Det började riktigt bra i morse, med Lucia-sång på TV och barn som kröp upp i sängen och kramades. Föga anade jag vilket helvete som väntade …
Framåt åtta hade jag fått en sån julstämning att jag ringde min mor och föreslog att jag skulle köra och hämta henne så att hon kunde vara med och julstöka och fika hos oss på luciadagen. På vägen kunde jag ju också hämta lite frukostfrallor och lite granris för julstöket.
Vid första trafikljuset såg jag en tänd lampa på instrumentpanelen som jag sett förut. En liten j-a motor i gult som betyder att avgasreningen måste justeras igen. Bilf-n!
En räddning i nöden var att jag igår lyckades köpa nya vinterhjul till Mercedesen, fina Nokian friktionsdäck med Mercedes originalfälgar i lättmetall. Kanon. Och hur svårt kan det vara att byta hjul, det var ju inte mer än … ska vi se … 10, nä, 12, nä … vänta nu, 20–22 år sedan sist.
Sagt och gjort. Jag fick skrapa en liten glugg i vindrutan och lirka in bilen i garaget och låta den tina medan jag fick i mig frukosten. Det här kan ju bli riktigt kul att göra lite handarbete till skillnad från att bara knacka dator varenda dag. Och 200 spänn sparar jag ju också på att göra det själv i stället för att vänta till på måndag och låta en däckfirma göra det.
Efter frukost drog jag på mig ett par gamla jeans och stegade muntert ut i garaget – där bilen fortfarande var halvt otinad och till stora delar täckt med snö. Nåja, lite borstande och letande så hittade jag bakluckan och fick efter ett tag upp den också.
Något reservhjul finns inte på min CLK. Däremot en uppsjö intressanta manicker med mystiska användningsområden – och en domkraft, en fälgnyckel (inte ett kors) och ett par tunna tyghandskar så att man inte ska smutsa ned sig. Inte så dumt.
Jag spekulerade lite i hur den tunna domkraften skulle kunna hålla för en tung Mercedes (med ett halvt ton snö på dessutom), men ett samtal till min händige granne (tillika allsvensk fotbollsspelare lugnade mig och jag vågade mig på att köra igång.
Efter lite lirkande och funderande på hur domkraften egentligen skulle sitta fick jag fram instruktionsboken och lyckades vända domkraften på rätt håll, med en liten plastplupp uppåt och den del som jag trodde skulle fästa i lyftpunkterna nedåt. Ja-ja … sånt kan hända den bäste.
Lossning av bultarna gick bra, något som jag oroat mig för lite (man är ju ingen muskelknutte direkt) och när jag vevat upp bilen var det bara att skruva ut dem allihopa och lyfta av hjulet. Med hjälp av en smidig "centreringspinne" i aluminium kunde jag också lyfta på vinterhjulet på rätt ställe och skruva i bultarna. Ned med bilen och så lite skryt för frugan om hur händig jag är (hey, man får ta chansen, det är inte varje dag man gör något vettigt).
Dags för bakhjulet. Lossning av bultar, upp med bilen, av med bultarna och av med hjulet. Det här går ju som en dans. På med vinterhjulet, i med bultarna och ned igen. Bara en sida kvar och knappt en halvtimme hade gått sedan jag körde igång. Easy-peasy.
Min mor kom ned till garaget för att hjälpa mig måtta när jag skulle vända och backa in Mercedesen – det är inte gott om plats och det hade varit onödigt att köra loss en backspegel eller trycka ut väggen med bakre stötfångaren. Igång med motorn, i med backen och … KRACK!
Ett hemskt läte, som när man knycklar plåt, hördes så fort jag rullade en decimeter. Jag stängde av bilen, hoppade ur och försökte se om jag dragit loss bromsoket eller något, trots att jag noga hade kollat att där fanns plats.
Svetten bröt fram i pannan och jag ringde en bekant, betydligt klokare än jag – särskilt när det gäller bilar – som berättade att han nog trodde att det var bultarna som var för långa.
– Är det originalfälgar? frågade han.
– Ja, det är det. Eller. Det sa i alla fall han som sålde dem, sade jag fåraktigt.
Det visade sig att de fälgar jag hade inte hade lika mycket gods mellan fälgen och navet, vilket gjorde att mina 40 mm-bultar gick igenom till handbromsen (som tydligen bara sitter på bakhjulen, där ser man vad man får lära sig) och tog i där.
I egenskap av säljare av diverse bildelar och prylar tänkte jag att han väl kunde svänga förbi jobbet och hämta lite bultar, men de hade inga såna. Ett samtal till Mekonomen visade att, jo de hade visst såna bultar, men bara tre stycken …
Jaha, där ser man. Så går det när man tror att man ska göra lite nytta. Efter en del telefonerande lyckades jag i alla fall hitta en bilsäljare och tillika däckverkstad som var öppen en lördag, och körde dit på vinst och förlust.
Halleluja! 10 bultar rikare och 250 kronor fattigare for jag hemåt och kunde börja om. Enligt uppgift skulle det räcka med bakhjulen eftersom framhjulen inte besvärades av någon störande handbroms.
Upp med bilen igen, av med bultarna och i med de nya, kortare bultarna. Funkade kanon och såg helt OK ut. Så var det bara att vända bilen och köra andra sidan. Jo-jo … "bara" …
När jag backat ut bilen och svängt ut på vägen, kört ned lite och skulle backa in igen var det tvärstopp. Ja, knappt ens det eftersom det lutar rejält och bilen illavarslande gled nedåt mot brevlådan.
När jag fått stopp på bilen och kunde springa upp till den låda med grus som kommunen vänligt nog ställt ut fick jag lite dåligt samvete för att jag nu skulle grusa ungarnas förhoppningar om pulkaåkning på gatan (sorry, kunde inte låta bli den ordvitsen).
En rejäl laddning grus över gatan och uppfarten borde räcka och jag hade tur att ingen kom medan min bil stod och blockerade gatan halvt på sniskan. Jag hoppade i, drog igen dörren och försökte försiktigt backa in bilen. Men nejdå. Så roligt ska vi inte ha.
Efter några försök att försiktigt smyga in och lite mer grus blev det till att, med två sommardäck och två vinterdäck, glida nedför backen och ta fart. Första försöket gick nääästan. På andra försöket tog jag mer fart och bad till högre makter att ingen skulle komma åkande. Jahadu, tack för det. Där kom en rälig Opel och så fick jag börja om.
Tredje gången gillt. Jag kom uppför backen och in på uppfarten och med lite lirkande till och med in i garaget. Igen med garageporten och så igång med verksamheten.
Drog loss alla bultarna innan jag lyfte bilen och började sedan med bakhjulet. Funkade utmärkt att ta loss bultarna och lyfta av hjulet. På med vinterhjulet och i med de skinande nya bultarna med rätt längd. Finemang.
Så var det dags för det fjärde och sista hjulet och det var inga problem att lossa bultarna, inga problem att ta av hjulet och inga problem att lyfta på vinterhjulet. Men bulthelvetet gick inte att skruva i. Med en bit kvar att skruva började de kärva och i stället för att dra sönder gängorna i ren ilska tog jag lugnt av hjulet, satte tillbaka sommarhjulet och drog i ett par bultar.
