på frukosten och några ägg i bagen fick fungera som förplägnad på banan, men det var ohemult dyrt att käka i hotellbaren (€19 för en halvtrist burgare). Först på lunchen sista dagen, innan hemresan på eftermiddagen, upptäckte vi att Son Quints klubbhus inte bara serverade mycket bättre käk, det var också mycket billigare och öppet till 01:00 ...

Av de tre banor vi spelade i Son Vida-komplexet tyckte jag bäst om Son Muntaner, som var en rätt tuff utmaning på sina ställen. Inte så tuff som mina 102 slag på första rundan antydde, utan mer som den 77:a jag gjorde på em - 25 slag bättre på dagens andra runda! Son Vida är lite för trång och behöver fräschas upp där banan satt sig i sluttningarna. På Son Quint hade ruffen inte kommit upp och den var kanske inte heller layoutmässigt så spännande. Helt OK dock med fyra birdies sista nio ... 8)

Ett besök på en härlig köttrestaurang nere i Palma föregicks av en lite udda Gin&Tonic-upplevelse. Efter beställd taxi satte vi oss i hotellbaren och väntade - och eftersom jag vunnit alla betten (dock ej inkasserade) med min 25-slags uppryckning så fick jag bjuda laget runt. Några öl, ett par vatten, ett glas vin - och så min GT. Som kom in i ett runt glas som säkert hade plats för en liter vätska. Två deciliter gin och lite tonic gick på 16 euro! Och till råga på allt kom taxin samtidigt som drickan kom in och det blev till att häva i sig de dyra dropparna ...

Eftersom det inte enbart var en nöjesresa packade jag in mig och Mattias i bilen för en sväng upp till Alcudia där vi tog in på ett litet hotell ute på en konstgjord ö i Port D'Alcudia. Inte alls lika lyxigt som Castillo, men efter en kort promenad längs piren fanns ett härligt Tex-Mex-ställe där en Fajita med både kyckling och biff samt två goda såser satt som smäcken.

Dagen efter var det dags att jobba - banbesök på Alcanada, en skapelse av Robert Trent Jones Jnr med vidunderlig utsikt och en layout som de första sex hålen var bland de bättre jag spelat. Golfen stämde OK emellanåt, men jag hade ingen chans mot Mattias som den här dagen inte bara svingade bra utan också spelade bra. Några "omöjliga" up and down och flukade puttar gav honom segern 3/1 men jag fick iaf en tröstbirdie på sista hålet efter en järnsjua till en knapp halvmeter.

Även Son Gual besöktes denna vecka. Detta skulle enligt uppgift vara Mallorcas nummer 1, men det är då i samma stil som Bro Hof är Sveriges nummer 1. Visst - jättesvår, fint skick, rätt OK layout och säkert en perfekt tävlingsbana. Men jag gillade Alcanadas själ och känsla mer. Det ska dock sägas att restaurangen här var utomordentlig. En himmelsk chateubriand med massor av bearnaise smakade otroligt mycket bättre än man kunde tro med ett pris på bara 28 euro.

Efter hemkomst och lite arbete har även St Arild, Haverdal och Rönnebäck spelats. Banorna är inte igång riktigt än, men annat är ju inte att vänta efter vintern. Rönnebäck hade de bästa greenerna utav de tre - och något annat är ju inte att vänta av en anläggning där man har ambitioner att alltid presentera gott skick, något som fler borde ta efter även om det kanske kostar lite att sköta.

Med några översättningar klara finns också hopp om fortsatt ekonomisk balans i bolaget och därför är det nu dags att packa och resa vidare - nästa vecka är det Wales med bl.a. Celtic Manor och Royal Porthcawl som står på schemat. Intresserade kan sannolikt följa det här på den nyligen uppvaknade bloggen.

Portugal dag 1 - Troía GC

Efter en natts sömn och en enkel, men helt OK frukost på Hotel Turim Rural Clube d'Azeito - en anläggning med hacienda-aspirationer - styrde vi hyrbilen mot Setubal i jakt på färjan som skulle ta oss till Troía.

