Jaha. Typiskt. Där kommer man, laddad som få, till HGK för Audi Quattro Cup - en greensome-tävling med en mycket kompetent partner. Uppladdningen på övningsgreen är löjligt bra, chipparna ligger stendöda vid hål och flera långa puttar rullas i.
Men på banan är det värre. Ingenting vill stämma när det knyter sig av nervositet. Långa slag, korta slag, närspel, chippar, puttar - allt är som förgjort. Och inte blir det bättre av att det är svårt att få kolla på vinden som är ostlig och alls inte den normala på Norra.
Första åtta hålen är en orgie i släppta och pullade utslag, skavda wedgar ned i bunkrar, puttar som inte ens är nära och så pricken över i: Dagens bästa drive (dittills) slår i ett träd och trillar ned bakom en sten, varefter min partner mycket okarakteristiskt slår bort sig.
Den åtföljande cirkusen är smärtsam och förträngs förhoppningsvis snart, men efter en träff i en sten, ett halvt ospelbart läge i en fw-bunker, ett cleanat slag från greenbunkern och en fluffad chip missas även putten för dubbel och strecket är ett faktum.
Tack och lov fås kaffe, en räkmacka och lite godis (kom just på att jag aldrig fick i mig godiset, måste gå ut och hämta det när jag skrivit färdigt - passar perfekt för US Open på Sky Sports) i kiosken och driven på tian är bara halvdålig, medan min partner lägger sig mitt i.
En snärtad sandwedge förbi pinnen och lagom mycket spinn pin high något höger är dagens första bra slag och min partner rullar lugnt i en femmetare för birdie - fyra poäng!
Driven på elvan är lite klackad och "huggen", men hamnar OK, ca 230 från flagg. Partnern i bunker och han får slå andraslaget med spoon, bra träff, men ned i greenbunkern. Mitt slag är knappt godkänt, men vad gör det när han rullar i birdien från 5-6 meter igen - tre poäng.
På tolvan slår jag en bra drive, men den rinner ned vänster och ligger inte bra. Partnerns drive ligger i semin och en nedgreppad järnfemma pin high känns skön. Putten går i hålkanten, men vägrar falla - tre poäng.
Tretton är ett enkelt par och två poäng sedan jag lyckats lägga en putt nära (något jag inte lyckades med första nio utom när jag lade parputten kort i linjen på åttan).
På fjorton är det längsta drive och jag får på en riktigt fin smäll, men vad hjälper det när den glider ut i ruffen höger (längden finns där, i höjd med skylten trots att jag väl knappast fått någon rull i ruffen). Partnerns spoon är lite halvkvävd, men alls inte så uschel som min semiduffade mellanwedge till framkant green. 20-metersputten går sånär i och jag kan enkelt rulla i paret - tre poäng.
På femton slår vi båda drive - jag i skogen och min partner förbi fairway. Min lilla snärtade pitch sitter tre-fyra meter från hål och birdieputten faller snällt i mitt i hålet - tre poäng.
Sexton blir en bogey sedan min sköna järnsju klättrat i vinden och landat någon meter kort green och partnerns chipp lite okänsligt runnit halvannan meter förbi (och min linje insida vänster hålkant känns bra, men funkar dåligt när putten faller vänster - mot lutningen!).
Par på sjutton efter halvfesen wedge och fantastisk putt av partnern som dock vägrar gå i följs av en kanondrive från mig, bra inspel av min partner till ca 2 meter och uselt knackad putt som aldrig är på linjen.
Sista hålet för dagen är ettan och återigen lägger jag ut en bra drive, mitt i banan, men in i vinden blir det ändå 120 kvar och partnern slår ett skavt och halvpullat slag till ett tajt läge med rejäl uppförsbacke till greenkant och sedan nedför. ÄNTLIGEN fick jag ett läge jag gillar ... 8)
En härlig chip som landar i greenkant, checkar och sedan rullar ut till tre-fyra decimeter ger par och tre poäng för totalt 39. Om jag spelat som en människa hade vi lätt haft 4-5 poäng till, men ...
Lunch, kaffe och sedan prisutdelning. 44 poäng gav seger och plats i Sverigefinalen, våra 39 poäng såg inte ut att vara värda mycket när ytterligare en 44-poängare tog andraplatsen, men en sjundeplats blev det - och det efter att väskor, jackor, västar och annat skräp delats ut, vilket gjorde att vi fick varsitt dussin ProV1. Inte illa med tanke på hur taskigt jag spelade.