Ny tur upp till bilfirman, där säljaren roat såg hur en något upprörd man kom småspringande från parkeringen med tvåhundrafemtio spänn i näven och hojtade, "kan jag få tio till" som om det var en 1800-tals specerihandel.
Nåväl, hemma igen drog jag loss bultarna, tog av sommarhjulet och satte på vinterhjulet. Drog i de nya bultarna och pustade ut. Nu var eländet äntligen slut. Ja, nästan alltså.
När jag så fått på alla hjulen, dragit åt bultarna så mycket som jag gissar är lagom och noga märkt sommardäcken VF, HF, VB och HB så att ingen ska göra misstaget att sätta mina 225-55-16 fram och mina 205-55-16 bak – som en korkad kille på däckverkstan gjorde sist, med motiveringen "jag sätter alltid de bästa däcken bak".
Det sista momentet är nu att sätta dit centrumplattorna i plast med den fina Mercedesstjärnan. Höger bak gick bra, höger fram gick bra, vänster bak gick bra … men vad f-n nu då. Den sista plastplattan har ingen Mercedesstjärna. Den är helt slät. Vad är det nu frågan om?
Ja-ja … i det stora hela är det kanske ingen stor sak, men ändå ännu ett irritationsmoment en dag när man tycker att man redan fått så man tål.
Efter uppstädning i garaget, återplacering av centrumpinnen på sin plats, fälgnyckeln i sitt fack och domkraften i sitt lilla fack i bagaget återstår nu bara lite garagestädning och kanske en tur till macken för att fylla på lite luft.
Sannolikt lär jag väl krocka med en långtradare eller tappa alla fyra hjulen i första kurvan eller nåt sånt, men det är väl bara att acceptera att 13 december 2008 inte var min turdag. Trisslotten i plånboken är det då rakt inte lönt att skrapa.
13 december 2008
04 november 2008
Lite bilder från Öresund
Min eminenta caddie (tack än en gång - ovärderligt med lite hjälp med grejerna och, framför allt, moraliskt stöd) tog lite bilder i söndags.Ses bäst här: http://www.flickr.com/photos/24697859@N00/sets/72157608641653747/
Lätt kommentering finns här: http://forum.golf.se/viewtopic.php?p=7157981#p7157981
02 november 2008
Öresund - vilket skick!
Idag har man så fått göra årets premiär i Skånes Golfförbunds eminenta vintertour. En samling scratchtävlingar på banor i Skåne där det idag spelades på Öresunds GK.
Banan ser inte mycket ut för världen när man susar förbi på E6 och den är också relativt kort. Men därmed inte tråkig - tvärtom är det en omväxlande och rolig bana där man inte sällan får kämpa för sitt par om man hamnat på fel sida.
Dagens största glädjeämne var (förutom en liten sänkning) att skicket var så bra att man var tvungen att dubbelkolla kalendern för att se att det var 2 november. Riktigt jämna och snabba greener med underbar rull, bra fairways och inte så tokiga (nedklippta alltså ... 8) ruffar.
Lite synd bara att mina 74 inte räckte till att få några rankingpoäng - men så spelades banan också osedvanligt snällt i knappt en klubbas vind (dock med några riktigt räliga flaggplaceringar - den på 13 var bland det elakaste jag sett).
Nu är det dags att jobba hårt - Skottland förra veckan och Dublin 5-9 november gör att antalet arbetsdagar är få men mängden arbete ändå stort. Tufft liv ... 8)
Resultatlista Vintertouren på Öresund: http://www.skanesgolfforbund.com/tavlingar/vintertouren/vintertour_del2.htm
Banan ser inte mycket ut för världen när man susar förbi på E6 och den är också relativt kort. Men därmed inte tråkig - tvärtom är det en omväxlande och rolig bana där man inte sällan får kämpa för sitt par om man hamnat på fel sida.
Dagens största glädjeämne var (förutom en liten sänkning) att skicket var så bra att man var tvungen att dubbelkolla kalendern för att se att det var 2 november. Riktigt jämna och snabba greener med underbar rull, bra fairways och inte så tokiga (nedklippta alltså ... 8) ruffar.
Lite synd bara att mina 74 inte räckte till att få några rankingpoäng - men så spelades banan också osedvanligt snällt i knappt en klubbas vind (dock med några riktigt räliga flaggplaceringar - den på 13 var bland det elakaste jag sett).
Nu är det dags att jobba hårt - Skottland förra veckan och Dublin 5-9 november gör att antalet arbetsdagar är få men mängden arbete ändå stort. Tufft liv ... 8)
Resultatlista Vintertouren på Öresund: http://www.skanesgolfforbund.com/tavlingar/vintertouren/vintertour_del2.htm
28 september 2008
... som i fornstora dagar
Jaha, så kan man då summera en vecka med så mycket golf att det nästan känns som i fornstora dagar, när man utan vidare kunde få in en runda om dagen.
Haverdal från backtee i tisdags (78 slag). Halmstad GK Norra i onsdags och fredags (75 slag resp. vinst 4/3). Och så 'la pièce de résistance' - Vasatorps underbara TC (75 slag med en trött avslutning bogey-bogey-bogey som kostade segern i bästboll - trist delning!).
Egentligen skulle det blivit 18 hål till idag på Haverdals för tillfället sanslöst fina bana - där greenerna är så snabba att bollen inte stannar förrän den slutar rulla ... 8) Tyvärr satte illasinnade bakterier stopp för den idén.
I fredags uppvisade Colin de första symptomen på halsont och efter en sömnlös natt fick vi köra in till jourläkaren som konstaterade halsfluss och skrev ut penicillin. I morse var det Nicholas som fick besöka samma läkare och fick samma diagnos så nu blir det full rulle här hemma i veckan med två sjuka barn som sannolikt är dubbelt så pigga som sin gamle far ändå.
Om man ska summera veckan golfmässigt är TC favoritbanan, särskilt kul från tee 63 där det krävdes en hel del bra slag (vilket faktiskt också producerades, vilket var roligt), Norra alltid en skön vandring även om man får lite stryk när man slarvar från tee och Haverdal visserligen bra, men ändå bara trea i den hårda konkurrensen.
Nu är det läge att försöka jobba lite så man kan hålla katastrofen borta nästa vecka - den lilla tillfälliga föräldrapenningen gör ingen människa glad när man missar flera hela arbetsdagar.
//Broderade ut texten lite mer om TC-besöket här:
Haverdal från backtee i tisdags (78 slag). Halmstad GK Norra i onsdags och fredags (75 slag resp. vinst 4/3). Och så 'la pièce de résistance' - Vasatorps underbara TC (75 slag med en trött avslutning bogey-bogey-bogey som kostade segern i bästboll - trist delning!).
Egentligen skulle det blivit 18 hål till idag på Haverdals för tillfället sanslöst fina bana - där greenerna är så snabba att bollen inte stannar förrän den slutar rulla ... 8) Tyvärr satte illasinnade bakterier stopp för den idén.
I fredags uppvisade Colin de första symptomen på halsont och efter en sömnlös natt fick vi köra in till jourläkaren som konstaterade halsfluss och skrev ut penicillin. I morse var det Nicholas som fick besöka samma läkare och fick samma diagnos så nu blir det full rulle här hemma i veckan med två sjuka barn som sannolikt är dubbelt så pigga som sin gamle far ändå.
