På tal om namn ...

Jag kom äntligen igenom senaste numret av Golf Digest och blev återigen varse att tidningen numera har en layout som känns mer avsedd för nissar med 29 i midja, slickat bakåtkammat hår och som hänger på Stureplan snarare än lönnfeta golfidioter där åldern äntligen passerat midjemåttet.

Oh, well ... det är väl inget att göra något åt ... däremot kom jag att fundera på det där med namn som Tomas Hagfeldt avslutade med.

På listan över inofficiella namn kan jag bidra med Halmstad Golfklubbs båda banor som i folkmun ibland, som hyllning till Prins Bertil och Prinsessan Lilian och som en viss varudeklaration av banornas karaktär, kallades för "Prinsens långa" och "Prinsessans trånga".

Det var tider det.

Idag spelades f.ö. en runda. Utan något direkt anmärkningsvärt att säga om den. Förutom att jag nog tappat sugen lite. Så nu ska jag ta ett längre uppehåll och inte spela något alls förrän på fredag då det blir Marco Simone GC i Rom, följt av Acquasanta (Circolo del Golf di Roma) på lördag. Efter en vilodag (det som andra kallar för resdag) på söndag ska jag ta revansch på Haverdal på måndag. Då j*vlar ...

En naken karl

Nej, det är inte så illa att jag börjat svänga åt det hållet. Men på banan idag var det så varmt att en av mina medspelare drog av sig tröjan när han skulle slå.

Eller ... visserligen har vi värmerekord i Halland dag efter dag (19-20 grader igår), men tanken var snarare att slippa få den vita tröjan nedstänkt av lera när han skulle slå upp sin boll från vattenhindret på 13.



Normalt ett ganska enkelt slag för folk som kan spela golf (som han kan), men den här gången gick det inte så bra. På bilden ovan tittar han förväntansfullt framåt samtidigt som han steppat runt för att hålla balansen. Att bollen sedan ligger i läget som på bilden nedan (där han gått för att ta på sig tröjan och torka bort lera från ansiktet och skorna) gjorde det hela ännu lustigare för oss som såg på.



Även i övrigt var det betydligt roligare att spela idag än igår. Igår kunde jag knappt ta mig runt banan och idag var jag bara fyra över totalt efter 15 hål (med en boll out). Tyvärr skänkte jag bort segern i Köpenhamnaren genom att slarva till det rejält med dubbel-dubbel på 16-17.

Trots detta hade jag kvar segerchansen om jag kunde göra birdie på sista. En rätt bra drive upp på vänstersidan gav J8 kvar. Ett skav senare låg jag i bunkern varifrån jag slog ett riktigt bra slag som spann till vid hålet, men inte ville gå i.

Oh, well ... can't win 'em all.

18 hål i solen på Bandama

Efter en hel del velande lyckades frugan och jag enas om att boka en charterresa till Kanarieöarna – barnen förtjänade lite sol och bad och vi tänkte att "man kan ju alltid ladda batterierna".

Det dröjde inte länge förrän vi insåg att det här med charterresa verkligen inte är något för oss. Hemlängtan dök upp i princip omedelbart och eftersom man på sistone blivit bortskämd med en del femstjärnigt boende var det något slitna hotell Orquidea i Fritidsresors by Bahia Feliz inget som imponerade.

Efter ett par dagars slöande med poolbesök (brrr!), lunch på El Sultan, hotellets helt godkända restaurang och buffémiddag där nästan inget smakar särskilt mycket var det så äntligen dags för pappa att få lite "egentid".

Den hyrbil som Gran Canaria Tourism så vänligt tillhandahållit rattades ut på GC1 och en viss oro inträdde när jag insåg att jag inte hade någon karta med mig, bara ett mail med väldigt diffusa instruktioner. Med Barsides kommentar om hur svårt det var att hitta i bakhuvudet for jag norrut.

