Idag var jag i simhallen med äldste grabben. Sju år gammal gjorde han det sista som krävdes för att få järnmagistern. Han hade redan gjort alla simgrejer och livräddningsövningar och vad som nu krävdes, men han hade kvar ett hopp från tremetershöjden.
Jag ville såklart att han skulle få sin järnmagister med sina kompisar och eftersom han inte vågade hoppa i onsdags (när jag spelade golf) så åkte vi dit för att ge honom en ny chans.
Efter att hela tiden ha förklarat att det inte var farligt och att man ju bara gick fram till kanten och hoppade ned så fick jag bekänna färg när jag väl stod där och skulle föregå med gott exempel.
Svindeln slog till rejält och jag körde "jag ska bara torka lite vatten ur ögat" för att vinna lite tid, men jag ville inte dra ut på det för mycket eftersom jag ju då skulle visa Nicholas att jag också var rädd.
Fram till kanten. Titta ned. Jäklar vad långt det var ned. Lite svajigt, men sedan knep jag ihop ögonen och tog ett kliv ut i tomma intet. En evighet senare (pirrade i magen som värsta berg och dal-banan) plaskade jag ned i vattnet, tog några simtag och uppfylldes av lika delar glädje och lättnad.
Grabben tog hoppet galant, men sade efteråt att det varit jäkligt läskigt och vi valde sedan att hoppa och dyka lite från enmeterssvikten och åka lite vattenrutschbana. En skön eftermiddag till slut efter lite "skräck".
04 juli 2008
Bättre sista nio
Jag spelade några rundor lördag-onsdag för att komma igång med golfen efter tre veckors uppehåll. Blandat resultat med en 83:a från backtee på Masters-banan i Barsebäck som höjdpunkt. Och det var dessutom bästa banan skickmässigt - ett rent nöje att stå och nypa 56-gradare från deras härliga fairway, och att se bollen rulla ut ordentligt när man puttar.
Igår var det tävlingsdags. Bästboll på Holms GK, en bana jag inte spelat på flera år, men med ett tusental rundor spelade där var man ju nästan på hemmaplan ändå.
Med starttid 12:35 satsade vi på att äta lunch istf att gå på rangen - ett beslut som skulle komma att visa sig mindre genomtänkt. Först var den grillade entrecote vi fick seg (jag är inte så imponerad av entrecote, är det någon som lyckas göra något vettigt av den köttbiten?) och sedan slog jag några slag de första hålen som hade passat bättre på den betydligt bredare rangen.
Med en partner som inte var alltför oäven lyckades vi ändå ta oss förbi de första två hålen med (hans) par och jag gjorde sedan par på trean, fyran och femman (inte så nöjd med paret på trean efter en klocka ut med driven, 180 kvar, men efter en hookad träsjua så får man väl acceptera det).
På sjätte hålet slog vi båda pullade järnnior till omöjliga lägen och fick räkna in en trist bogey (inte bra i bästboll) och på sjuan gjorde jag ett nytt sånt där urtrist par efter en kanondrive, träsju upp pin high någon meter utanför green - i ett hål!
På åttan gjorde jag par medan min partner sånär fick i sin birdieputt, men hade för lite fart i bollen på de inte helt oävna greenerna som dock var långtifrån snabba.
Nian gjorde jag slarvsylta av ... nej, vänta - tvärtom var det ju. Ny bogey på kortet sedan min partner lagt ännu en boll kort i linjen och totalt två över par, på handicap efter nio hål på en i princip försvarslös bana. Inte bra. Ledarna när vi passerade hade 63 slag netto och det hade vi ju ingen chans till med bara nio hål på oss att ta in nio slag.
Tian på Holm är ett kort par 5-hål och jag tänkte sluta stänga huvudet och slå skitslag. Ett neutralt grepp och bra genomsving gav en bra bollflykt. Om jag också tänkt på att sikta mitt i så hade jag varit rätt nöjd. P-bollen - samma sving, men med bättre riktning, gick också 300 meter, men jag hittade förstabollen och lade mig vid pinnen på tre slag. Min partner fick därmed råg i ryggen och satte sin långputt för birdie.