Efter diverse GPS-felkörningar kom vi till färjeläget precis när färjan lade ut och efter en först efter en halvtimmes väntan fick vi köra ombord. När vi närmade oss land på andra sidan konstaterade vi att färjeläget där såg helt nytt ut, vilket var förklaringen till varför vi körde åt fel håll enligt de instruktioner vi hade från det gamla färjeläget ...

När vi så till slut, ungefär en timme försenade, kom fram till Troía GC hade det smattrande regnet förvandlats till ett stilla duggregn och efter inskrivning i gästboken, i gott sällskap, tackade vi nej till golfbil och gick upp mot första tee.

Några övningsputtar på den mycket lilla övningsgreenen gav beskedet att någon direkt rull var det inte tal om. Med en vertikalskärning och lite nedklippning skulle det dock kunna bli riktigt bra.

Troía GC öppnade för spel 1980, efter 6 års försening på grund av ekonomiska problem och den beryktade revolutionen i Portugal. Layouten är signerad Robert Trent Jones Sr. och kan enklast betecknas som lång och trång, med fantastiska och mycket små greener, som är långa och smala eller korta och breda.

Vi valde gul tee av längdskäl (6300 från vit, 5800 från gul), men efteråt var vi rörande överens om att vinklar och spellinjer hade varit betydligt mer intressanta från vit. Redan på ettan fick vi dock besked om att vårt spel nog ändå inte platsat på backtee.

Match spelades, med tillägget att när någon blev två upp fick denne ge slag till den andre - en intressant spelform som är tänkt att göra matchen jämnare. Jag tog ledningen på ettan, tappade den på tvåan och var två ned efter fyra hål - och tre pluggade bunkerlägen. Dock inte på fyran, där den pyttelilla grenen, påminnande om berömda Postage Stamp på Troon, kostade en neslig chip-tvåputt.

Mitt spel var ganska visset medan min spelpartner spelade stabilt och bara spelformen höll mig kvar i matchen till sjuan då jag hittade lite bättre spel och kunde börja kämpa emot. Flera missade birdieputtar på grund av de tröga greenerna hindrade mig att få matchen square, men när bollen äntligen rullade i för birdie på tolvan och min partner inte kunde rädda par på hål 13 var det äntligen square.

Ett mycket förargligt träd på 14, följt av två layup (en i en bunker), ett toppat bunkerslag och två chippar gjorde att min motståndares bogey räckte för seger. Surt. Bra spel på 15 och 16 gav dock äntligen en ledning igen och med ett upp klev jag upp på 17:e tee och ... slog en halvsocket ut i skiten till höger.

P-bollen slogs rakt över flaggan och hade suttit i kopp om inte medvinden fått min järnsjua att flyga 157 meter istället för de 155 meter jag hade hoppats på. När jag hittade min förstaboll, i waste area mot en liten kvist som inte var lös, var goda råd dyra. En långchip med järnsju var bra slagen, men bollen rullade ändå precis över green, upp över foregreen och lade sig retligt mot ruffkanten på andra sidan.

Min partner slog ett utsökt bunkerslag, kanske en meter kort om hålet och såg fram emot att vara all square inför sista hålet. Jag hade dock andra idéer, tog ut flaggan, funderade noga på linjen och chippade bollen mitt i hålet med järnsjuan (tre järnsjuor på det här hålet).

En utsökt drive på sista hålet, 450 meter par 5, följdes upp med en lätt duffad träfyra och en känslig chip - att birdieputten stannade kort i linjen gjorde inget då min motståndare haft problem och segern kunde till slut skrivas till 2/0. En kontrollräkning visade att en vanlig match skulle haft kraftig slagsida (inte åt mitt håll), men ändå slutat all square så jag skänkte ännu en tacksam tanke till spelformen.