Jag hittade rätt avfart från motorvägen, susade (nåja, det är ingen racerbil direkt) uppför backarna och hittade efter en stund en skylt till golfbanan varefter det var busenkelt att hitta. Undrar vad Barside hade för sig när han hade problem.

Vid ankomst till klubben insåg jag att den höjdskräck jag begåvats med inte direkt var någon fördel med tanke på de väldiga stup som fanns alldeles för nära för att kännas bra. Som tur var slapp man spela intill dem eftersom banan låg på andra sidan klubbhuset.

Med halvset i bärbag tänkte jag mig att promenera runt banan och avböjde därför den golfbil man ville förse mig med. En pollett till rangen tog jag dock tacksamt emot tillsammans med en banguide och vandrade ned mot rangen.

Den syn som mötte mig där var inte riktigt vad jag väntat mig. Ett område som väl bäst kan beskrivas som waste area med lite buskar och träd utgjorde rangens första ca 180 meter varefter tvåans fairway tog vid.

Jag slog några bollar med wedgarna och järnen och frågade sedan försynt caddiemastern om man fick slå drive. Jodå, om det var tomt på tvåan så. Jag laddade först över en klockren träsjua med en gammal pinnacle som låg i hinken och fick sedan erfara att rangebollarna inte riktigt var av samma kaliber när jag knappt lyckades driva pinnaclen med en rätt bra smäll med drivern.

Uppvärmd och klar gick jag i väntan på min starttid bort och slog fyra riktigt bra bunkerslag med en banarbetare som åskådare. Han var antingen jäkligt bra på golf själv eller helt enkelt inte intresserad för han varken applåderade eller nickade snällt åt mig när boll efter boll hamnade vid flaggan. När jag började chippa lite körde han därifrån, så mycket för den uppvisningen.

Till sist gick jag upp på puttinggreen och slog några puttar – och insåg snabbt att den känsla jag har från vinterspel hemma passade utmärkt på de lite raggiga och mjuka greenerna. Av någon anledning hade man bestämt sig för att vattna greenerna. Mycket. Jättemycket. Inte lite alltså, utan kopiöst så att det klafsade när man gick på dem.

Strax innan tio klev jag så fram till tee – och när startern frågade vilket handicap jag hade visade jag stolt upp fyra fingrar och drog fram en järnsjua för att lägga upp på lagom avstånd från hål.

- It's only 180 meters to the front, sade han då med viss uppfordran i rösten.

Jaha, tänkte jag. Då tar jag väl drivern då eftersom han vill se det ...

- No, no. Only a rescue. Do you have a rescue?

- Nä, sade jag, drog upp träsjuan och tittade fåraktigt på mot honom. Seven wood?

- Perfect, I reached it with a five iron, and I'm a twenty handicap, sade han då.

Under tiden som vi diskuterat vilken klubba jag skulle slå hade bollen efter dykt upp och jag kände en viss nervositet. Hur f-n ska det här gå, tänkte jag. Skryta med fyra i handicap och så detta.

Träsjuan var rätt bra träffad, vinden förde den lite åt vänster, mot greenbunkern. OK, tänkte jag, värre kunde det vara. När bollen sedan landade på andra sidan green insåg jag att lasermätaren kanske skulle ha gjort nytta här i stället för hängande på bagen.

Med uppmuntrande ord från både startern och bollen efter tog jag upp bagen på axeln och stegade iväg. Äntligen igång!

Väl framme vid greenen missbedömde jag lutningen på greenen, men eftersom jag också glömt att man dränkt in greenerna i vatten så blev resultatet rätt OK och med en bestämd putt i hål var jag ett upp på banan.

Tvåan är ett par 4 på ca 340 meter och en klockren drive i medvinden gav inte mer än en halv sandwedge kvar. Tyvärr var jag lite för feg och spelade inte mot flaggan, mest för att den såg ut att stå på kanten till ett stup. En tvåputt senare hade jag dock inkasserat dagens första par.