Om man ska summera veckan golfmässigt är TC favoritbanan, särskilt kul från tee 63 där det krävdes en hel del bra slag (vilket faktiskt också producerades, vilket var roligt), Norra alltid en skön vandring även om man får lite stryk när man slarvar från tee och Haverdal visserligen bra, men ändå bara trea i den hårda konkurrensen.
Nu är det läge att försöka jobba lite så man kan hålla katastrofen borta nästa vecka - den lilla tillfälliga föräldrapenningen gör ingen människa glad när man missar flera hela arbetsdagar.
//Broderade ut texten lite mer om TC-besöket här:
Speldatum: 27/8-08 (Hustruns födelsedag)
Jaha, nu har jag spelat TC tre gånger, från tee 60, från tee 57 och nu från tee 63. Alla gånger har det varit en mycket stor golfupplevelse som inspirerat till bra spel och som gjort mig glad att jag får chans att beträda banan.
Vi gick ut 11:30 och det var mycket väntan trots att vi var en fyrboll där det emellanåt spelades lite "brett" och P-bollar inte var helt ovanliga. På pricken tre timmar senare träffade vi en av klubbens golfvärdar som påstod att vi nu hade "en och en halv timme kvar". Oklart vad han menade för vid tillfället stod vi på tians fairway.
Mitt spel var faktiskt bland det bästa jag presterat på länge (och jag har spelat bra en tid nu) och trots den relativt långa banan från tee 63 scorade jag hyfsat och hjälpte till att föra mitt bästbollag till fyra upp efter tolv hål. Par på mycket svåra tretton räckte inte och två par på fjorton och femton trots missade greener gav dormie tre, men tyvärr tröt orken och jag snubblade över mållinjen med tre bogeys, bl.a. en mycket sur sådan på 18 där jag smällde ut en drive 260 i motvinden, men sedan gick för pinnen och rullade över bakkant till ett läge varifrån jag sånär ändå räddade par. En delad match var en viss besvikelse faktiskt - men störst var besvikelsen över det usla tempot (som nog kostade oss matchen, trött som man var efter knappa tre timmars sömn).
För att återgå till banan så var det ett visst knorrande i bollen om att fairway var sandiga, långhåriga och slitna, men jag förklarade att banan ju bara varit öppen i knappt fyra månader samt att den under dessa månader varit i princip fullbokad varje dag. Slitaget måste vara enormt!
Greenerna var bra och lagom snabba, om än inte i närheten av den rull jag upplevde på mitt första besök.
Jag har visserligen bara varit på Bro Hof en gång och bör kanske åka tillbaka innan jag slutligen dömer ut den som själlös, men i mitt tycke är TC bäst i Sverige. Jag längtar redan tillbaka!
25 september 2008
Så jäkla typiskt!
Jaha, så har man ännu en gång fått se sig bortskuffad från förstaplatsen. I söndags klippte jag till med fina 73 slag (38 poäng) på Södra, men fick nöja mig med andraplatsen i kommittégolfen - iofs inget att orda om då vinnaren gick runt på par (med fem erhållna) och jag fick ett par fina PING-vantar i rosa som hustrun blev väldigt glad för.
Igår var det Onsdagstävling i Tylösand och spel på Norra banan. Med grovdressade tees var det ett litet lotteri från tee (särskilt för mig som gärna "sveper" drivern över gräset på vägen tillbaka, en process som igår lät som en sandblästringsverkstad) och i kylan, den tidvis hårda vinden och fukten på morgonen flög bollen inte särskilt långt (fel klubba var bara förnamnet i början).
41 slag ut, fem över par, är iofs ingen katastrof och jag hade räddat mig hyfsat några gånger, men också missat ett par birdiechanser som borde suttit - t.ex. den på tvåan där putten gick mitt i hål, verkligen mitt i hål, men studsade i bakkanten och lade sig en centimeter på andra sidan ... 8(
En kaffe, en korv och en banan i kiosken (tack för det, grannen) blev startskottet för en rätt skön inrunda i ett väder som nu var allt annat än oangenämt, med en temperatur som så sakteliga steg upp mot 17-18 grader och en bana som nu torkat upp lite bättre.
På tee snackade vi om vad vi behövde göra på sista nio och kom fram till att jag behövde gå ett under in för att sänka mig, medan grannen behövde gå två under och Tobbe tre under. Vi körde också igång en liten Köpenhamnare om lunchen för att få något att spela om.
Driven på tian var kanske inte den bästa jag slagit på sistone, men rak, hög och lång - och inspelet med 52-gradaren var halvtunt, men räckte för att ge en birdieputt på tre meter. Tyvärr föll det inte som jag läst (slå bollen rakt mot hål på Norra - det är en tumregel som man bör följa).
Par och fortfarande fem över par. 3-3-0 i Köpenhamnaren.
Elvan är ett kort par 5, men för dagen in i vinden. En bra drive skulle dock utan vidare räcka för att nå in på två, men när jag hittade bollen låg den under ett lutande träd och jag kom inte ens tillbaka till fairway. En klämd träsjua till svårt lobbläge var perfekt (eftersom jag älskar svåra lobblägen ... 8) och paret satt som smäcken.
Fem över. 3-3-0.
Svåra tolvan blev en liten prövning när jag spelade till vänster om träden, men en nedgreppad järnfemma till några meter gjorde att birdieputten som slank i hålkanten kändes lite surt.
Fem över. 6-3-0.
På tretton slog jag en spikrak järnsexa, högt som f-n, till två meter från hål. Putten satt mitt i hål och dagens första birdie noterades.
Fyra över. 9-3-0.
Fjortonde blev en besvikelse för Tobbe, som nu kämpat sig fram till ett gäng par, trots flera koppsnurrar, och hans två bortslagna bollar betydde att onsdagstävlingen var körd för honom. Min drive var iofs också sned (pull), men jag hookade fram en järnfemma, slog en 52-gradare pin high till ett svårt chippläge (som jag också gillar) och räddade ett fint par.
Fyra över. 11-1-0.
På femton duff-pull-hookade jag en järntvåa knappt 150 meter, men satte sedan upp en urskön järnnio till pinnen och fick sånär i birdien. Här tryckte jag i bananen för lite extra raketbränsle på slutet. Klokt beslut.
Fyra över. 14-1-0.
Bäckahålet, det sextonde hålet, är ett fint par 3-hål där man borde flytta tee 30 grader åt höger för att ge plats för en ombyggnad av 17:e, men det är en annan fråga (och ett annat blogginlägg). På tee kändes järnsex som rätt klubba, men i grovsanden på tee blev jag lite orolig för bollträffen, bytte till en järnfemma och greppade ned i stället. Greenträff och sånär birdie igen.
Fyra över. 17-1-0.
Sjutton har diskuterats mycket och en stor del av diskussionerna har gällt placeringen av nytillkommen out på vänstersidan samt indragen bangräns på högersidan. Med ännu en duff-pull-hookad järntvå oroade jag mig inte för något av de problemen, och hade dessutom en skön studs i nätet mot 16:e tee så att jag fick 150 kvar. En fin järnsju och hemmastuds på kullen till höger gav en birdieputt på 4-5 meter.
Tre över. 20-1-0.
Jaha, så står man då på sista tee, tre över par med fem erhållna slag och funderar på varför man slarvade bort så många slag på första nio (iofs hade jag väl fått tillbaka några på inrundan, med en sån score trots sneda utslag från tee). Driven här var - just det - pullad vänster, men en klockad drive med p-bollen gav lite självförtroende tillbaka. Och tur var väl det.