Nu har jag gjort dagens goda gärning och hjälpt morsan koppla in digital-TV via bredband (f-n vet vad hon ska ha det till när hon redan har Boxer, men man får ju ställa upp för morsan som ofta ställer upp och passar våra barn när jag spelar golf).
15 juni 2007
13 juni 2007
Hur är det möjligt?
Igår var det Solheim Cup-träff på Halmstad GK där en god grillbuffé följdes av 18 hål bästboll poängbogey (två bästa scorerna av tre räknades) på Norra Banan.
Några bollar på rangen bekräftade att en svingliknande rörelse fanns och några puttar på övningsgreen gav viss indikation på något som liknade längdkänsla, även om den riktningskänsla jag hade sist på Norra inte riktigt verkade finnas kvar.
Med lite extra publik på ettan var det riktigt kul att bomba ut en jättedrive som flög och flög och flög. Tyvärr gled den ut i semiruffen rakt fram och inspelet blev fluffigt ned i bunkern. Ett utmärkt bunkerslag till halvannan meter hjälpte dock inte när putten var rejält pullad. Bogey med den driven ... stön, jag som tänkte att min gamla Mizuno MX-500 automatiskt skulle ge en bra score ... 8)
I greenkanten på två slag på tvåan (par 5) blev bara ett par och missade birdiechanser på både tre och fyra gjorde att det inte kändes alltför bra, även om lagscoren var OK med någon poäng bättre. På femman drev jag bollen förbi trädet på högersida och snärtade sedan iväg en härlig järntvåa, men missade ändå greenen med mellanwedgen. Chip-enputt för par fick duga.
Två bra slag på sexan följdes sedan av en sån där rolig putt, klockren i linjen och lite, lite för hög fart så att den krockade med bortre hålkanten, studsade upp i luften och gjorde en saltomortal ned i hålet för dagens första birdie. På par efter sex hål med det slarviga närspelet kändes kul.
Naturligtvis är bogeyn på sjuan given när man börjar fundera på sitt banrekord (75 på Norra, satt förr-förra veckan med 21 puttar). Tunt tagen i bunkern och sedan chip-enputt följt av en riktig råpullad drive på åttan som turligt nog studsade ut till spelbart läge, men ändå blev en bogey.
Sådärja, då var man två över hastigt och lustigt. Typiskt mig att tramsa till det när scoren började se hyfsad ut. Driven på nian var den där härliga faden som jag tänkt mig på åttan, men här gled bollen ut höger, knackade i ett träd och landade så att jag hade runt 160 till flaggan med en björk rakt i linjen ca 4 meter fram. En vrålslice med järnfyran till tjockt ruffläge i bakkant green kändes OK och chippen till någon decimeter ännu bättre.
38 slag första nio på Norra är inte helt ovanligt för mig. Brukar spela bra ut här, men sedan kommer en del hål där jag brukar ha det svårt.
Om det var kaffet och korven som en av mina spelpartners bjöd på som ledde till monsterdriven på tian vet jag inte, men med bara 90 meter kvar slog jag sedan en perfekt sandwedge rakt över flaggan som sedan spann tillbaka till en knapp meter och birdieputten satt klockrent i hål.
Stärkt av detta gick jag upp på elvans tee och pushade bollen ned i höger fw-bunker. Lugn och fin tänkte jag och tog en järnåtta och lade upp mig på ca 95 meter. OK, 95 meter är mitt emellan SW och GW och i medvinden vågade jag inte ta mellanwedgen. Givetvis lät jag klubbhuvudet passera händerna i träffen och blev femton meter kort - vilket sedan gav dagens första (och sedermera enda skulle det visa sig) treputt. Bogey på elvan är inte bra - ett par 5 som man når med drive-järnfem annars.
Underligt nog för mig, som annars är rätt hetsig, kände jag mig lugn. Mina spelpartners spelade ojämnt, d.v.s. den ena spelade ganska bra, medan den andra inte spelade i närheten av sin förmåga. Kanske var det deras lättsamma och glada stämning som stabiliserade mig.
En liten fade på tolvan följt av en nedgreppad järnfyra till tre-fyra meter gav dagens tredje birdie och fyra poäng, tack för kaffet! Bra räddning på tretton med en lång parputt efter en dålig chip följdes sedan av ett katastrofhål på 14 där jag slog en drive ut bland träden till vänster, chippade ut höger och sedan pullade en spoon ut i skogen. P-bollen var "bara" hookad, men tankarna gick åt andra choke-rundor jag spelat och den lugna stämningen var nu mer ett sånt där åskmoln över huvudet som i tecknade serier.