På treans tee stod jag och funderade på klubbval, 136 meter upp för in i vinden ... skulle en järnsjua räcka. Och var det inte väldigt smalt med out till vänster och buskar till höger. Typiskt korkade tankar när det egentligen är ganska brett, men man är ju nu en gång för alla mentalt svag.

Lite kort blev slaget, men greenträff. Flaggan längst bak och trots två spelade hål hade jag ändå inte lyckats inpränta det där med vattnet på greenerna och så kom treputten som ett brev på posten.

Lätt irriterade stegade jag upp mot fyran och hade då kommit ikapp bollen som gick ut före mig, en fyrboll damer som trots en dryg halvtimmes försprång alltså inte hunnit längre. Medan de spelade in mätte jag med laser mot deras bagar och valde en bra linje för utslaget. 317 meter, men klart man ska slå drive när den funkade så bra på tvåan.

En släpduffad hook senare fick jag pegga upp en ny boll sedan den första seglat långt out of bounds och lyckades trots viss irritation lägga bollen i fairway. Inspelet med sandwedge var lite långt, men en våldsam backspin gav en dryg meterputt nedför som jag sånär lade kort. Bra bogey.

Trots en boll borta och en treputt var jag alltså bara ett över par efter fyra hål. Och det med halvset på en bana jag aldrig sett förr. Inte så illa pinkat. Banan verkar vara skitlätt och kanske skulle man haft med en markör så man kunde göra ett officiellt banrekord.

Invaggad i falsk säkerhet läste jag sedan teeskylten. Hål 5. Par 4. 430 meter. What? Var tog den korta och lätta banan vägen?

Av bara farten sliceade jag sedan ut driven på fyrans fairway, p-bollen samma väg och efter två fore fick jag slokörad gå iväg efter mina bollar.

Som tur var låg båda i fairway och jag kontemplerade ett tag möjligheten att slå blint över träden för att försöka gå på green ... men kom på bättre tankar och lobbade bollen in på fairway i stället. En pitch upp lite lång följt av en rätt kass förstaputt gav till slut en bogey. Rätt OK, med tanke på hur illa jag spelade hålet.

Damerna i bollen före tog god tid på sig på sexan och jag satte mig i skuggan och drack lite vatten medan jag filosoferade lite om hur man uppfattar såna här banor. De känns ganska smala med gott om buskar, träd och diverse pinnar av olika färg, men egentligen är det ju gott om plats.

När jag så skulle slå ut kändes det lite nervöst, men en bra pärla upp längs vänsterkanten kändes bra ända till jag kom fram till bollen och såg att inspelet härifrån var helt blint. När tanterna efter vad som verkade vara en jäkla massa puttar var klara laddade jag på med en gap wedge och hade trots för mycket backspin och flaggan längst bak en klart sänkbar putt för birdie. Om jag slagit den hela vägen alltså. Par igen.

På sjuan valde jag att slå ut med träsju för att slippa vänta för mycket på tanterna och det var helt rätt klubba, även om bollen nu var en bit ovanför mina fötter. En halvtunn järnnia landade lite lång och vänster, men rätt OK ändå. Putten var rätt bra slagen, men stannade på hålkanten. F-n vad trögt det ska vara då!

På väg upp mot nästa tee såg jag tanterna vinka glatt och jag skyndade mig upp mot de gula kloten, sneglade hastigt i banguiden och ryckte upp en järnfemma som jag prompt tåade ut mot vänstersidan. En lång chip'n'run gav en meterputt som satt mitt i hålet. Skönt när man nu hade så stor publik ...

Tack och bock och så upp till nians tee. Ett par 5 på 460 meter som spelas ned i en dal och sedan kraftigt uppför mot klubbhuset. Vis av tidigare slag höll jag ut bollen rejält till vänster för att inte vinden skulle knuffa iväg den mot ettan. Självklart stannade bollen kvar till vänster och gick sånär out mot 18:e hålet (tror jag, där stod en massa små vita pinnar som inte syntes från tee och inte fanns med i banguiden).

