Efter en natts sömn och en enkel, men helt OK frukost på Hotel Turim Rural Clube d'Azeito - en anläggning med hacienda-aspirationer - styrde vi hyrbilen mot Setubal i jakt på färjan som skulle ta oss till Troía.
Efter diverse GPS-felkörningar kom vi till färjeläget precis när färjan lade ut och efter en först efter en halvtimmes väntan fick vi köra ombord. När vi närmade oss land på andra sidan konstaterade vi att färjeläget där såg helt nytt ut, vilket var förklaringen till varför vi körde åt fel håll enligt de instruktioner vi hade från det gamla färjeläget ...
När vi så till slut, ungefär en timme försenade, kom fram till Troía GC hade det smattrande regnet förvandlats till ett stilla duggregn och efter inskrivning i gästboken, i gott sällskap, tackade vi nej till golfbil och gick upp mot första tee.
Några övningsputtar på den mycket lilla övningsgreenen gav beskedet att någon direkt rull var det inte tal om. Med en vertikalskärning och lite nedklippning skulle det dock kunna bli riktigt bra.
Troía GC öppnade för spel 1980, efter 6 års försening på grund av ekonomiska problem och den beryktade revolutionen i Portugal. Layouten är signerad Robert Trent Jones Sr. och kan enklast betecknas som lång och trång, med fantastiska och mycket små greener, som är långa och smala eller korta och breda.
Vi valde gul tee av längdskäl (6300 från vit, 5800 från gul), men efteråt var vi rörande överens om att vinklar och spellinjer hade varit betydligt mer intressanta från vit. Redan på ettan fick vi dock besked om att vårt spel nog ändå inte platsat på backtee.
Match spelades, med tillägget att när någon blev två upp fick denne ge slag till den andre - en intressant spelform som är tänkt att göra matchen jämnare. Jag tog ledningen på ettan, tappade den på tvåan och var två ned efter fyra hål - och tre pluggade bunkerlägen. Dock inte på fyran, där den pyttelilla grenen, påminnande om berömda Postage Stamp på Troon, kostade en neslig chip-tvåputt.
Mitt spel var ganska visset medan min spelpartner spelade stabilt och bara spelformen höll mig kvar i matchen till sjuan då jag hittade lite bättre spel och kunde börja kämpa emot. Flera missade birdieputtar på grund av de tröga greenerna hindrade mig att få matchen square, men när bollen äntligen rullade i för birdie på tolvan och min partner inte kunde rädda par på hål 13 var det äntligen square.
Ett mycket förargligt träd på 14, följt av två layup (en i en bunker), ett toppat bunkerslag och två chippar gjorde att min motståndares bogey räckte för seger. Surt. Bra spel på 15 och 16 gav dock äntligen en ledning igen och med ett upp klev jag upp på 17:e tee och ... slog en halvsocket ut i skiten till höger.
P-bollen slogs rakt över flaggan och hade suttit i kopp om inte medvinden fått min järnsjua att flyga 157 meter istället för de 155 meter jag hade hoppats på. När jag hittade min förstaboll, i waste area mot en liten kvist som inte var lös, var goda råd dyra. En långchip med järnsju var bra slagen, men bollen rullade ändå precis över green, upp över foregreen och lade sig retligt mot ruffkanten på andra sidan.
Min partner slog ett utsökt bunkerslag, kanske en meter kort om hålet och såg fram emot att vara all square inför sista hålet. Jag hade dock andra idéer, tog ut flaggan, funderade noga på linjen och chippade bollen mitt i hålet med järnsjuan (tre järnsjuor på det här hålet).
En utsökt drive på sista hålet, 450 meter par 5, följdes upp med en lätt duffad träfyra och en känslig chip - att birdieputten stannade kort i linjen gjorde inget då min motståndare haft problem och segern kunde till slut skrivas till 2/0. En kontrollräkning visade att en vanlig match skulle haft kraftig slagsida (inte åt mitt håll), men ändå slutat all square så jag skänkte ännu en tacksam tanke till spelformen.
Tankar på ännu en runda på eftermiddagen slogs ur hågen när det regn vi sluppit sedan det blev uppehåll på ettans fairway återvände och i stället tog vi varsin rejäl oxfilé i det nybyggda klubbhusets restaurang på andra våningen. Utsikten över artonde green, en tvärställd liten limpa på en ås, visade att mitt par där var en konkurrenskraftig score att döma av allt chippande och pitchande fram och tillbaka.
Efter en återresa utan missöden fick vi varsin cappuccino. Någon timmes jobb och ett långt bad följdes av några öl och mackor innan ögonlocken meddelade att det var stängningsdags.