Efter lite letande hittade jag andrabollen och ytterligare en liten stund senare förstabollen. I lite blåbärsris, men med fritt spel mot flaggan. En lugn wedge pin high följdes sedan av en helt OK tvåputt för bogey - pust, snacka om röta!
Efter ett enkelt par på femton med J2-J8 i motvinden stod jag alltså på tee på sexton, bäckahålet, två över par och med många konstiga tankar i huvudet. Här var det också närmast hål som gällde och jag valde att inte (som jag gör annars) spela lång vänster utan gå för flaggan som stod precis in på green - farligt nära bäcken.
En mjuk järnåtta blev ganska rak, men fördes lite höger av vinden och damp ned pin high, 269 cm från hål där den tvärdog. Kul. Birdieputten slog jag rakt på hål och mina spelkamrater sade "bra birdie" innan bollen sista decimetern kastade sig ur linjen. Ouch. Så får man den klassiska "jaså, du var närmast hål - gjorde du birdie?" och måste stå med skammen att ha missat. Som tur var kom en annan spelare närmare (189 centimeter). Och ännu mer tur var att priset för närmast hål var en bok jag redan hade ... 8)
Enkelt par på sjutton trots stor nervositet på utslaget följdes sedan av en bombad drive rakt över bunkrarna på arton, tyvärr stannade bollen i lättruffen (man har tajtat till fairway ordentligt, banan är för jäkla bra nu!). Lite fundering på vilken klubba som kunde föra upp bollen till den bakre platån utan att gå över och in på serveringen bakom greenen gav wedge som svar och bara någon meter skiljde en självklar tap-in från den fyrametersputt jag nu fick.
Så stod jag alltså där. Med två puttar för att sätta nytt personligt rekord på Norra igen, bara halvannan vecka efter förra rekordet. En 74:a på Norra skulle verkligen vara något att vara stolt över och med alla poäng vi samlat in i laget skulle vi sannolikt ha chans på prisplats.
Jag kollade linjen lite hastigt bakom flaggan när jag tog ut den, gick ned till min boll och riktade in den rakt mot hål. Hittade inget direkt fall och på Norra är det oftast bäst att slå rakt på hål när man inte ser något fall. OK, fyra meter. Uppför. Då måste man ge den lite fart.
En snabb titt på linjen och så en baksving där jag hinner tänka "håll med vänsterhanden" för att inte stänga putterhuvudet med högern. Bra träff på bollen ger den rejäl skjuts uppför backen, den rullar mot hål med bra fart ... och går mitt i hålet! Erkänn att du som läser detta trodde att jag skulle treputta ... 8)
73 slag alltså. På Norra banan. Hur är det möjligt med så mycket slarv, missade inspel, taskiga puttar och dåliga utslag. Oh, well. Skön känsla var det iaf och det var jäkligt svårt att torka bort fånflinet från fejan ... 8)
Seger i lagspelet gav ett presentkort på valfritt par Ecco-skor som jag gav till hustrun som tack för att hon ställer upp så jag kan spela golf titt som tätt.
Nu väntar jag bara på besked om min Burner TP och den sorgliga historien med skaftet. De har lovat att ringa TaylorMade och höra, men jag vill ju ha den *NU* ...
Score och statistik: http://www.klubbhuset.nu/content/spelstatistik/runda_visa.asp?RundaID=95093
Några bollar på rangen bekräftade att en svingliknande rörelse fanns och några puttar på övningsgreen gav viss indikation på något som liknade längdkänsla, även om den riktningskänsla jag hade sist på Norra inte riktigt verkade finnas kvar.
Med lite extra publik på ettan var det riktigt kul att bomba ut en jättedrive som flög och flög och flög. Tyvärr gled den ut i semiruffen rakt fram och inspelet blev fluffigt ned i bunkern. Ett utmärkt bunkerslag till halvannan meter hjälpte dock inte när putten var rejält pullad. Bogey med den driven ... stön, jag som tänkte att min gamla Mizuno MX-500 automatiskt skulle ge en bra score ... 8)
I greenkanten på två slag på tvåan (par 5) blev bara ett par och missade birdiechanser på både tre och fyra gjorde att det inte kändes alltför bra, även om lagscoren var OK med någon poäng bättre. På femman drev jag bollen förbi trädet på högersida och snärtade sedan iväg en härlig järntvåa, men missade ändå greenen med mellanwedgen. Chip-enputt för par fick duga.