Ett försök att hooka en järnfemma runt träden blev lite halvtamt, men inspelet ganska bra. Tremetersputten nedför gav jag visserligen rätt fart, men höll upp alldeles för mycket. Nåväl, ett bra par i alla fall efter det sneda utslaget.

En trio äldre gentlemen från Malmö släppte snällt igenom på tian och i motvinden satte jag upp en hög och fin järnfemma som pluggade sig pin high ett par meter till vänster om pinnen. Birdien satt klockrent och kändes jäkligt skön.

På elvan hade man en härlig utsikt över flera av hålen på sista nio och en del fina kåkar på sluttningarna på andra sidan. Hålet är 395 meter och det känns jäkligt tillfredsställande att trycka ut en kanondrive och sedan stå med en järnnia kvar på ett så långt hål. OK, nedför och hjälpt av sidvinden, men ändå.

Synd bara att man slår inspelet halvduffat kort vänster till pluggat läge på foregreen och sedan gör en klassisk chip-tvåputt. Äh, jäkla skithål egentligen ...

På tolvan indikerade teeskylten att det bara var ca 240 till greenkant och i medvinden kändes det klart drivbart. En riktig pärla svängde svagt in mot greenen och bollen stannade perfekt i ingången mellan bunkrarna.

Lite irriterande kändes det sedan när man upptäckte att den greenen jag låg vid inte användes. I stället var det 80 meter kvar uppför backen och inspelet, iofs bra slaget, bet ordentligt och backade hela vägen av green. I irritationen slog jag putten mest för formens skull och det var självklart dagens första långputt som efter en rejäl träff på flaggan föll ned i hål.

Undrar varför hålet heter Sopa Boba ... låter lite halvskumt, men betyder kanske inte alls något heltokigt om man slår upp det i ett lexikon.

Heltokigt kändes sedan utslaget på 13. I princip blint och nu in i vinden. En träsjua klättrade lite väl högt, men eftersom hålet var kort fick jag bara 118 kvar till flaggan. Dagens första riktiga ruffläge kombinerat med motvinden gav J7 som klubbval och en perfekt release med händerna sände bollen upp på green, någon meter från bakkanten. En ganska beige förstaputt följdes av en stabil parputt boxad i bakkanten för ett rätt skönt par.

På 14 gick jag ikapp en tvåboll tanter som tog god tid på sig från tee fram till sina bollar och hade sedan syjunta på väg mot green där en av dem höjde armarna i luften och tjoade ... kanske hennes första bogey eller något ...

Hålet är 386 och spelas kraftigt uppför de sista 200. En bra drive på vänstersidan gjorde att en draw krävdes för inspelet och ett av dagens bästa järnslag sände upp bollen på green varefter en bra tvåputt räckte för ett jäkligt bra par.

När jag kom ned på 15:e tee hade tanterna lektion med varandra. Ingen av dem såg dock ut att vara PGA-certifierad och en viss irritation uppstod när de sedan glatt hejade på mig och gick iväg mot sina bollar. De letade bra länge, hackade sig framåt och efter några slag ned i bunkern, upp på green och puttade några gånger innan de gick ned till höger och vinkade.

Jaha, där stod man så helt plötsligt och skulle slå sin järnfemma. 181 meter, med vinden och lätt nedför. Borde vara enkelt, men ett skav kort höger kändes inte jättebra. Lobben gick bara med en hårsmån över bunkerkanten och tvåputten för bogey var inte mycket att orda om.

Nu hade en av tanterna gått för att pinka och jag fick gå igenom för sista gången den här dagen. På 16, ett par 5 på ca 440 meter, slog jag en kanondrive. Alltid lika skönt när man lite halvsurt går igenom folk som borde släppt tidigare.

I avsaknad av spoon lade jag upp med en träsjua och satte sedan en öppnad sandwedge i kullen bakom green med en våldsam backspin som fick bollen att fräsa till och backa hela vägen ned till tap in-avstånd. Tack för kaffet.