Där bollen hamnat var det omöjligt att gå för green och bara att chippa den till fairway kändes tufft. Och visade sig inte heller gå när jag duffade fram en järnsjua i semiruffen. Ett träd i linjen navigerades m.h.a. en hög järnåtta som sånär blåste ned i bunkern höger, men studsade in på green 7-8 meter från hål. Putten var *aningen* hårt slagen, men satt klockrent i bakkanten.
Tre över par, 75 slag och 38 poäng. Sänkning till 4,1 och vunnen lunch i Köpenhamnaren. Inte utan att det kändes ganska bra, men nu på morgonen såg jag på Min Golf att någon tomte med 15 i handicap gått runt på 69 netto, vilket måste sägas var en smolk i glädjebägaren.
Nåväl, en vilodag idag (d.v.s. jobb) och så spel Tylösand-Vasatorp (TC)-Haverdal på fredag-lördag-söndag med ny vinstchans (och chans på ny sänkning) i tävlingen på söndag.
Igår var det Onsdagstävling i Tylösand och spel på Norra banan. Med grovdressade tees var det ett litet lotteri från tee (särskilt för mig som gärna "sveper" drivern över gräset på vägen tillbaka, en process som igår lät som en sandblästringsverkstad) och i kylan, den tidvis hårda vinden och fukten på morgonen flög bollen inte särskilt långt (fel klubba var bara förnamnet i början).
41 slag ut, fem över par, är iofs ingen katastrof och jag hade räddat mig hyfsat några gånger, men också missat ett par birdiechanser som borde suttit - t.ex. den på tvåan där putten gick mitt i hål, verkligen mitt i hål, men studsade i bakkanten och lade sig en centimeter på andra sidan ... 8(
En kaffe, en korv och en banan i kiosken (tack för det, grannen) blev startskottet för en rätt skön inrunda i ett väder som nu var allt annat än oangenämt, med en temperatur som så sakteliga steg upp mot 17-18 grader och en bana som nu torkat upp lite bättre.
På tee snackade vi om vad vi behövde göra på sista nio och kom fram till att jag behövde gå ett under in för att sänka mig, medan grannen behövde gå två under och Tobbe tre under. Vi körde också igång en liten Köpenhamnare om lunchen för att få något att spela om.
Driven på tian var kanske inte den bästa jag slagit på sistone, men rak, hög och lång - och inspelet med 52-gradaren var halvtunt, men räckte för att ge en birdieputt på tre meter. Tyvärr föll det inte som jag läst (slå bollen rakt mot hål på Norra - det är en tumregel som man bör följa).
Par och fortfarande fem över par. 3-3-0 i Köpenhamnaren.
Elvan är ett kort par 5, men för dagen in i vinden. En bra drive skulle dock utan vidare räcka för att nå in på två, men när jag hittade bollen låg den under ett lutande träd och jag kom inte ens tillbaka till fairway. En klämd träsjua till svårt lobbläge var perfekt (eftersom jag älskar svåra lobblägen ... 8) och paret satt som smäcken.
Fem över. 3-3-0.
Svåra tolvan blev en liten prövning när jag spelade till vänster om träden, men en nedgreppad järnfemma till några meter gjorde att birdieputten som slank i hålkanten kändes lite surt.
Fem över. 6-3-0.
På tretton slog jag en spikrak järnsexa, högt som f-n, till två meter från hål. Putten satt mitt i hål och dagens första birdie noterades.
Fyra över. 9-3-0.
Fjortonde blev en besvikelse för Tobbe, som nu kämpat sig fram till ett gäng par, trots flera koppsnurrar, och hans två bortslagna bollar betydde att onsdagstävlingen var körd för honom. Min drive var iofs också sned (pull), men jag hookade fram en järnfemma, slog en 52-gradare pin high till ett svårt chippläge (som jag också gillar) och räddade ett fint par.
Fyra över. 11-1-0.
På femton duff-pull-hookade jag en järntvåa knappt 150 meter, men satte sedan upp en urskön järnnio till pinnen och fick sånär i birdien. Här tryckte jag i bananen för lite extra raketbränsle på slutet. Klokt beslut.
Fyra över. 14-1-0.
Bäckahålet, det sextonde hålet, är ett fint par 3-hål där man borde flytta tee 30 grader åt höger för att ge plats för en ombyggnad av 17:e, men det är en annan fråga (och ett annat blogginlägg). På tee kändes järnsex som rätt klubba, men i grovsanden på tee blev jag lite orolig för bollträffen, bytte till en järnfemma och greppade ned i stället. Greenträff och sånär birdie igen.
Fyra över. 17-1-0.
Sjutton har diskuterats mycket och en stor del av diskussionerna har gällt placeringen av nytillkommen out på vänstersidan samt indragen bangräns på högersidan. Med ännu en duff-pull-hookad järntvå oroade jag mig inte för något av de problemen, och hade dessutom en skön studs i nätet mot 16:e tee så att jag fick 150 kvar. En fin järnsju och hemmastuds på kullen till höger gav en birdieputt på 4-5 meter.
Tre över. 20-1-0.
Jaha, så står man då på sista tee, tre över par med fem erhållna slag och funderar på varför man slarvade bort så många slag på första nio (iofs hade jag väl fått tillbaka några på inrundan, med en sån score trots sneda utslag från tee). Driven här var - just det - pullad vänster, men en klockad drive med p-bollen gav lite självförtroende tillbaka. Och tur var väl det.
Där bollen hamnat var det omöjligt att gå för green och bara att chippa den till fairway kändes tufft. Och visade sig inte heller gå när jag duffade fram en järnsjua i semiruffen. Ett träd i linjen navigerades m.h.a. en hög järnåtta som sånär blåste ned i bunkern höger, men studsade in på green 7-8 meter från hål. Putten var *aningen* hårt slagen, men satt klockrent i bakkanten.
Tre över par, 75 slag och 38 poäng. Sänkning till 4,1 och vunnen lunch i Köpenhamnaren. Inte utan att det kändes ganska bra, men nu på morgonen såg jag på Min Golf att någon tomte med 15 i handicap gått runt på 69 netto, vilket måste sägas var en smolk i glädjebägaren.
Nåväl, en vilodag idag (d.v.s. jobb) och så spel Tylösand-Vasatorp (TC)-Haverdal på fredag-lördag-söndag med ny vinstchans (och chans på ny sänkning) i tävlingen på söndag.
23 september 2008
Tjuvspelat på hemmaplan
Tog en runda på Haverdal idag. Egentligen skulle banan tydligen vara stängd för medlemmar, och bara öppen för spelarna i Sas Masters-tourtävlingen att spela in. Det är sällan man tjuvspelar på sin hemmabana, men jag får väl kalla det att jag agerade guide för Tobbe ... 8)
Men det hindrade inte att jag smällde in en fin-fin 78-runda - från backtee! Inte för att jag har några illusioner om mina talanger, men det är alltid roligt att spela bra - och extra roligt att göra det från backtee.
Fem missade puttar de fem första hålen fick mig att fokusera lite bättre på puttningen och elva enputtar visade sedan att jag nog kanske kan fortsätta kalla mig Puttaren.