Tankar på ännu en runda på eftermiddagen slogs ur hågen när det regn vi sluppit sedan det blev uppehåll på ettans fairway återvände och i stället tog vi varsin rejäl oxfilé i det nybyggda klubbhusets restaurang på andra våningen. Utsikten över artonde green, en tvärställd liten limpa på en ås, visade att mitt par där var en konkurrenskraftig score att döma av allt chippande och pitchande fram och tillbaka.

Efter en återresa utan missöden fick vi varsin cappuccino. Någon timmes jobb och ett långt bad följdes av några öl och mackor innan ögonlocken meddelade att det var stängningsdags.

Äntligen start för tävlingssäsongen!

Vacker vy i Dubai - tyvärr inte spelplats för tävlingen ... 8)

Trots greener som var svåra att läsa och helt katastrofal chippning blev det ändå 78 brutto, 71 netto i gårdagens tävling på Rönnebäck, Vårtouren. Många bra utslag och framförallt många bra järnslag - sannolikt på grund av mindre glidning i starten av svingen - gav mersmak och kanske blir det ett nytt försök på lördag.

Drog en och annan rutten drive också när orken tröt på slutet (4 timmar orkar man spela golf, men sen är det slut på energin), men räddade upp det med schyssta andraslag. En chip-treputt, en chip-chip-tvåputt och tre treputtar satt i bakhuvudet på sista hålet (fyran).

Efter att ha fått den klassiska tanken "nu behöver jag bara sätta upp den här järnsjuan på green och tvåputta för sänkning" så slog jag såklart dagens sämsta järnslag, vekt och skuret. Jag meddelade mina spelkamrater att jag i stället nu bara behövde chippa upp bollen nära och göra par för min sänkning, och duffade sedan chippen kort och den rullade elakt tillbaka hela vägen ned.

Hade det varit bubben så hade sandwedgen riskerat att få göra polishelikoptrarna sällskap, men i stället tog jag min 52-gradare och meddelade att "nu skulle jag sänka chippen för en sänkning". Sagt och gjort! Landning precis in på green och så en skön böj från vänster till höger och klockrent ned i hål ... 8)

Fick också nöjet att spela med Fredrik Henge, tidigare europatourspelare, och han var visserligen aningen längre än vad jag var från tee (inte mycket), och gjorde färre misstag (no shit, Sherlock), men jag såg ingen golf som jag inte själv skulle kunna prestera (som alltid är det lägstanivån som skiljer).

Btw - jag tror att jag identifierat mitt chip-problem på Rönnebäck - det är lite för fuktigt och bollen sitter ned mot marken, vilket gör att min fina snärt inte funkar som den gjorde helt underbart på turfen i Dubai. Kan man kanske be att Vårtouren utlokaliseras till Els Club?

13 december 2008 - INTE min turdag

Det började riktigt bra i morse, med Lucia-sång på TV och barn som kröp upp i sängen och kramades. Föga anade jag vilket helvete som väntade …

Framåt åtta hade jag fått en sån julstämning att jag ringde min mor och föreslog att jag skulle köra och hämta henne så att hon kunde vara med och julstöka och fika hos oss på luciadagen. På vägen kunde jag ju också hämta lite frukostfrallor och lite granris för julstöket.

Vid första trafikljuset såg jag en tänd lampa på instrumentpanelen som jag sett förut. En liten j-a motor i gult som betyder att avgasreningen måste justeras igen. Bilf-n!

En räddning i nöden var att jag igår lyckades köpa nya vinterhjul till Mercedesen, fina Nokian friktionsdäck med Mercedes originalfälgar i lättmetall. Kanon. Och hur svårt kan det vara att byta hjul, det var ju inte mer än … ska vi se … 10, nä, 12, nä … vänta nu, 20–22 år sedan sist.

Sagt och gjort. Jag fick skrapa en liten glugg i vindrutan och lirka in bilen i garaget och låta den tina medan jag fick i mig frukosten. Det här kan ju bli riktigt kul att göra lite handarbete till skillnad från att bara knacka dator varenda dag. Och 200 spänn sparar jag ju också på att göra det själv i stället för att vänta till på måndag och låta en däckfirma göra det.