Två bra slag på sexan följdes sedan av en sån där rolig putt, klockren i linjen och lite, lite för hög fart så att den krockade med bortre hålkanten, studsade upp i luften och gjorde en saltomortal ned i hålet för dagens första birdie. På par efter sex hål med det slarviga närspelet kändes kul.
Naturligtvis är bogeyn på sjuan given när man börjar fundera på sitt banrekord (75 på Norra, satt förr-förra veckan med 21 puttar). Tunt tagen i bunkern och sedan chip-enputt följt av en riktig råpullad drive på åttan som turligt nog studsade ut till spelbart läge, men ändå blev en bogey.
Sådärja, då var man två över hastigt och lustigt. Typiskt mig att tramsa till det när scoren började se hyfsad ut. Driven på nian var den där härliga faden som jag tänkt mig på åttan, men här gled bollen ut höger, knackade i ett träd och landade så att jag hade runt 160 till flaggan med en björk rakt i linjen ca 4 meter fram. En vrålslice med järnfyran till tjockt ruffläge i bakkant green kändes OK och chippen till någon decimeter ännu bättre.
38 slag första nio på Norra är inte helt ovanligt för mig. Brukar spela bra ut här, men sedan kommer en del hål där jag brukar ha det svårt.
Om det var kaffet och korven som en av mina spelpartners bjöd på som ledde till monsterdriven på tian vet jag inte, men med bara 90 meter kvar slog jag sedan en perfekt sandwedge rakt över flaggan som sedan spann tillbaka till en knapp meter och birdieputten satt klockrent i hål.
Stärkt av detta gick jag upp på elvans tee och pushade bollen ned i höger fw-bunker. Lugn och fin tänkte jag och tog en järnåtta och lade upp mig på ca 95 meter. OK, 95 meter är mitt emellan SW och GW och i medvinden vågade jag inte ta mellanwedgen. Givetvis lät jag klubbhuvudet passera händerna i träffen och blev femton meter kort - vilket sedan gav dagens första (och sedermera enda skulle det visa sig) treputt. Bogey på elvan är inte bra - ett par 5 som man når med drive-järnfem annars.
Underligt nog för mig, som annars är rätt hetsig, kände jag mig lugn. Mina spelpartners spelade ojämnt, d.v.s. den ena spelade ganska bra, medan den andra inte spelade i närheten av sin förmåga. Kanske var det deras lättsamma och glada stämning som stabiliserade mig.
En liten fade på tolvan följt av en nedgreppad järnfyra till tre-fyra meter gav dagens tredje birdie och fyra poäng, tack för kaffet! Bra räddning på tretton med en lång parputt efter en dålig chip följdes sedan av ett katastrofhål på 14 där jag slog en drive ut bland träden till vänster, chippade ut höger och sedan pullade en spoon ut i skogen. P-bollen var "bara" hookad, men tankarna gick åt andra choke-rundor jag spelat och den lugna stämningen var nu mer ett sånt där åskmoln över huvudet som i tecknade serier.
Efter lite letande hittade jag andrabollen och ytterligare en liten stund senare förstabollen. I lite blåbärsris, men med fritt spel mot flaggan. En lugn wedge pin high följdes sedan av en helt OK tvåputt för bogey - pust, snacka om röta!
Efter ett enkelt par på femton med J2-J8 i motvinden stod jag alltså på tee på sexton, bäckahålet, två över par och med många konstiga tankar i huvudet. Här var det också närmast hål som gällde och jag valde att inte (som jag gör annars) spela lång vänster utan gå för flaggan som stod precis in på green - farligt nära bäcken.
En mjuk järnåtta blev ganska rak, men fördes lite höger av vinden och damp ned pin high, 269 cm från hål där den tvärdog. Kul. Birdieputten slog jag rakt på hål och mina spelkamrater sade "bra birdie" innan bollen sista decimetern kastade sig ur linjen. Ouch. Så får man den klassiska "jaså, du var närmast hål - gjorde du birdie?" och måste stå med skammen att ha missat. Som tur var kom en annan spelare närmare (189 centimeter). Och ännu mer tur var att priset för närmast hål var en bok jag redan hade ... 8)
Enkelt par på sjutton trots stor nervositet på utslaget följdes sedan av en bombad drive rakt över bunkrarna på arton, tyvärr stannade bollen i lättruffen (man har tajtat till fairway ordentligt, banan är för jäkla bra nu!). Lite fundering på vilken klubba som kunde föra upp bollen till den bakre platån utan att gå över och in på serveringen bakom greenen gav wedge som svar och bara någon meter skiljde en självklar tap-in från den fyrametersputt jag nu fick.