I kraft av tre under netto på hål sex till tretton var jag också dormie mot Tobbe - och trots vattenbesök på fjorton (men jäkligt snygg långputt för bogey) blev det sedan seger 5/3 efter att Tobbe hamnat på fel sida om en sjukt uselt satt flagga på 15.
Imorgon blir det Norra - skippar nog backtee då ... 8) På lördag är det återbesök på TC och då tror jag nog att jag ska prova en lite tuffare tee. 63 kanske.
Men det hindrade inte att jag smällde in en fin-fin 78-runda - från backtee! Inte för att jag har några illusioner om mina talanger, men det är alltid roligt att spela bra - och extra roligt att göra det från backtee.
Fem missade puttar de fem första hålen fick mig att fokusera lite bättre på puttningen och elva enputtar visade sedan att jag nog kanske kan fortsätta kalla mig Puttaren.
I kraft av tre under netto på hål sex till tretton var jag också dormie mot Tobbe - och trots vattenbesök på fjorton (men jäkligt snygg långputt för bogey) blev det sedan seger 5/3 efter att Tobbe hamnat på fel sida om en sjukt uselt satt flagga på 15.
Imorgon blir det Norra - skippar nog backtee då ... 8) På lördag är det återbesök på TC och då tror jag nog att jag ska prova en lite tuffare tee. 63 kanske.
21 september 2008
Hej handicapgrupp 1
Jaha, så är man då tillbaka i handicapgrupp 1 för första gången på bra länge. Ett par bra rundor har man haft till ingen nytta eftersom reglerna numera inte tillåter att man sänker sig in i hcp-grupp 1 på sällskapsrundor.
Dagens kommittégolf i Tylösand började utmärkt med en lyxmåltid och sedan ett bra räddat par på ettan. Dagens första birdie kom på femman efter en wedge som spann tillbaka några meter och lade sig snällt pin high.
En slarvig treputtbogey på sexan botades med en skön tvåputtbirdie på åttan och första nio avklarades med 34 slag, ett under par, efter en fin sandy på nian.
På tian skulle jag slå ut en bra drive och försöka få ihop en eagle, men efter vattenbesök, trädträff och chip sidledes fick jag vara nöjd med en dubbel. Missade kortputtar för birdie och par på 11 och 12 fick jag ersättning för på 13 där jag slog andraslaget supersnett och med en fantastisk lobb och en skön putt räknade in dagens tredje birdie.
Räddat par på 14 följdes av en klockren birdie på 15, enkelt par på 16 och så en bonntur på 17 där mina råpullade drive träffade ett träd och studsade in i banan varifrån jag kunde smälla in en järnsjua från 150 och sånär göra birdie.
37 poäng efter 17 hål - trevligt! En birdie på sista hålet så hade jag fått ihop en fin 71-runda, men en drive som sånär gick out, en halvtaskig chip (iofs från ett svårt läge mellan ett träd och en outpinne), en träsjua lite för mycket höger med knack i träd följt av en duffad chip och en tvåputt blev väl inte riktigt vad jag tänkt mig.
Nåväl, ... segern gick välförtjänt till en tjej som trillade runt på 72 slag och fin-fina 41 poäng. Själv blev jag tvåa och fick ett par fina PING-vantar i rosa som blev en utmärkt present till hustrun som blev väldigt glad. Bonuspoäng!
I veckan ska jag försöka ta en sväng på Norra och se om spelet sitter kvar, kan bli rätt kul. Får se hur kul mina lagkamrater tycker att min sänkning är när det är dags för Ryder Cup för golfjournalister på Craigielaw och Dunbar i East Lothian om ett par veckor. Fast då är man kanske tillbaka i handicapgrupp 2 ... 8)
Dagens kommittégolf i Tylösand började utmärkt med en lyxmåltid och sedan ett bra räddat par på ettan. Dagens första birdie kom på femman efter en wedge som spann tillbaka några meter och lade sig snällt pin high.
En slarvig treputtbogey på sexan botades med en skön tvåputtbirdie på åttan och första nio avklarades med 34 slag, ett under par, efter en fin sandy på nian.
På tian skulle jag slå ut en bra drive och försöka få ihop en eagle, men efter vattenbesök, trädträff och chip sidledes fick jag vara nöjd med en dubbel. Missade kortputtar för birdie och par på 11 och 12 fick jag ersättning för på 13 där jag slog andraslaget supersnett och med en fantastisk lobb och en skön putt räknade in dagens tredje birdie.
Räddat par på 14 följdes av en klockren birdie på 15, enkelt par på 16 och så en bonntur på 17 där mina råpullade drive träffade ett träd och studsade in i banan varifrån jag kunde smälla in en järnsjua från 150 och sånär göra birdie.
37 poäng efter 17 hål - trevligt! En birdie på sista hålet så hade jag fått ihop en fin 71-runda, men en drive som sånär gick out, en halvtaskig chip (iofs från ett svårt läge mellan ett träd och en outpinne), en träsjua lite för mycket höger med knack i träd följt av en duffad chip och en tvåputt blev väl inte riktigt vad jag tänkt mig.
Nåväl, ... segern gick välförtjänt till en tjej som trillade runt på 72 slag och fin-fina 41 poäng. Själv blev jag tvåa och fick ett par fina PING-vantar i rosa som blev en utmärkt present till hustrun som blev väldigt glad. Bonuspoäng!
I veckan ska jag försöka ta en sväng på Norra och se om spelet sitter kvar, kan bli rätt kul. Får se hur kul mina lagkamrater tycker att min sänkning är när det är dags för Ryder Cup för golfjournalister på Craigielaw och Dunbar i East Lothian om ett par veckor. Fast då är man kanske tillbaka i handicapgrupp 2 ... 8)
En gissning om Ryder Cup-singlarna
Inför söndagen - 9-7
Singlarna:
1703 Kim v Garcia - en duell där det kan gå hur som helst, men där Garcias erfarenhet nog spelar den avgörande rollen.
9-8.
1714 Mahan v Casey - Om Mahan hittar något av den glöd som givit honom ett gäng 62:or på sistone är Casey chanslös med sin iskalla putter.
10-8.
1725 Leonard v Karlsson - Karlsson borde få smeknamnet Iceman för sin förmåga att iskallt rulla i putt efter putt och knappt ens dra på munnen.
10-9.
1736 Mickelson v Rose - Lefty mot blomman ... kan gå hur som helst och gör nog det också ... 8)
10 1/2 - 9 1/2
1747 Perry v Stenson - Stenson bombar sönder gamle pull-spelaren Perry om han också får i lite puttar.
10 1/2 - 10 1/2
1758 Weekley v Wilson - Boo-S-A blir svårstoppad.
11 1/2 - 10 1/2
1809 Holmes v Hansen - Holmes slår långt, men har svårt med stansen vid McDonalds Drive-Thru där hans drive landar.
11 1/2 - 11 1/2
1820 Furyk v Jimenez - Furyk har hittat glöden. Jimenez cigarr slocknar.
12 1/2 - 11 1/2
1831 Cink v McDowell - McDowell kör över Cink i ren spelglädje och entusiasm. Go hard lille Mac-D!
12 1/2 - 12 1/2
1842 Stricker v Poulter - Poulter som kritiserats så hårt jobbar vidare med sin sinnessjuka uppsyn, men Stricker är en kvalificerad motståndare.