Ett bättre.
På elvan övertalades jag att slå en klubba jag inte trodde på, med väntat resultat, men min partner räddade par med en halvlång putt.
Ett bättre.
På tolvan slog vi varsin monsterdrive, men tyvärr missade jag greenen och slog en dålig chip medan min partners birdieputt återigen var kort i linjen. Här hade vi dock slag.
Två bättre.
På tretton gjorde vi båda par utan större mankemang.
Två bättre.
Min partners drive-spoon upp till fjorton var bra, hans chip-tvåputt inte lika bra. Men dock slag även här och våra par gav en extrapinne.
Tre bättre.
Halvvägs igenom sista nio var vi alltså tre bättre och i den tryckande hettan började huvudvärken göra sig påmind. Trots att man fått i sig tre liter hade det inte varit läge att slå någon annan sjua än en Callaway hela rundan.
Utslaget på 15 lämpar sig egentligen mest för ett järn eller en träklubba, men jag tåade ut en trött drive till ca 50 meter kvar och slog en sådär superskön nypt sandwedge (som jag slog så många bra på Barsebäck). Underlaget här var dock inte lika bra och bollen landade förvisso vid hål, men stack iväg några meter. Men vad gjorde det när min partners halvsneda spoon och pullade inspel inte hindrade honom att boxa i en långputt - i kraftig nedförsbacke - för birdie.
Fyra bättre.
På sexton berättade jag hur jag gjort hole in one här 2002 och att flaggan då stod på precis samma ställe som nu. Med en järnsjua. Och så tog jag en järnsjua och hade koppsnurr för en ny HIO. Birdieputten på några decimeter var en ren formalitet.
Fem bättre.
Ett långt järn och en sådär härligt nypt 56-gradare igen gav en tremetersputt nedför på sjutton. Och efter visst rådslag om vi kunde hitta något fall (det gjorde vi inte) rullade jag iväg putten rakt mot hål för back to back birdies.
Sex bättre.
Sista hålet är ett tufft par 4, dogleg vänster och uppför på slutet. Varsin bra drive ut, min något läckt höger, följt av ett kort järn upp pin high. Min birdieputt slet sig på slutet och räckte bara till ett par (vi har dock slag här), men min partner boxade i en ny putt nedför (en sån där när alla ropar "ta i hålet" eftersom returen varit rätt tuff) för birdie.
Åtta bättre - 64 netto, med 31 slag sista nio, 28 netto.
Tyvärr var det ingen annan som hade 64 netto och fem erhållna så vi kunde få glädje av de sista nio. Dessutom var det som vanligt löjliga vinnarscorer, 57 slag för ettan och 58 slag för tvåan, följt av ett gäng andra scorer som gav oss en slutlig niondeplats och varsitt fint paraply. Nu får det gärna regna ... 8)
Igår var det tävlingsdags. Bästboll på Holms GK, en bana jag inte spelat på flera år, men med ett tusental rundor spelade där var man ju nästan på hemmaplan ändå.
Med starttid 12:35 satsade vi på att äta lunch istf att gå på rangen - ett beslut som skulle komma att visa sig mindre genomtänkt. Först var den grillade entrecote vi fick seg (jag är inte så imponerad av entrecote, är det någon som lyckas göra något vettigt av den köttbiten?) och sedan slog jag några slag de första hålen som hade passat bättre på den betydligt bredare rangen.
Med en partner som inte var alltför oäven lyckades vi ändå ta oss förbi de första två hålen med (hans) par och jag gjorde sedan par på trean, fyran och femman (inte så nöjd med paret på trean efter en klocka ut med driven, 180 kvar, men efter en hookad träsjua så får man väl acceptera det).
På sjätte hålet slog vi båda pullade järnnior till omöjliga lägen och fick räkna in en trist bogey (inte bra i bästboll) och på sjuan gjorde jag ett nytt sånt där urtrist par efter en kanondrive, träsju upp pin high någon meter utanför green - i ett hål!