Så stod jag alltså där. Med två puttar för att sätta nytt personligt rekord på Norra igen, bara halvannan vecka efter förra rekordet. En 74:a på Norra skulle verkligen vara något att vara stolt över och med alla poäng vi samlat in i laget skulle vi sannolikt ha chans på prisplats.
Jag kollade linjen lite hastigt bakom flaggan när jag tog ut den, gick ned till min boll och riktade in den rakt mot hål. Hittade inget direkt fall och på Norra är det oftast bäst att slå rakt på hål när man inte ser något fall. OK, fyra meter. Uppför. Då måste man ge den lite fart.
En snabb titt på linjen och så en baksving där jag hinner tänka "håll med vänsterhanden" för att inte stänga putterhuvudet med högern. Bra träff på bollen ger den rejäl skjuts uppför backen, den rullar mot hål med bra fart ... och går mitt i hålet! Erkänn att du som läser detta trodde att jag skulle treputta ... 8)
73 slag alltså. På Norra banan. Hur är det möjligt med så mycket slarv, missade inspel, taskiga puttar och dåliga utslag. Oh, well. Skön känsla var det iaf och det var jäkligt svårt att torka bort fånflinet från fejan ... 8)
Seger i lagspelet gav ett presentkort på valfritt par Ecco-skor som jag gav till hustrun som tack för att hon ställer upp så jag kan spela golf titt som tätt.
Nu väntar jag bara på besked om min Burner TP och den sorgliga historien med skaftet. De har lovat att ringa TaylorMade och höra, men jag vill ju ha den *NU* ...
Score och statistik: http://www.klubbhuset.nu/content/spelstatistik/runda_visa.asp?RundaID=95093
10 juni 2007
Huvudet på skaft
Jag har funderingar på skillnaden mellan två likadant lackade Taylor Made TP-skaft: ett 50 gram Fujikura-skaft respektive ett 65 gram Graphite Design-skaft. Båda kallas S, om det är stiff eller något annat vet man ju inte ... 8)
Jag provade det senare i launch monitor när tourbussen var på besök och slog bollen bättre än på många år. Det var naturligtvis omöjligt att inte ge klubban till utprovaren och säga "give me one of these".
På den rosa byggslipen står det TP. GRD. - vilket också stämmer överens med min minnesbild då jag vände på klubban och läste vad det stod på skaftet. Den klubba jag fick efter 20 minuters väntetid fick jag inte provslå utan slängde ned i bagen och körde hem.
När jag skulle skryta med min nya klubba och visa den för en bekant såg jag att det var ett 50-grams Fujikura och på frågan om det blivit fel fick jag svaret att det nog inte var fel. En 18-hålare med rätt OK utslag (lite "puffande" eftersom vi gick från gul) gjorde att jag tänkte att jag väl mindes fel.
Gårdagens Skogaby Open var dock en "eye-opener" av sällan skådat slag. Med en lugn-lugn sving gick det utmärkt att slå högt och rakt med den här klubban, dock inte särskilt långt. Alla försök att trycka till bollen rejält resulterade i en draw som oftast övergick i den mer kraftiga varianten av draw vars namn jag helst inte vill nämna för att slippa tänka på eländet.
Enda sättet att slå rakt/fade (utan att blocka till en push-fade) var att pegga ned som med en spoon och glida klubbhuvudet igenom träffzonen. Blev 230 spikrakt, men kändes inte som det mest safe slag man kan tänka sig.
Enligt uppgift från utprovaren ska man titta över skaftfrågan på måndag, men min fråga är om det är jag som gjort någon svingförändring - som ger problem med vänstersidan - eller om det 15 gram lättare skaftet kan vara boven i dramat?
En sak är säker - jag hade haft betydligt större glädje av min gamla Mizuno MX-500 med sin betydligt lägre bollbana. Bara tre birdies på 36 hål berodde till stor del på att puttern var iskall till en början, men den tia(!) jag fick notera på tredje hålet samt bogeys på alla par 5-hålen sista varvet berodde på drivern.
Tristast var såklart tian på tredje hålet. Ett slag vänster, boll borta. Ett nytt slag, mindre vänster, trodde jag var helt OK, men när vi kommer fram och ska leta säger mina spelkamrater, "den touchade i träden" ... vilket jag inte hört. Bollen låg också mycket riktigt ca. en meter out of bounds och det var bara att greppa drivern och springa tillbaka till tee för att slå ut femteslaget. Bunkerträff, halvplugg. Ur bunkern till nästa bunker nära kanten. Upp till ca 100 meter och sedan en kanonfin sandwedge pin high, men missad putt. Sex över par på ett hål ... och så 33 hål kvar att spela.