13-13
1853 Curtis v Westwood - Westwood slår sina puttar sammanlagt elva centimeter längre under dagen och sätter på det viset dubbelt så många puttar.
13-14 ... Europa behåller pokalen!
1904 Campbell v Harrington - Harrington fortsätter att kämpa under oket av att vara "ankare" och pallar inte trycket när en halvpoäng krävs för seger.
SLUTRESULTAT: 14-14
(Men jag hoppas att jag har fel och att USA vinner, det är nog bäst för tävlingen på sikt.)
Singlarna:
1703 Kim v Garcia - en duell där det kan gå hur som helst, men där Garcias erfarenhet nog spelar den avgörande rollen.
9-8.
1714 Mahan v Casey - Om Mahan hittar något av den glöd som givit honom ett gäng 62:or på sistone är Casey chanslös med sin iskalla putter.
10-8.
1725 Leonard v Karlsson - Karlsson borde få smeknamnet Iceman för sin förmåga att iskallt rulla i putt efter putt och knappt ens dra på munnen.
10-9.
1736 Mickelson v Rose - Lefty mot blomman ... kan gå hur som helst och gör nog det också ... 8)
10 1/2 - 9 1/2
1747 Perry v Stenson - Stenson bombar sönder gamle pull-spelaren Perry om han också får i lite puttar.
10 1/2 - 10 1/2
1758 Weekley v Wilson - Boo-S-A blir svårstoppad.
11 1/2 - 10 1/2
1809 Holmes v Hansen - Holmes slår långt, men har svårt med stansen vid McDonalds Drive-Thru där hans drive landar.
11 1/2 - 11 1/2
1820 Furyk v Jimenez - Furyk har hittat glöden. Jimenez cigarr slocknar.
12 1/2 - 11 1/2
1831 Cink v McDowell - McDowell kör över Cink i ren spelglädje och entusiasm. Go hard lille Mac-D!
12 1/2 - 12 1/2
1842 Stricker v Poulter - Poulter som kritiserats så hårt jobbar vidare med sin sinnessjuka uppsyn, men Stricker är en kvalificerad motståndare.
13-13
1853 Curtis v Westwood - Westwood slår sina puttar sammanlagt elva centimeter längre under dagen och sätter på det viset dubbelt så många puttar.
13-14 ... Europa behåller pokalen!
1904 Campbell v Harrington - Harrington fortsätter att kämpa under oket av att vara "ankare" och pallar inte trycket när en halvpoäng krävs för seger.
SLUTRESULTAT: 14-14
(Men jag hoppas att jag har fel och att USA vinner, det är nog bäst för tävlingen på sikt.)
07 september 2008
God karma ...
Jag är inte särskilt religiös, men tilltalas av tanken att "what goes around comes around" - d.v.s. det där med karma. Nuförtiden är jag försiktig med att döda ens småkryp och föser till och med ut flugor som förirrat sig in i huset istället för att slå ihjäl dem i onödan.
Att man får bra karma genom att göra goda gärningar är ju allmänt känt och jag har i år ställt upp idellt för båda mina golfklubbar.
Haverdals GK funderar jag på att gå ur eftersom jag inte tycker att klubbens ledning arbetar för golfbanans och medlemmarnas bästa - bl.a. genom att nu senast ta bort alla avståndsmarkeringar på sprinklerlocken. Ett huvudlöst beslut, men föga förvånande med tanke på den avoga inställning man har till t.ex. lasermätare.
Det är kanske så att ledningen i Haverdal tycker att det är skönt att slippa en bråkmakare, men förutom att, i all välmening, ge förslag på olika saker så har jag också varit kapten för klubbens H35-lag. Det är andra året och vi gick förra året upp i division ett och i år höll vi oss kvar, vilket får anses vara godkänt med tanke på hur svårt det varit att få ihop ett lag - många timmar har det blivit.
Plus på karmakontot.
I min andra klubb, där jag än så länge inte klagat alltför mycket (okej, jag var inte helt nöjd med idén på en ful damm på 17:e) har jag i stället ställt upp i tävlingskommittén. Som tävlingsledare blir det mycket jobb både inför en tävling och under själva tävlingen.
Egentligen skulle jag själv spelat KM i helgen, men familjeåtaganden kom ivägen så jag erbjöd mig att avlasta TK:s ordf. som höll i tävlingen igår och matade in resultat och skrev upp dem på lattor så svetten lackade. Jobbigt, men roligt - särskilt när man får mata in resultat med fem birdies i rad - en kille började med bogey-dubbel-bogey-bogey och kom ändå in på "hyfsade" 69 slag ... 8)
En tidig morgon blev det även idag när jag körde ut för att hjälpa de två damer som skulle sköta ruljangsen idag, och tur var väl det, för mina skrivna instruktioner var inte alls så tydliga som jag själv trodde igår kväll. Trots ett smärre missöde med en kille som fått två starttider med ett par timmars mellanrum, medan en annan kille inte fått någon starttid alls, så flöt allt på relativt smärtfritt och jag tror att de som spelade KM är nöjda med den service de fått.
Även här blir det plus på karmakontot.
Dagens åtagande med familjen skulle varit fotboll för yngste grabben, men blev i stället simskola (alltså på riktigt, i simhallen) sedan himlen öppnat sig och ett rejält skyfall gjorde min femåring mindre sugen på att lära sig dribbla som Zlatan. Trots att han hamnat i en grupp med äldre barn hade han inga problem att hänga med, och var som en fisk i vattnet, liksom hans bror som en halvtimme senare hade första träningen i Crawl-skolan.
Mer plus på karmakontot.
Efter en snabb, men varken särskilt god eller nyttig, lunch från Max gick jag en snabb vända med hunden - som fick leka en stund med en halvannat år gammal schäfer. Kul att se min nioåriga tik bete sig som en valp en stund och glatt hoppa runt smågläfsande. Ännu en liten påfyllning på karmakontot.
Så var det äntligen dags att göra ett litet uttag. 9 hål på Södra banan i Tylösand med start strax innan tre. Visserligen var banan enormt blöt efter skyfallet, med upptrampade greener – flaggplaceringarna inte bytta sedan gårdagens KM där, men i övrigt i fint skick, ev. med undantag för de sönderregnade bunkrarna, men där uppehöll jag mig tacksamt nog inte).
En tunn järntvåa följdes av en sån där härligt slagen wedge till dryga metern och en putt som boxades i bakkant. Birdie och ett upp mot min skicklige kamrat som jag sällan slår i match - bra början!
På tvåan slog jag en sällsynt bra drive runt 230-240 - klart godkänt i de blöta förhållandena - och en 52-gradare 112 av de 116 meter som var kvar till hålet. Putten ville inte i, men ändå två upp i matchen sedan min kamrat misslyckats göra up and down från greenbunkern till vänster.
Trean på Södra är ett kort par 4 med vatten på hela högersidan och när jag släppte ut en järntvåa dit så kändes det som om mitt karmakonto kanske inte var så välfyllt som jag trodde. Men jodå, när jag kom fram en bit så låg min boll flera meter från vattnet, stoppad av en vattenpöl innan vattenhindret.
En fade som aldrig infann sig gjorde att jag sedan fick springa ikapp de två damerna framför oss och ödmjukt be om ursäkt. Ingen större fara, men alltid kymigt att slå bollen för nära någon annan. En bra chipp från ett svårt läge intill en stubbe räckte dock inte och jag fick se hålet förlorat till min kamrats par.
