13 december 2008 - INTE min turdag

Det började riktigt bra i morse, med Lucia-sång på TV och barn som kröp upp i sängen och kramades. Föga anade jag vilket helvete som väntade …

Framåt åtta hade jag fått en sån julstämning att jag ringde min mor och föreslog att jag skulle köra och hämta henne så att hon kunde vara med och julstöka och fika hos oss på luciadagen. På vägen kunde jag ju också hämta lite frukostfrallor och lite granris för julstöket.

Vid första trafikljuset såg jag en tänd lampa på instrumentpanelen som jag sett förut. En liten j-a motor i gult som betyder att avgasreningen måste justeras igen. Bilf-n!

En räddning i nöden var att jag igår lyckades köpa nya vinterhjul till Mercedesen, fina Nokian friktionsdäck med Mercedes originalfälgar i lättmetall. Kanon. Och hur svårt kan det vara att byta hjul, det var ju inte mer än … ska vi se … 10, nä, 12, nä … vänta nu, 20–22 år sedan sist.

Sagt och gjort. Jag fick skrapa en liten glugg i vindrutan och lirka in bilen i garaget och låta den tina medan jag fick i mig frukosten. Det här kan ju bli riktigt kul att göra lite handarbete till skillnad från att bara knacka dator varenda dag. Och 200 spänn sparar jag ju också på att göra det själv i stället för att vänta till på måndag och låta en däckfirma göra det.

Efter frukost drog jag på mig ett par gamla jeans och stegade muntert ut i garaget – där bilen fortfarande var halvt otinad och till stora delar täckt med snö. Nåja, lite borstande och letande så hittade jag bakluckan och fick efter ett tag upp den också.

Något reservhjul finns inte på min CLK. Däremot en uppsjö intressanta manicker med mystiska användningsområden – och en domkraft, en fälgnyckel (inte ett kors) och ett par tunna tyghandskar så att man inte ska smutsa ned sig. Inte så dumt.

Jag spekulerade lite i hur den tunna domkraften skulle kunna hålla för en tung Mercedes (med ett halvt ton snö på dessutom), men ett samtal till min händige granne (tillika allsvensk fotbollsspelare lugnade mig och jag vågade mig på att köra igång.

Efter lite lirkande och funderande på hur domkraften egentligen skulle sitta fick jag fram instruktionsboken och lyckades vända domkraften på rätt håll, med en liten plastplupp uppåt och den del som jag trodde skulle fästa i lyftpunkterna nedåt. Ja-ja … sånt kan hända den bäste.

Lossning av bultarna gick bra, något som jag oroat mig för lite (man är ju ingen muskelknutte direkt) och när jag vevat upp bilen var det bara att skruva ut dem allihopa och lyfta av hjulet. Med hjälp av en smidig "centreringspinne" i aluminium kunde jag också lyfta på vinterhjulet på rätt ställe och skruva i bultarna. Ned med bilen och så lite skryt för frugan om hur händig jag är (hey, man får ta chansen, det är inte varje dag man gör något vettigt).

Dags för bakhjulet. Lossning av bultar, upp med bilen, av med bultarna och av med hjulet. Det här går ju som en dans. På med vinterhjulet, i med bultarna och ned igen. Bara en sida kvar och knappt en halvtimme hade gått sedan jag körde igång. Easy-peasy.

Min mor kom ned till garaget för att hjälpa mig måtta när jag skulle vända och backa in Mercedesen – det är inte gott om plats och det hade varit onödigt att köra loss en backspegel eller trycka ut väggen med bakre stötfångaren. Igång med motorn, i med backen och … KRACK!

Ett hemskt läte, som när man knycklar plåt, hördes så fort jag rullade en decimeter. Jag stängde av bilen, hoppade ur och försökte se om jag dragit loss bromsoket eller något, trots att jag noga hade kollat att där fanns plats.

Svetten bröt fram i pannan och jag ringde en bekant, betydligt klokare än jag – särskilt när det gäller bilar – som berättade att han nog trodde att det var bultarna som var för långa.

– Är det originalfälgar? frågade han.
– Ja, det är det. Eller. Det sa i alla fall han som sålde dem, sade jag fåraktigt.

Det visade sig att de fälgar jag hade inte hade lika mycket gods mellan fälgen och navet, vilket gjorde att mina 40 mm-bultar gick igenom till handbromsen (som tydligen bara sitter på bakhjulen, där ser man vad man får lära sig) och tog i där.