Fokuseringen var av förklarliga skäl lite problematisk efter det och 85 slag en jäkligt trist score (iofs 31 poäng). Efter en lång lunch, en skön dusch och ett rangebesök ryckte jag upp mig och spettade ut en drive (siktade lååångt höger) på ettan, snärtade in en sandwedge till under metern och öppnade med birdie.
Tyvärr puttade jag fortfarande lite slarvigt och hade för många lägen där jag inte kunde slå mot hål (varav en på greenkanten ca. 5 meter från hål ... rätt tuff undulering). Med en Idi Amin-driver (trots TP-formen är den ändå rätt stor, svart och att den är opålitlig har ni kanske redan förstått) blev det bogey på alla fyra par 5-hålen och bara en 77-runda.
Jag provade det senare i launch monitor när tourbussen var på besök och slog bollen bättre än på många år. Det var naturligtvis omöjligt att inte ge klubban till utprovaren och säga "give me one of these".
På den rosa byggslipen står det TP. GRD. - vilket också stämmer överens med min minnesbild då jag vände på klubban och läste vad det stod på skaftet. Den klubba jag fick efter 20 minuters väntetid fick jag inte provslå utan slängde ned i bagen och körde hem.
När jag skulle skryta med min nya klubba och visa den för en bekant såg jag att det var ett 50-grams Fujikura och på frågan om det blivit fel fick jag svaret att det nog inte var fel. En 18-hålare med rätt OK utslag (lite "puffande" eftersom vi gick från gul) gjorde att jag tänkte att jag väl mindes fel.
Gårdagens Skogaby Open var dock en "eye-opener" av sällan skådat slag. Med en lugn-lugn sving gick det utmärkt att slå högt och rakt med den här klubban, dock inte särskilt långt. Alla försök att trycka till bollen rejält resulterade i en draw som oftast övergick i den mer kraftiga varianten av draw vars namn jag helst inte vill nämna för att slippa tänka på eländet.
Enda sättet att slå rakt/fade (utan att blocka till en push-fade) var att pegga ned som med en spoon och glida klubbhuvudet igenom träffzonen. Blev 230 spikrakt, men kändes inte som det mest safe slag man kan tänka sig.
Enligt uppgift från utprovaren ska man titta över skaftfrågan på måndag, men min fråga är om det är jag som gjort någon svingförändring - som ger problem med vänstersidan - eller om det 15 gram lättare skaftet kan vara boven i dramat?
En sak är säker - jag hade haft betydligt större glädje av min gamla Mizuno MX-500 med sin betydligt lägre bollbana. Bara tre birdies på 36 hål berodde till stor del på att puttern var iskall till en början, men den tia(!) jag fick notera på tredje hålet samt bogeys på alla par 5-hålen sista varvet berodde på drivern.
Tristast var såklart tian på tredje hålet. Ett slag vänster, boll borta. Ett nytt slag, mindre vänster, trodde jag var helt OK, men när vi kommer fram och ska leta säger mina spelkamrater, "den touchade i träden" ... vilket jag inte hört. Bollen låg också mycket riktigt ca. en meter out of bounds och det var bara att greppa drivern och springa tillbaka till tee för att slå ut femteslaget. Bunkerträff, halvplugg. Ur bunkern till nästa bunker nära kanten. Upp till ca 100 meter och sedan en kanonfin sandwedge pin high, men missad putt. Sex över par på ett hål ... och så 33 hål kvar att spela.
Fokuseringen var av förklarliga skäl lite problematisk efter det och 85 slag en jäkligt trist score (iofs 31 poäng). Efter en lång lunch, en skön dusch och ett rangebesök ryckte jag upp mig och spettade ut en drive (siktade lååångt höger) på ettan, snärtade in en sandwedge till under metern och öppnade med birdie.
Tyvärr puttade jag fortfarande lite slarvigt och hade för många lägen där jag inte kunde slå mot hål (varav en på greenkanten ca. 5 meter från hål ... rätt tuff undulering). Med en Idi Amin-driver (trots TP-formen är den ändå rätt stor, svart och att den är opålitlig har ni kanske redan förstått) blev det bogey på alla fyra par 5-hålen och bara en 77-runda.
01 juni 2007
Nytt rekord!