På åttan gjorde jag par medan min partner sånär fick i sin birdieputt, men hade för lite fart i bollen på de inte helt oävna greenerna som dock var långtifrån snabba.
Nian gjorde jag slarvsylta av ... nej, vänta - tvärtom var det ju. Ny bogey på kortet sedan min partner lagt ännu en boll kort i linjen och totalt två över par, på handicap efter nio hål på en i princip försvarslös bana. Inte bra. Ledarna när vi passerade hade 63 slag netto och det hade vi ju ingen chans till med bara nio hål på oss att ta in nio slag.
Tian på Holm är ett kort par 5-hål och jag tänkte sluta stänga huvudet och slå skitslag. Ett neutralt grepp och bra genomsving gav en bra bollflykt. Om jag också tänkt på att sikta mitt i så hade jag varit rätt nöjd. P-bollen - samma sving, men med bättre riktning, gick också 300 meter, men jag hittade förstabollen och lade mig vid pinnen på tre slag. Min partner fick därmed råg i ryggen och satte sin långputt för birdie.
Ett bättre.
På elvan övertalades jag att slå en klubba jag inte trodde på, med väntat resultat, men min partner räddade par med en halvlång putt.
Ett bättre.
På tolvan slog vi varsin monsterdrive, men tyvärr missade jag greenen och slog en dålig chip medan min partners birdieputt återigen var kort i linjen. Här hade vi dock slag.
Två bättre.
På tretton gjorde vi båda par utan större mankemang.
Två bättre.
Min partners drive-spoon upp till fjorton var bra, hans chip-tvåputt inte lika bra. Men dock slag även här och våra par gav en extrapinne.
Tre bättre.
Halvvägs igenom sista nio var vi alltså tre bättre och i den tryckande hettan började huvudvärken göra sig påmind. Trots att man fått i sig tre liter hade det inte varit läge att slå någon annan sjua än en Callaway hela rundan.
Utslaget på 15 lämpar sig egentligen mest för ett järn eller en träklubba, men jag tåade ut en trött drive till ca 50 meter kvar och slog en sådär superskön nypt sandwedge (som jag slog så många bra på Barsebäck). Underlaget här var dock inte lika bra och bollen landade förvisso vid hål, men stack iväg några meter. Men vad gjorde det när min partners halvsneda spoon och pullade inspel inte hindrade honom att boxa i en långputt - i kraftig nedförsbacke - för birdie.
Fyra bättre.
På sexton berättade jag hur jag gjort hole in one här 2002 och att flaggan då stod på precis samma ställe som nu. Med en järnsjua. Och så tog jag en järnsjua och hade koppsnurr för en ny HIO. Birdieputten på några decimeter var en ren formalitet.
Fem bättre.
Ett långt järn och en sådär härligt nypt 56-gradare igen gav en tremetersputt nedför på sjutton. Och efter visst rådslag om vi kunde hitta något fall (det gjorde vi inte) rullade jag iväg putten rakt mot hål för back to back birdies.
Sex bättre.
Sista hålet är ett tufft par 4, dogleg vänster och uppför på slutet. Varsin bra drive ut, min något läckt höger, följt av ett kort järn upp pin high. Min birdieputt slet sig på slutet och räckte bara till ett par (vi har dock slag här), men min partner boxade i en ny putt nedför (en sån där när alla ropar "ta i hålet" eftersom returen varit rätt tuff) för birdie.
Åtta bättre - 64 netto, med 31 slag sista nio, 28 netto.
Tyvärr var det ingen annan som hade 64 netto och fem erhållna så vi kunde få glädje av de sista nio. Dessutom var det som vanligt löjliga vinnarscorer, 57 slag för ettan och 58 slag för tvåan, följt av ett gäng andra scorer som gav oss en slutlig niondeplats och varsitt fint paraply. Nu får det gärna regna ... 8)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