På fyran kom så den fade jag önskat mig på trean. Den här gången i form av en jättetåad järnåtta ca 135 meter, följd av en spinnande boll ned i skägget i vattenkanten på dammen där. En lite mesig chipp följdes av en missad putt, men även min kamrat missade parputten och vi hade därmed dagens första delade hål.
Femman fick jag släppa till min kamrats par efter dagens tredje bogey, den här gången lite surt med en missad parputt efter en utmärkt slagen chip från ett nytt svårt läge i nedförslutning med ytterst lite gräs under bollen.
Ett strategiskt utslag med järnfyra på sjätte hålet blev mindre bra sedan även denna släpptes ut höger, men en punchad järnsexa i en smal lucka och en känslig chipp på green (det gick inte att putta eftersom jag hade för mycket fringe mellan bollen och hålet) ledde till ett par och delning av hålet.
Sjuan tog jag med ett bra par efter en drawad spoon och en pitch över de höga träden på vänstersidan medan min kamrat gjorde ännu en bogey från en stenhård och sönderregnad bunker (jag erbjöd honom att flytta bollen, men han fyllde på sitt eget karmakonto genom att spela bollen som den låg).
Min positiva attityd till livet gjorde sig nu påmind och jag sade till min kamrat att jag med ett upp och två att spela nu bara kunde förlora med ett hål. Inte så illa pinkat ändå mot min normalt så stabile kamrat, som för dagen inte riktigt kunde gå för fullt med ett trasigt knä (vilket visserligen inte hindrade att han gjorde fin-fina 71 slag i fredagens seriespel på Laholms GK - där jag själv tyvärr gjorde bort mig på deras 9-hålsbana, som jag f.ö. inte gillade alls).
På åttan, ett par 5-hål med svag dogleg höger slog jag min drive aningen för långt åt höger, men med bra tryck och kunde sedan fadea in en spoon till green och tvåputta för birdie och vinst av både hålet och matchen. 2/1 är inga jättesiffror, men ändå något jag är lite stolt över.
Som dagens "winner's privilege" bjöd jag på kaffe i kiosken och när vi slog ut på nian valde jag mellan en järnsjua och en järnåtta - tog en sjua och slog den sådär smörigt lugnt till pin high, 4 meter vänster, och rullade sedan i putten för 35 slag, på par för dagen.
Numerologiskt var rundan välbalanserad med sina tre par, tre bogeys och tre birdies. Spelmässigt mer än godkänd och kanske lite uppmuntrande inför tisdagens besök på Landskronas ombyggda bana. Vi får se om något av spelet sitter kvar - och om min karma fortfarande ligger på plus då.
Dagens score i siffror:
Att man får bra karma genom att göra goda gärningar är ju allmänt känt och jag har i år ställt upp idellt för båda mina golfklubbar.
Haverdals GK funderar jag på att gå ur eftersom jag inte tycker att klubbens ledning arbetar för golfbanans och medlemmarnas bästa - bl.a. genom att nu senast ta bort alla avståndsmarkeringar på sprinklerlocken. Ett huvudlöst beslut, men föga förvånande med tanke på den avoga inställning man har till t.ex. lasermätare.
Det är kanske så att ledningen i Haverdal tycker att det är skönt att slippa en bråkmakare, men förutom att, i all välmening, ge förslag på olika saker så har jag också varit kapten för klubbens H35-lag. Det är andra året och vi gick förra året upp i division ett och i år höll vi oss kvar, vilket får anses vara godkänt med tanke på hur svårt det varit att få ihop ett lag - många timmar har det blivit.
Plus på karmakontot.
I min andra klubb, där jag än så länge inte klagat alltför mycket (okej, jag var inte helt nöjd med idén på en ful damm på 17:e) har jag i stället ställt upp i tävlingskommittén. Som tävlingsledare blir det mycket jobb både inför en tävling och under själva tävlingen.
Egentligen skulle jag själv spelat KM i helgen, men familjeåtaganden kom ivägen så jag erbjöd mig att avlasta TK:s ordf. som höll i tävlingen igår och matade in resultat och skrev upp dem på lattor så svetten lackade. Jobbigt, men roligt - särskilt när man får mata in resultat med fem birdies i rad - en kille började med bogey-dubbel-bogey-bogey och kom ändå in på "hyfsade" 69 slag ... 8)
En tidig morgon blev det även idag när jag körde ut för att hjälpa de två damer som skulle sköta ruljangsen idag, och tur var väl det, för mina skrivna instruktioner var inte alls så tydliga som jag själv trodde igår kväll. Trots ett smärre missöde med en kille som fått två starttider med ett par timmars mellanrum, medan en annan kille inte fått någon starttid alls, så flöt allt på relativt smärtfritt och jag tror att de som spelade KM är nöjda med den service de fått.
Även här blir det plus på karmakontot.
Dagens åtagande med familjen skulle varit fotboll för yngste grabben, men blev i stället simskola (alltså på riktigt, i simhallen) sedan himlen öppnat sig och ett rejält skyfall gjorde min femåring mindre sugen på att lära sig dribbla som Zlatan. Trots att han hamnat i en grupp med äldre barn hade han inga problem att hänga med, och var som en fisk i vattnet, liksom hans bror som en halvtimme senare hade första träningen i Crawl-skolan.
Mer plus på karmakontot.
Efter en snabb, men varken särskilt god eller nyttig, lunch från Max gick jag en snabb vända med hunden - som fick leka en stund med en halvannat år gammal schäfer. Kul att se min nioåriga tik bete sig som en valp en stund och glatt hoppa runt smågläfsande. Ännu en liten påfyllning på karmakontot.
Så var det äntligen dags att göra ett litet uttag. 9 hål på Södra banan i Tylösand med start strax innan tre. Visserligen var banan enormt blöt efter skyfallet, med upptrampade greener – flaggplaceringarna inte bytta sedan gårdagens KM där, men i övrigt i fint skick, ev. med undantag för de sönderregnade bunkrarna, men där uppehöll jag mig tacksamt nog inte).
En tunn järntvåa följdes av en sån där härligt slagen wedge till dryga metern och en putt som boxades i bakkant. Birdie och ett upp mot min skicklige kamrat som jag sällan slår i match - bra början!
På tvåan slog jag en sällsynt bra drive runt 230-240 - klart godkänt i de blöta förhållandena - och en 52-gradare 112 av de 116 meter som var kvar till hålet. Putten ville inte i, men ändå två upp i matchen sedan min kamrat misslyckats göra up and down från greenbunkern till vänster.
Trean på Södra är ett kort par 4 med vatten på hela högersidan och när jag släppte ut en järntvåa dit så kändes det som om mitt karmakonto kanske inte var så välfyllt som jag trodde. Men jodå, när jag kom fram en bit så låg min boll flera meter från vattnet, stoppad av en vattenpöl innan vattenhindret.
En fade som aldrig infann sig gjorde att jag sedan fick springa ikapp de två damerna framför oss och ödmjukt be om ursäkt. Ingen större fara, men alltid kymigt att slå bollen för nära någon annan. En bra chipp från ett svårt läge intill en stubbe räckte dock inte och jag fick se hålet förlorat till min kamrats par.
