Ombyggnad på Halmstad GK

Bankommittén på HGK har nu offentliggjort sitt förslag, men av någon anledning verkar det som om bara det enda förslaget som visas upp ska behandlas, trots att det inte verkar finnas någon proponent för detta, förutom bankommittén själva. Detta intryck kanske förändras på det utlysta informationsmötet, men hittills har dammen på 17 fått tummen ned av alla som gjort sin röst hörd.

Som lekman (men med viss erfarenhet av golfhål på både stora och små golfbanor i hela världen) har jag några synpunkter och förslag.

Pro Primo
Hål 17 ser på skissen och beskrivningen ut att bli ett av banans svårare hål för de mindre duktiga spelarna. Detta kommer att leda till längre rondtider och det (för sämre spelare) skräckinjagande vattnet kommer att leda till att fler slag spelas längs högersidan och alltså minska den säkerhetsmässiga "vinst" man gör.

En betydligt enklare (och enormt mycket billigare) lösning måste ju vara att skippa vattnet (som jag personligen inte tycker känns naturligt där) och i stället dra tillbaka gul tee till vit (längst bak), vilket skyddar husen på högersidan från sneda drivar (har aldrig hamnat så långt fram som vid husen ens från dagens gul tee så det kanske inte är problemet) och flytta dagens greenbunker från vänster till höger sida och låt greenen flytta motsvarande åt vänster, samt kanske ligga lite kortare om vägen. Detta är kostnadsmässigt fördelaktigt, säkerhetsmässigt säkert lika bra som det liggande förslaget och ett betydligt mindre ingrepp avseende den känsla som finns på Norra.

En banarkitekt som jag är bekant med har följande kommentarer om det liggande förslaget:

• Grässvackorna på vänster sida kort om vattnet kommer troligen att blockera möjligheten att se vattnet, vilket tar bort en del av effekten med en damm där. Väldigt svårt att konstruera utan att blockera vyn = väldigt mycket massaförflyttningar.
• Smalaste delen av fairway tycks vara för smal - slitage etc. Likaså finns det ingen bra alternativ spelväg för svagare golfare = husen i spel.
• Vattnet går alldeles för långt upp mot arton - ingen alternativ väg för svagare golfare.
• Bunkrarna till vänster om green gör att det bara finns två vägar in och ut från green = slitage igen.
• Vatten är inte naturligt uppe på en höjd. Gå upp till vatten fungerar aldrig bra.

Pro Secundo
Hål 18 är ett intressant förslag och faktiskt inte så dumt. Dock återkommer jag till de sämre spelarna (som jag ju själv en gång tillhört för inte så länge sedan, vilket kanske de som är mer elitbetonade inte tillhört ens när de var mindre) och genom att dra vattnet över fairway två gånger kommer man att skapa ytterligare rondtidsproblem samt har man gjort en "tarm" som inte alls känns naturlig.

I stället föreslår jag att vattnet som enligt uppgift ska finnas vid tee dras ut mellan herr- och damtee där den gärna kan utgöra en visuell "spänning" men inte störa speltempot (man kan naturligtvis som i förslaget kulvertera den där, men är det snyggt när det helt plötsligt "dyker upp" en vattentarm sådär?).

Låt sedan detta vatten gå längs högersidan utan att man tar bort de spelmässigt ypperligt placerade bunkrarna (som ger spänning åt utslaget) - vattnet kan ju ligga ytterligare några meter höger utan att störa varken övningsområdet eller något annat. Framme vid green kan vattnet sedan skära av möjligheterna att rulla in bollen (eller, om man vill skona hackarna och spara på rondtiderna, passera bakom greenen) - komma runt och skära av "landningsbanan" som är ettans tee och ansluta till dammen mellan Södras 9/18. På det här viset blir det betydligt naturligare och alls inte så "tillgjort" som jag tycker att bilderna visar.

Pro Tertio
Det skulle vara intressant att se statistik på rondtiderna på Norra samt höra från Fjällman om hur han förväntar sig att de liggande förslagen kommer att påverka detta tempo - både spelmässigt med boll i vatten och påföljande plikt/dropp samt mer tidskrävande rutiner inför slagen med de tillkommande hindren.


Slutligen
Nu är detta, som jag skrev inledningsvis, en lekmans förslag och jag varken kräver eller tror att någon ska köpa det rakt av, men jag hoppas att mina tankar kan vara värda något.

Jag vill heller inte kritisera i onödan, men bankommittén känns inte helt optimalt sammansatt - det känns som om där finns för många anställda och för få medlemmar. Framförallt saknas två "vanliga" spelare, en herre och en dam som bättre representerar de medlemmar som klubben har. Kanske en dam med hcp runt 20-25 och en herre med hcp runt 10-15 (gärna äldre). Nu är det kanske inte så enkelt att "shanghaja" folk till en kommitté, men kanske kan man skapa en "fokusgrupp" med 8-10 spelare i olika kategorier och "prova" förslag på dessa?

... mitt glada barnasinne kvar ...