Efter många års köande fick jag så det hett eftertraktade medlemskapet i Halmstad Golfklubb. Visserligen ett greenfee-medlemskap à 2000 och halv greenfee vid spel, men det passar mig utmärkt eftersom jag ju har kvar mitt medlemskap i Haverdal.
Premiärrundan på HGK (Tylösand kallat) i år blev på Norra och först den 1 juni - vilket var en klockren fullträff. En riktigt god dagens (wienerschnitzel med ärtor - mums) följdes av diverse hälsande på folk innan jag kom bort till rangen.
Min nya tanke är att ta ett neutralt eller svagt grepp, öppna stansen och svinga igenom ordentligt - rakt, med viss fade-tendens är resultatet. Iaf på rangen. Några chippar och två puttar och sedan ut på första tee.
Spelformen för dagen var match i Stadiumgolfen (jag fick höra att jag var reserv och att det bara var att ställa upp ... 8) och jag fick tre slag mot min motspelare medan min partner, Bamsefar, spelade jämnt mot sin motspelare.
Efter utslaget på ettan (mycket bra) var det sedan långt till nästa bra bollträff. Men vad gör det när jag står för sviten chip-enputt, chip-enputt, bunkerslag-nollputt, sänkt långputt för birdie, tvåputt, chip-enputt, bunkerslag-tvåputt, chip-enputt, chip-enputt för totalt 38 slag ut trots bara en enda greenträff ... 10 puttar hjälper ju till ... 8)
Lätt febrig kände jag mig, men det var kanske bara för att min putter var så het. Min stackars motspelare som öppnat birdie-birdie var helt knäckt av att se mig skava runt bollen och ändå ta ledningen 1 upp efter nio.
Och så fortsatte det likadant sista nio. Bunkerslag-långputt för par på tian, bunkerslag-långputt för birdie på elvan, layup, inspel till 4-5 meter och enkelt par på tolvan, chip-tvåputt på tretton (putten var klockrent mitt i, men stannade precis innan), pitch-enputt på fjorton, chip-enputt på femton och chip-enputt på sexton för matchen. 18 puttar på 16 hål ... fast bara två greenträffar ... 8)
Utan skärpa blev det sedan usla tre puttar de sista två hålen, men med 75 slag (39 poäng) gjorde jag mitt bästa resultat på Norra, trots den sämsta bollträffen i mannaminne.
Mitt gamla rekord på 22 puttar på 18 hål fick alltså stryk - och det trots att jag missade en klart sänkbar putt på femman och en likaledes sänkbar putt på tretton. Å andra sidan skottade jag väl i en hundra meter putt kan jag tänka mig - vilket totalt tog knäcken på den stackars junisen med två i handicap som trodde att han skulle ta en promenadseger när han öppnade birdie-birdie för att direkt bli två upp. Tji fick han ... 8)
Ett besök på HGK rekommenderas. Jag brukar klaga på skicket, men så bra som banan var idag vet jag inte om jag någonsin sett den. Bra fairway, bra semiruff och bra greener. Bra bunkrar också blev jag varse. Nästa gång ska jag försöka träffa bollen lite bättre så man får prova på fairway och kanske laga mitt eget nedslagsmärke någon gång.
Rundan på Klubbhuset.nu: http://www.klubbhuset.nu/content/spelstatistik/runda_visa.asp?RundaID=94490
Statistik:
Slag & Poäng
Slag 75
Streckade hål 0
Poäng 39
Poäng första 9 hålen 19
Poäng sista 9 hålen 20
Slag Par 3 3,5
Slag Par 4 4,1
Slag Par 5 5,0
Puttar
Puttar totalt 21
Puttar första 9 hålen 10
Puttar sista 9 hålen 11
Puttar per hål 1,2
Puttar per greenträff 1,3
1-Putt 13
2-Putt 4
3-Putt 0
Sämre än 3-Putt 0
Parputtar 13
Sänkta Parputtar 10
Birdieputtar 3
Sänkta Birdieputtar 2
Eagleputtar 0
Sänkta Eagleputtar 0
Utslag & Fairway
Fairwayträffar 5 av 14 (36%)
Greenträffar totalt 3 av 18 (17%)
Greenträffar Par 3 1 av 4 (25%)
Greenträffar Par 4 1 av 10 (10%)
Greenträffar Par 5 1 av 4 (25%)
Slag till green Par 3 2,0
Slag till green Par 4 3,1
Slag till green Par 5 3,8
Närspel
Chip-Ins 1
Räddade Par 10
Scrambling 66,7%
Sand Saves 2
Fördelning
Birdies 2 (11%)
Par 11 (61%)
Bogies 5 (28%)
Premiärrundan på HGK (Tylösand kallat) i år blev på Norra och först den 1 juni - vilket var en klockren fullträff. En riktigt god dagens (wienerschnitzel med ärtor - mums) följdes av diverse hälsande på folk innan jag kom bort till rangen.