Efter frukost drog jag på mig ett par gamla jeans och stegade muntert ut i garaget – där bilen fortfarande var halvt otinad och till stora delar täckt med snö. Nåja, lite borstande och letande så hittade jag bakluckan och fick efter ett tag upp den också.

Något reservhjul finns inte på min CLK. Däremot en uppsjö intressanta manicker med mystiska användningsområden – och en domkraft, en fälgnyckel (inte ett kors) och ett par tunna tyghandskar så att man inte ska smutsa ned sig. Inte så dumt.

Jag spekulerade lite i hur den tunna domkraften skulle kunna hålla för en tung Mercedes (med ett halvt ton snö på dessutom), men ett samtal till min händige granne (tillika allsvensk fotbollsspelare lugnade mig och jag vågade mig på att köra igång.

Efter lite lirkande och funderande på hur domkraften egentligen skulle sitta fick jag fram instruktionsboken och lyckades vända domkraften på rätt håll, med en liten plastplupp uppåt och den del som jag trodde skulle fästa i lyftpunkterna nedåt. Ja-ja … sånt kan hända den bäste.

Lossning av bultarna gick bra, något som jag oroat mig för lite (man är ju ingen muskelknutte direkt) och när jag vevat upp bilen var det bara att skruva ut dem allihopa och lyfta av hjulet. Med hjälp av en smidig "centreringspinne" i aluminium kunde jag också lyfta på vinterhjulet på rätt ställe och skruva i bultarna. Ned med bilen och så lite skryt för frugan om hur händig jag är (hey, man får ta chansen, det är inte varje dag man gör något vettigt).

Dags för bakhjulet. Lossning av bultar, upp med bilen, av med bultarna och av med hjulet. Det här går ju som en dans. På med vinterhjulet, i med bultarna och ned igen. Bara en sida kvar och knappt en halvtimme hade gått sedan jag körde igång. Easy-peasy.

Min mor kom ned till garaget för att hjälpa mig måtta när jag skulle vända och backa in Mercedesen – det är inte gott om plats och det hade varit onödigt att köra loss en backspegel eller trycka ut väggen med bakre stötfångaren. Igång med motorn, i med backen och … KRACK!

Ett hemskt läte, som när man knycklar plåt, hördes så fort jag rullade en decimeter. Jag stängde av bilen, hoppade ur och försökte se om jag dragit loss bromsoket eller något, trots att jag noga hade kollat att där fanns plats.

Svetten bröt fram i pannan och jag ringde en bekant, betydligt klokare än jag – särskilt när det gäller bilar – som berättade att han nog trodde att det var bultarna som var för långa.

– Är det originalfälgar? frågade han.
– Ja, det är det. Eller. Det sa i alla fall han som sålde dem, sade jag fåraktigt.

Det visade sig att de fälgar jag hade inte hade lika mycket gods mellan fälgen och navet, vilket gjorde att mina 40 mm-bultar gick igenom till handbromsen (som tydligen bara sitter på bakhjulen, där ser man vad man får lära sig) och tog i där.

I egenskap av säljare av diverse bildelar och prylar tänkte jag att han väl kunde svänga förbi jobbet och hämta lite bultar, men de hade inga såna. Ett samtal till Mekonomen visade att, jo de hade visst såna bultar, men bara tre stycken …

Jaha, där ser man. Så går det när man tror att man ska göra lite nytta. Efter en del telefonerande lyckades jag i alla fall hitta en bilsäljare och tillika däckverkstad som var öppen en lördag, och körde dit på vinst och förlust.

Halleluja! 10 bultar rikare och 250 kronor fattigare for jag hemåt och kunde börja om. Enligt uppgift skulle det räcka med bakhjulen eftersom framhjulen inte besvärades av någon störande handbroms.