Ja, vad ska man säga. Snart fyller man "the big four-oh" och så sitter man flera kvällar och pillar med små plastklossar. Och inte vilka plastklossar som helst utan de 1 367 bitarna i Lego # 6211, Imperial Star Destroyer.


Det är inte utan att man känner viss stolthet nu när man är klar. Förutom att det var enormt roligt att sitta och bygga ihop stjärnkryssaren så bidrog ungarna till stämningen genom att hoppa och studsa som tokiga när de låtsades vara Jediriddare och agerade ut de filmer som projicerades på väggen i biorummet (Youtube är inte så dumt).

Här är lite bilder på underverket. Först "in progress" efter ca 3/4 av byggtiden:


Samma stadie, men med innanmätet (coola små gubbar) blottat:


De två stolta byggherrarna med den färdiga stjärnkryssaren (skönt att man har en sjuåring så man kan göra såna här grejer utan obligatorisk sinnesundersökning):
Prova att klicka på bilden och zooma in på skeppets kapten, Grand Moff Tarkin, och dennes adjutant.

Här får den stå så länge.


Jag försökte övertyga hustrun om att vi skulle köpa en glasmonter och ställa upp allt vårt Star Wars-lego, men hon hade ingen förståelse alls för det ... 8)

Nu ska jag ta en välförtjänt liten drink och försöka undvika att se på Melodifestivalen. Och så ska jag fundera på om jag vågar satsa 6000 spänn på den här: http://shop.lego.com/ByTheme/Product.aspx?p=10179&cn=416&d=322

Rönnebäck i fantastiskt skick

Så är man hemma igen efter en sväng till golfmässan i Malmö och en underbar runda på Rönnebäcks GK, i ett sanslöst fint skick, där bollträffen emellanåt var ganska trevlig och scoren blev klart godkända 77 med en "fuldropp" när min boll försvann oförklarligt.

Det är mäkta imponerande att komma till en svensk golfbana i början på februari och mötas inte bara av ett öppet kansli utan även av en bana som inte skulle skämmas för sig någon gång under hela året, även om den såklart inte är riktigt "vässad".

Bra rull på greenerna och hål som skurits för inte alltför länge sedan - tacksamt eftersom de något mjuka greenerna säkert annars skulle bli hoppiga kring hålen.

Tummen upp för arbetena på elvan, men jag vidhåller att banans svaghet är just hålen åtta till elva (och kanske 13) där höjskillnaderna gör att hålen känns lite "tillgjorda". Det är inte alls otrevligt att spela dem (jo, möjligtvis åttan där jag alltid får stryk ... 8) men det känns som om några "hedhål" bredvid 14 och 15 kunde ha varit roligare.

Ett besök rekommenderas varmt. 300 kronor i greenfee är särdeles prisvärt.

Om HGK och ombyggnaden på 17 och 18

Mitt kategoriska ställningstagande till ombyggnaden på 17 (och 18) i gårdagens blogginlägg rörde upp lite känslor och jag ska därför förtydliga mig lite.

Jag har inte sett någon ritning på hur det är tänkt att bli (vilket i sig är något som jag också reagerar lite på, att man alltså håller på det så länge när det är något som berör betydligt fler än mig - och då medlemmar som både är mycket bättre golfspelare än jag och dessutom har en betydligt tyngre förankring i klubben).

Jag har inte heller full insyn i arbetsgången eller hur förslaget tagits fram, om det är arkitekten Fjällman som hittat på det eller om det kommit från annat håll. Det ryktas dock om att förslaget är ett gammalt dylikt som presenterats för Fjällman som fått rita upp det. Om detta kan jag dock inte uttala mig mer än att det är den information jag fått.

När det gäller den information jag fick igår så häpnade jag inte så mycket över den i mitt tycke inte helt perfekta lösningen (men så är jag heller ingen expert i ämnet) utan mer över att man från klubbens sida har valt att förkasta ett förslag som gjorts av Donald Steel (med färdig ritning).

Dessutom har en av klubbens mer meriterade personer i ämnet talat med min husgud, den inte helt okände banarkitekten Kyle Phillips, som enligt utsago kallat det liggande förslaget till ändringar på hål 17 för "katastrofala".

Huruvida bankommittén får på fingrarna av medlemmarna eller om de får upprättelse genom ett lysande slutresultat vet ju inte jag, det får framtiden utvisa, personligen ser jag dock gärna att genomgripande förändringar på ärevördiga Norra Banan genomlyses ordentligt och får medlemmarnas bifall innan man sätter spaden i marken.

En härlig runda på Södra

Dagen började inte bra, med högljudd barn-TV som skrällde igång lite för tidigt. Och så fick jag hämta äldste grabben på skolan när det varit lite trassel. Men morsan förbarmade sig över mitt nyfunna golfsug och kom hit och tog hand om honom när jag åkte till Tylösand.

Jag fick äran att spela med Micke och Magnus - två mycket duktiga spelare som jag trots allt hade haft goda chanser att hänga med resultatmässigt om jag puttat någonstans i närheten av hur jag brukar.