Min nya tanke är att ta ett neutralt eller svagt grepp, öppna stansen och svinga igenom ordentligt - rakt, med viss fade-tendens är resultatet. Iaf på rangen. Några chippar och två puttar och sedan ut på första tee.
Spelformen för dagen var match i Stadiumgolfen (jag fick höra att jag var reserv och att det bara var att ställa upp ... 8) och jag fick tre slag mot min motspelare medan min partner, Bamsefar, spelade jämnt mot sin motspelare.
Efter utslaget på ettan (mycket bra) var det sedan långt till nästa bra bollträff. Men vad gör det när jag står för sviten chip-enputt, chip-enputt, bunkerslag-nollputt, sänkt långputt för birdie, tvåputt, chip-enputt, bunkerslag-tvåputt, chip-enputt, chip-enputt för totalt 38 slag ut trots bara en enda greenträff ... 10 puttar hjälper ju till ... 8)
Lätt febrig kände jag mig, men det var kanske bara för att min putter var så het. Min stackars motspelare som öppnat birdie-birdie var helt knäckt av att se mig skava runt bollen och ändå ta ledningen 1 upp efter nio.
Och så fortsatte det likadant sista nio. Bunkerslag-långputt för par på tian, bunkerslag-långputt för birdie på elvan, layup, inspel till 4-5 meter och enkelt par på tolvan, chip-tvåputt på tretton (putten var klockrent mitt i, men stannade precis innan), pitch-enputt på fjorton, chip-enputt på femton och chip-enputt på sexton för matchen. 18 puttar på 16 hål ... fast bara två greenträffar ... 8)
Utan skärpa blev det sedan usla tre puttar de sista två hålen, men med 75 slag (39 poäng) gjorde jag mitt bästa resultat på Norra, trots den sämsta bollträffen i mannaminne.
Mitt gamla rekord på 22 puttar på 18 hål fick alltså stryk - och det trots att jag missade en klart sänkbar putt på femman och en likaledes sänkbar putt på tretton. Å andra sidan skottade jag väl i en hundra meter putt kan jag tänka mig - vilket totalt tog knäcken på den stackars junisen med två i handicap som trodde att han skulle ta en promenadseger när han öppnade birdie-birdie för att direkt bli två upp. Tji fick han ... 8)
Ett besök på HGK rekommenderas. Jag brukar klaga på skicket, men så bra som banan var idag vet jag inte om jag någonsin sett den. Bra fairway, bra semiruff och bra greener. Bra bunkrar också blev jag varse. Nästa gång ska jag försöka träffa bollen lite bättre så man får prova på fairway och kanske laga mitt eget nedslagsmärke någon gång.
Rundan på Klubbhuset.nu: http://www.klubbhuset.nu/content/spelstatistik/runda_visa.asp?RundaID=94490
Statistik:
Slag & Poäng
Slag 75
Streckade hål 0
Poäng 39
Poäng första 9 hålen 19
Poäng sista 9 hålen 20
Slag Par 3 3,5
Slag Par 4 4,1
Slag Par 5 5,0
Puttar
Puttar totalt 21
Puttar första 9 hålen 10
Puttar sista 9 hålen 11
Puttar per hål 1,2
Puttar per greenträff 1,3
1-Putt 13
2-Putt 4
3-Putt 0
Sämre än 3-Putt 0
Parputtar 13
Sänkta Parputtar 10
Birdieputtar 3
Sänkta Birdieputtar 2
Eagleputtar 0
Sänkta Eagleputtar 0
Utslag & Fairway
Fairwayträffar 5 av 14 (36%)
Greenträffar totalt 3 av 18 (17%)
Greenträffar Par 3 1 av 4 (25%)
Greenträffar Par 4 1 av 10 (10%)
Greenträffar Par 5 1 av 4 (25%)
Slag till green Par 3 2,0
Slag till green Par 4 3,1
Slag till green Par 5 3,8
Närspel
Chip-Ins 1
Räddade Par 10
Scrambling 66,7%
Sand Saves 2
Fördelning
Birdies 2 (11%)
Par 11 (61%)
Bogies 5 (28%)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