Styrkt av en så fin birdie tog jag min träsjua och gick den långa vägen bort till 17:e tee, runt 150 meter bort. När jag skulle slå stannade en banarbetare i vänsterkanten på fairway och när jag lite försiktigt vinkade indikerade han att han skulle stå kvar där.

Nåväl, som tur var blev slaget perfekt och han hejade glatt när jag gick förbi. Undrar om det var Miguel Angel Jimenez själv som extraknäckte som banarbetare eller bara någon som är våldsamt imponerad av Jimenez frisyr och mustasch.

När jag kom fram till bollen började jag tänka på att nu var det roliga snart slut och jag hade slagit rätt många bra slag. Kanske är man lite bra på golf ändå. Jo, tjena. Duff ned i bunkern lite för nära kanten. Ett riktigt 60-gradarläge. Men vem f-n har en 60-gradare i halvsetet ...

Ett skav i kanten, en tunn sak över green, chip tillbaka och putt i hål för dubbel kändes sådär. Och extrabollen jag slagit från fairway rullades såklart i för birdie. Typiskt!

På artonde tee valde jag samma idé som på nians tee. Ut med bollen till vänster och låta vinden föra tillbaka den. Med samma resultat. Läget här var allt annat än bra och jag fick chippa ut med en träsjua.

Lasermätaren indikerade ca 195 meter till flaggan – och det så kraftigt uppför att det kändes som att slå bollen mot en vägg. Funderingar på layup med en järnsjua fördes åt sidan – "man or a mouse" som det heter. Upp med träsjuan och en sådär härligt köttig träff. Bollen orkade precis över kanten och stannade i bakkant green, ca 7 meter från hål. Wow!

Birdieputten kändes sedan omöjlig att missa och rullade också i, visserligen lite från högerkanten, men "beggars can't be choosers" som det heter.

Efter en mycket skön golfrunda i solen och värmen släcktes törsten med en Pepsi med is. Vanligtvis är jag inte så glad för Pepsi, men den här kändes jäkligt bra. Trassel med kortterminalen i shopen gjorde att jag sånär gick miste om Glenmuir-tröjan med klubblogon, men till slut fick jag den ändå med mig.

Ett engelskt par som jag talade med på terrassen berättade att de bodde på Bandama Hotel, som ligger precis vid rangen och bredvid ettans tee. De hade betalat 2200 euro för två veckor och nio golfrundor. För två personer. Ganska bra pris.

En snabb McDonalds på vägen tillbaka satt som gjuten – varför kan man inte få Gazpacho på McDonalds hemma? Nu är det dags för en dusch och sedan ska jag få betala priset för min golfrunda – en shoppingtur med frugan och ungarna ... brrr!

Golfweekend

Nu är man rätt så mör i kroppen. 27 hål igår och 18 hål idag känns rejält för en som mest suttit på sin breda r*v i ett par månader.

Elisefarm igår var ett rent nöje. Iofs var blå tee påbjudet och därifrån blåste man över alla hinder från tee så banan kändes lättspelad. Iofs var det helt ospelbart i bunkrarna, vilket kostade mig två dubbelbogeys och förlust i matchen mot Bubben (trots tre birdies - varav en tap-in på sista hålet när matchen var slut).

Efter en utsökt lunch gick vi nio hål till. En kanondrive på ettan följdes av en totalmiss av green och dålig chip för bogey så det kändes måttligt inspirerande. Efter det spelade jag dock upp mig rejält och efter en fin-fin birdie på sjuan vann vi bästbollen 3/2.

Snacket från Bubben och Hookis om att "tvåla till oss" de två sista föll platt till marken när jag var den ende som gjorde par på åttan och sedan gjorde dagens andra birdie på det nionde hålet (ny tap-in).

Dagens runda på St Arild var en bästboll med Bamsefar mot Hookis och hans huskors. Efter åtta hål började vi om för att de skulle ha en chans, men till slut vann vi ändå 2/1 - trots att min "matchavgörande" birdie på femton kvitterades av Hookis.