I egenskap av säljare av diverse bildelar och prylar tänkte jag att han väl kunde svänga förbi jobbet och hämta lite bultar, men de hade inga såna. Ett samtal till Mekonomen visade att, jo de hade visst såna bultar, men bara tre stycken …

Jaha, där ser man. Så går det när man tror att man ska göra lite nytta. Efter en del telefonerande lyckades jag i alla fall hitta en bilsäljare och tillika däckverkstad som var öppen en lördag, och körde dit på vinst och förlust.

Halleluja! 10 bultar rikare och 250 kronor fattigare for jag hemåt och kunde börja om. Enligt uppgift skulle det räcka med bakhjulen eftersom framhjulen inte besvärades av någon störande handbroms.

Upp med bilen igen, av med bultarna och i med de nya, kortare bultarna. Funkade kanon och såg helt OK ut. Så var det bara att vända bilen och köra andra sidan. Jo-jo … "bara" …

När jag backat ut bilen och svängt ut på vägen, kört ned lite och skulle backa in igen var det tvärstopp. Ja, knappt ens det eftersom det lutar rejält och bilen illavarslande gled nedåt mot brevlådan.

När jag fått stopp på bilen och kunde springa upp till den låda med grus som kommunen vänligt nog ställt ut fick jag lite dåligt samvete för att jag nu skulle grusa ungarnas förhoppningar om pulkaåkning på gatan (sorry, kunde inte låta bli den ordvitsen).

En rejäl laddning grus över gatan och uppfarten borde räcka och jag hade tur att ingen kom medan min bil stod och blockerade gatan halvt på sniskan. Jag hoppade i, drog igen dörren och försökte försiktigt backa in bilen. Men nejdå. Så roligt ska vi inte ha.

Efter några försök att försiktigt smyga in och lite mer grus blev det till att, med två sommardäck och två vinterdäck, glida nedför backen och ta fart. Första försöket gick nääästan. På andra försöket tog jag mer fart och bad till högre makter att ingen skulle komma åkande. Jahadu, tack för det. Där kom en rälig Opel och så fick jag börja om.

Tredje gången gillt. Jag kom uppför backen och in på uppfarten och med lite lirkande till och med in i garaget. Igen med garageporten och så igång med verksamheten.

Drog loss alla bultarna innan jag lyfte bilen och började sedan med bakhjulet. Funkade utmärkt att ta loss bultarna och lyfta av hjulet. På med vinterhjulet och i med de skinande nya bultarna med rätt längd. Finemang.

Så var det dags för det fjärde och sista hjulet och det var inga problem att lossa bultarna, inga problem att ta av hjulet och inga problem att lyfta på vinterhjulet. Men bulthelvetet gick inte att skruva i. Med en bit kvar att skruva började de kärva och i stället för att dra sönder gängorna i ren ilska tog jag lugnt av hjulet, satte tillbaka sommarhjulet och drog i ett par bultar.

Ny tur upp till bilfirman, där säljaren roat såg hur en något upprörd man kom småspringande från parkeringen med tvåhundrafemtio spänn i näven och hojtade, "kan jag få tio till" som om det var en 1800-tals specerihandel.

Nåväl, hemma igen drog jag loss bultarna, tog av sommarhjulet och satte på vinterhjulet. Drog i de nya bultarna och pustade ut. Nu var eländet äntligen slut. Ja, nästan alltså.

När jag så fått på alla hjulen, dragit åt bultarna så mycket som jag gissar är lagom och noga märkt sommardäcken VF, HF, VB och HB så att ingen ska göra misstaget att sätta mina 225-55-16 fram och mina 205-55-16 bak – som en korkad kille på däckverkstan gjorde sist, med motiveringen "jag sätter alltid de bästa däcken bak".

Det sista momentet är nu att sätta dit centrumplattorna i plast med den fina Mercedesstjärnan. Höger bak gick bra, höger fram gick bra, vänster bak gick bra … men vad f-n nu då. Den sista plastplattan har ingen Mercedesstjärna. Den är helt slät. Vad är det nu frågan om?

Ja-ja … i det stora hela är det kanske ingen stor sak, men ändå ännu ett irritationsmoment en dag när man tycker att man redan fått så man tål.

Efter uppstädning i garaget, återplacering av centrumpinnen på sin plats, fälgnyckeln i sitt fack och domkraften i sitt lilla fack i bagaget återstår nu bara lite garagestädning och kanske en tur till macken för att fylla på lite luft.

Sannolikt lär jag väl krocka med en långtradare eller tappa alla fyra hjulen i första kurvan eller nåt sånt, men det är väl bara att acceptera att 13 december 2008 inte var min turdag. Trisslotten i plånboken är det då rakt inte lönt att skrapa.