Södra med vintertee är *kort*. Och då menar jag *KORT*. Men bollen ska ändå ned i hål och där hade jag mina bekymmer idag. En annan putter funkar nog bättre på de lite mjuka och sandiga (men inte alltför ludna och ojämna) greenerna. Singelklippta för någon vecka sedan. Otroligt!

Vädret var riktigt bra och jag hade en mycket skön bollträff större delen av varvet. Godkända tre över par (med lika många bogeys) efter sjutton punkterades med en ny bogey på sista efter en träsjua som jag drog vänster ned i vattnet när jag skulle gå för det. Usch.

Ett annat "usch" är den tänkta ombyggnaden av 17 och 18 på Norra. Jag har fortfarande inte sett någon ritning, men Micke och Magnus talade om hur det var tänkt att bli och jag fick se pinnarna som markerade den tänkta dammen på 17. Huvva - det får vi verkligen hoppas är ett förslag som dras tillbaka i rödaste rappet.

Nära skjuter ingen hare

Välkommen tillbaka till bloggen alla läsare (vet inte om det finns några "alla läsare", men en god vän har iaf hört av sig och undrat när bloggandet ska återupptas - tack för det!).

2007 var ett segt år där golfen inte kändes särskilt kul, dels för att spelet inte sällan var under all kritik och dels för att banornas skick i allmänhet (och vädret i synnerhet) inte gjorde någon människa glad. Det slutade visserligen "on a high note" som det heter, med en lektion där jag fick ett starkare högerhandsgrepp samt lite "egenmedicinering" i form av återgång till David Blairs (eller, egentligen Ben Hogans) "armbågarna mot höfterna". Intresserade kan kolla Secrets Of The Ben Hogan Golf Swing.

I inledningen av 2008 har utvecklingen mot ett mer tilltalande spel fortsatt, i samklang med ett (hör och häpna) visst mått av fysträning, både lite mjuk styrketräning och en rejäl dos stretching. Det senare förstärkt av ett besök på Sjukgymnastgruppen i Halmstad där jag gjorde ett rörlighetstest (vi kan väl säga att betyget på min rörlighet inte var särskilt högt) och fick en del övningar. Förhoppningsvis ska det leda till ett bättre allmänt skick och kanske också en viss viktnedgång från dagens 97,5 kg (kulan är inte vacker).

Efter gympasset i fredags var golfen i lördags inte mycket att hurra för, men fortsatt stretching under lördagseftermiddagen och lite allmänna "avrostningsrörelser" innan rundan igår gjorde susen. Vilken bollträff!

Trots den kraftiga vinden spelade jag riktigt bra golf, visserligen inte med massor av greenträffar, men kontakten med bollen var sådär skön så man nästan behöver uppsöka en buske efter slaget. Lägg till det en chippning och pitchning som var av gammal klassisk Puttaren-klass så blev resultatet också klart godkända 76 slag (74 om jag slipper räkna bollen jag slog out när jag halkade på åttans tee - drive-SW på andrabollen var trevligare). Tre birdies är alltid roligt, men ...

På tretton är greenen under ombyggnad och vi spelar mot en provisorisk green ca 390 meter ut - inte alltför långt par 5-hål alltså - och driven var sådär klockrent träffad med bra höjd och perfekt bollbana med en svag draw med vinden. Min kommentar om en av mina spelkamraters enligt egen utsago bra träffade drive, "vi kan ju stega upp hur mycket du drivit ut mig," missförstods och han tyckte vi kunde mäta det med lasern. Lite förvånad blev han när han kom fram till sin boll och såg att jag drivit ut honom med 30 meter ... 8)

Jag satte sedan upp en sandwedge i greenkanten och slog en sådär härlig chip som är i hela vägen för eagle - trodde jag - men den lade sig elakt på hålkanten och vägrade trilla ned i hålet. Och så rullade min spelkamrat i en halvlång birdieputt och var inte sen att påpeka att han delade hålet trots att jag drev ut honom.

Dagens värsta motgång (nåja) kom sedan på hål 16. För dagen med tee flyttad bakåt och åt höger samt flaggan rätt långt in på green för totalt ca 180 meter med vinden mot och från vänster. En perfekt slagen järntvåa försökte drawa mot vinden, men blev mest rak, landade mjukt på den sandiga greenen och rullade fram mot flaggan, tog i hålkanten och vek av höger där den lade sig en knapp halvmeter från hål för andra gimmie-birdien på fyra hål. Närmare hole in one än så har jag inte varit på ett tag.


Så här såg det ut när man gick fram mot hålet - klicka för större bild


... och så här såg det ut uppe från 17:e tee - klicka för större bild.

Den underbara bollträffen till trots var puttningen inget att hurra för. Visserligen satte jag en fin birdie på nian från ca 2 meter, men jag får inte riktigt in farten i de sandiga och lite hoppiga greenerna - bollen måste dunkas i hål om den ska hålla linjen och jag brukar smeka fram mina puttar så att de dör över hålkanten. Oh, well ... det är ju inte lönt att toppa formen i början av februari.

Idag blir det ett gympass och kanske, bara kanske, en liten niohålare om jag vågar försumma mitt jobb en dag till.