Upp med bilen igen, av med bultarna och i med de nya, kortare bultarna. Funkade kanon och såg helt OK ut. Så var det bara att vända bilen och köra andra sidan. Jo-jo … "bara" …

När jag backat ut bilen och svängt ut på vägen, kört ned lite och skulle backa in igen var det tvärstopp. Ja, knappt ens det eftersom det lutar rejält och bilen illavarslande gled nedåt mot brevlådan.

När jag fått stopp på bilen och kunde springa upp till den låda med grus som kommunen vänligt nog ställt ut fick jag lite dåligt samvete för att jag nu skulle grusa ungarnas förhoppningar om pulkaåkning på gatan (sorry, kunde inte låta bli den ordvitsen).

En rejäl laddning grus över gatan och uppfarten borde räcka och jag hade tur att ingen kom medan min bil stod och blockerade gatan halvt på sniskan. Jag hoppade i, drog igen dörren och försökte försiktigt backa in bilen. Men nejdå. Så roligt ska vi inte ha.

Efter några försök att försiktigt smyga in och lite mer grus blev det till att, med två sommardäck och två vinterdäck, glida nedför backen och ta fart. Första försöket gick nääästan. På andra försöket tog jag mer fart och bad till högre makter att ingen skulle komma åkande. Jahadu, tack för det. Där kom en rälig Opel och så fick jag börja om.

Tredje gången gillt. Jag kom uppför backen och in på uppfarten och med lite lirkande till och med in i garaget. Igen med garageporten och så igång med verksamheten.

Drog loss alla bultarna innan jag lyfte bilen och började sedan med bakhjulet. Funkade utmärkt att ta loss bultarna och lyfta av hjulet. På med vinterhjulet och i med de skinande nya bultarna med rätt längd. Finemang.

Så var det dags för det fjärde och sista hjulet och det var inga problem att lossa bultarna, inga problem att ta av hjulet och inga problem att lyfta på vinterhjulet. Men bulthelvetet gick inte att skruva i. Med en bit kvar att skruva började de kärva och i stället för att dra sönder gängorna i ren ilska tog jag lugnt av hjulet, satte tillbaka sommarhjulet och drog i ett par bultar.

Ny tur upp till bilfirman, där säljaren roat såg hur en något upprörd man kom småspringande från parkeringen med tvåhundrafemtio spänn i näven och hojtade, "kan jag få tio till" som om det var en 1800-tals specerihandel.

Nåväl, hemma igen drog jag loss bultarna, tog av sommarhjulet och satte på vinterhjulet. Drog i de nya bultarna och pustade ut. Nu var eländet äntligen slut. Ja, nästan alltså.

När jag så fått på alla hjulen, dragit åt bultarna så mycket som jag gissar är lagom och noga märkt sommardäcken VF, HF, VB och HB så att ingen ska göra misstaget att sätta mina 225-55-16 fram och mina 205-55-16 bak – som en korkad kille på däckverkstan gjorde sist, med motiveringen "jag sätter alltid de bästa däcken bak".

Det sista momentet är nu att sätta dit centrumplattorna i plast med den fina Mercedesstjärnan. Höger bak gick bra, höger fram gick bra, vänster bak gick bra … men vad f-n nu då. Den sista plastplattan har ingen Mercedesstjärna. Den är helt slät. Vad är det nu frågan om?

Ja-ja … i det stora hela är det kanske ingen stor sak, men ändå ännu ett irritationsmoment en dag när man tycker att man redan fått så man tål.

Efter uppstädning i garaget, återplacering av centrumpinnen på sin plats, fälgnyckeln i sitt fack och domkraften i sitt lilla fack i bagaget återstår nu bara lite garagestädning och kanske en tur till macken för att fylla på lite luft.

Sannolikt lär jag väl krocka med en långtradare eller tappa alla fyra hjulen i första kurvan eller nåt sånt, men det är väl bara att acceptera att 13 december 2008 inte var min turdag. Trisslotten i plånboken är det då rakt inte lönt att skrapa.