Det kändes dock aldrig som om man kom igång riktigt efter att inte alls ha varit sugen på det imorse när det regnade och var iskallt. Visserligen hade det slutat regna när vi slog ut, men kallt var det större delen av rundan - först på de sista hålen började den milda luften ta över.

Bäst av allt var lunchen - en friterad spättafilé med hemgjord remouladsås och pommes ... restaurangen på St Arild är bara den värd ett besök.

In i dimman ...

Nä, någon alkohol var inte inblandad i dagens golfrunda. Däremot var det uppenbart att det var torsdag - dimman låg tät som ärtsoppa i markhöjd och emellanåt var sikten inte mer än drygt 150 meter när vi närmade oss Torekovs Golfklubb.

Med Richter i släptåg gick Tobbe och jag ned mot ettans tee och väntade. Och väntade. Och väntade. F-n att banan ska vara full med hackare trots att det var så dimmigt att vi ett tag undrade om det över huvud taget skulle gå att spela.

När vi så äntligen fick slå ut gjorde Tobbe prompt en kanonfin birdie efter att sånär ha carrat inspelet rakt i hål. Matchen böljade lite fram och tillbaka de första nio hålen, men efter min fin-fina birdie på fyran var jag sedan aldrig ned i matchen. Två upp efter nio (ny bra birdie, tack så mycket) och till slut seger med 3/1 efter att Tobbe (återigen) slarvat bort hål 15.

75 slag var en ganska rimlig score med det spel jag presterade idag. En hel del bra slag och framförallt många bra chippar och puttar (vilket ju är mitt signum). Roligt att känna att utslagen funkade bra och att en del järnslag också satt (även om de inte var jättemånga).

Mot slutet var det jäkligt kallt om fingrarna och vinden friskade i med ett lätt duggregn utan att dimman lättade (men nu när man sitter inne och bloggar så lyser solen ... typiskt).

Om det var hungern eller att man var så frusen som gjorde att en hamburgertallrik i Båstad kändes som en riktig lyxmåltid vet jag inte. Dock var det väldigt trevligt att få VIP-behandling på Hotell Skansen efteråt - där vi tack vare att Tobbe kände några i personalen fick fika gratis ... tack ska ni ha.

Skansen är ett jäkla flådigt hotell som är väl värt ett besök om man är i Båstad. Vi satt vid en värmande brasa och såg ut över stranden och havet där dimman så sakta började lätta. Själva hotelldelen såg riktigt fräck ut och man kanske skulle ta med frugan ned någon gång och ta lite spa-behandlingar och bara koppla av.

Long time, no blog

Nu var det ett tag sedan man producerade något läsvärt (ja-ja, jag vet), men imorgon är det tänkt att bli en golfrunda igen. Äntligen!

Efter den senaste färden till Torekov (där jag träffade 0 fairways och puttade uselt men ändå gick på 78) så kände jag mig väldigt trött och hängig. Inte konstigt, med tanke på att en fullblodsinfluensa därefter blommade upp och gjorde mig dödssjuk i en vecka, trött och hängig med huvudvärk ytterligare några dagar och sedan avslutade med en bihåleinflammation.

Nu har en penicillinkur fått göra sitt och jag mår inte sämre än man kan vänta sig av en 38-årig lönnfet man i allmänt taskigt skick.

I söndags tjuvstartade jag lite med en runda på vintergreenerna och fick då uppleva en mycket skön avslutning där jag inför sista hålet var ett slag efter ledaren. Jag drev ut bollen i skogen medan han lade sig mitt i fairway. Min boll låg halvtaskigt, men jag kunde komma åt den och punchade den till tre meter och satte birdien, medan han pushade inspelet och sedan chip-tvåputtade i rena förskräckelsen ... 8)

Sånt är kul.

Imorgon lär jag väl få så mycket stryk att jag gråter - med tanke på att junioren ska med och han är ju dels scratchspelare, dels proffs och dels ett träningsfenomen. Fast visst måste väl proffs ge slag på alla hål, va?