På fyran kom så den fade jag önskat mig på trean. Den här gången i form av en jättetåad järnåtta ca 135 meter, följd av en spinnande boll ned i skägget i vattenkanten på dammen där. En lite mesig chipp följdes av en missad putt, men även min kamrat missade parputten och vi hade därmed dagens första delade hål.
Femman fick jag släppa till min kamrats par efter dagens tredje bogey, den här gången lite surt med en missad parputt efter en utmärkt slagen chip från ett nytt svårt läge i nedförslutning med ytterst lite gräs under bollen.
Ett strategiskt utslag med järnfyra på sjätte hålet blev mindre bra sedan även denna släpptes ut höger, men en punchad järnsexa i en smal lucka och en känslig chipp på green (det gick inte att putta eftersom jag hade för mycket fringe mellan bollen och hålet) ledde till ett par och delning av hålet.
Sjuan tog jag med ett bra par efter en drawad spoon och en pitch över de höga träden på vänstersidan medan min kamrat gjorde ännu en bogey från en stenhård och sönderregnad bunker (jag erbjöd honom att flytta bollen, men han fyllde på sitt eget karmakonto genom att spela bollen som den låg).
Min positiva attityd till livet gjorde sig nu påmind och jag sade till min kamrat att jag med ett upp och två att spela nu bara kunde förlora med ett hål. Inte så illa pinkat ändå mot min normalt så stabile kamrat, som för dagen inte riktigt kunde gå för fullt med ett trasigt knä (vilket visserligen inte hindrade att han gjorde fin-fina 71 slag i fredagens seriespel på Laholms GK - där jag själv tyvärr gjorde bort mig på deras 9-hålsbana, som jag f.ö. inte gillade alls).
På åttan, ett par 5-hål med svag dogleg höger slog jag min drive aningen för långt åt höger, men med bra tryck och kunde sedan fadea in en spoon till green och tvåputta för birdie och vinst av både hålet och matchen. 2/1 är inga jättesiffror, men ändå något jag är lite stolt över.
Som dagens "winner's privilege" bjöd jag på kaffe i kiosken och när vi slog ut på nian valde jag mellan en järnsjua och en järnåtta - tog en sjua och slog den sådär smörigt lugnt till pin high, 4 meter vänster, och rullade sedan i putten för 35 slag, på par för dagen.
Numerologiskt var rundan välbalanserad med sina tre par, tre bogeys och tre birdies. Spelmässigt mer än godkänd och kanske lite uppmuntrande inför tisdagens besök på Landskronas ombyggda bana. Vi får se om något av spelet sitter kvar - och om min karma fortfarande ligger på plus då.
Dagens score i siffror:
26 augusti 2008
In the presence of greatness
Idag hade jag det stora nöjet och den stora äran att få se Henrik Stenson, rankad sexa i världen, på min hemmaklubb.
Han höll en liten clinic och skojade lite - bl.a. skojade han till det på något sätt så att vår range blev mycket kortare än vanligt, för när jag slår drivar från grästee i vänsterhörnet är det sällan någon risk att jag landar bollarna på övningsgreenen på andra sidan rangen ...
Kul med lite tips för chippar/pitchar/bunkerslag som jag ska ta och pröva (att använda klubbans bounce mer istf att föra fram händerna framför bollen och skära den).
Några järnslag blev det också - med de klassiska kommentarerna om hans stackars farsa som lagt honom i ett svårt läge så att han måste hooka/slica tillbaka bollen.
Lite kul också att se honom slå två halvraddiga slag med en ny Srixon-driver och sedan byta till sin gamla Callaway (f.ö. samma märke som de wedgar han använde) - med tanke på att det var just Srixon som tagit dit honom ... 8)
Han höll en liten clinic och skojade lite - bl.a. skojade han till det på något sätt så att vår range blev mycket kortare än vanligt, för när jag slår drivar från grästee i vänsterhörnet är det sällan någon risk att jag landar bollarna på övningsgreenen på andra sidan rangen ...
Kul med lite tips för chippar/pitchar/bunkerslag som jag ska ta och pröva (att använda klubbans bounce mer istf att föra fram händerna framför bollen och skära den).
Några järnslag blev det också - med de klassiska kommentarerna om hans stackars farsa som lagt honom i ett svårt läge så att han måste hooka/slica tillbaka bollen.
Lite kul också att se honom slå två halvraddiga slag med en ny Srixon-driver och sedan byta till sin gamla Callaway (f.ö. samma märke som de wedgar han använde) - med tanke på att det var just Srixon som tagit dit honom ... 8)
17 augusti 2008
... ned som en pannkaka
Började lite darrigt efter att ha tiggt till mig tidig start (7:10 istf runt 08:00) och dessutom sprungit fram och erbjudit mig att gå i första bollen när någon sopa inte dök upp (utan att ringa och säga till). Bogey på ettan efter klassisk armégolf följdes sedan av en vispad järnsjua ned i vänster greenbunker på ettan.
Bunkerslaget var sedan sådär superskönt, men bollen stannade retligt på hålkanten. Par där, par på trean, par på fyran och inspel till ca metern kort green, runt 5-6 meter från pinnen, på femman. Treputt såklart. Och så i vattnet på sexan för ny bogey. En sanslöst skön järnfemma rakt mot stickan på sjuan hade varit mycket trevligare om den landat halvannan meter längre fram, i stället för att kicka tillbaka på kullen i greenkant och leda till ännu en treputt.
Fyra över efter sex hål trots bra spel, men med mycket osäker puttning. Inte så bra. Och så en rutten drive på åttan. Sedan bet jag ihop och slog en skön järntvå upp i greenkant, satte sånär chippen och gick upp på nian med ett skönt par i ryggen.
Dagens första birdie kom på tian efter en 52-gradare som spann rejält och backade till ca två meter från hål. Bra par på tian efter en tvåputt från långt håll, ännu bättre par på elvan efter en kass drive, duffad järnfyra och sånär ha sänkt en skön liten pitch. Tvåputt-par på svåra tolfte hålet och tyvärr bara par på enkla tretton sedan tredjeslaget spunnit tillbaka av green.
J2-J2 på hål 14 till ett par meter ledde till dagens andra birdie och nu alltså bara två över par. Schysst! Lite tur med utslaget på 15 gav jag tillbaka med en väldigt "heavy handed" chipp och fesen putt. Tre över.
På sexton slog jag ut en bra drive, men vispade sedan en J6 ned i bunkern vänster med bara några meter till flaggan. Ont om sand i botten där ledde till en lång retur som jag såklar treputtade för dagens första dubbel. Bra trött nu efter lite för lite sömn och man är ju inget kondisfenomen direkt.
Järnfemman på 17 var hur bra som helst, men slutade oförklarligt drawa in mot pinnen och rann av höger. En utmärkt chip och klockren meterputt gav ett enkelt par och alltså fem över par efter 17 hål. Och sex erhållna. Med bara ett halvkort par 5 - 469 meter - kvar.
En lite tunn drive studsade kort fairwaybunkern - och sedan på andra sidan fairwaybunkern för ca 220 kvar. En lite nedgreppad spoon skulle bli perfekt. Om jag orkat vrida upp. Nytt vispande, den här gången ut vänster till ett läge där jag inte hade någon baksving. Par var det enda som betydde något och jag försökte hugga upp den, men den slog i bunkerkanten och rullade tillbaka. Halvtrött bunkerslag, en duffad chipp när jag var tvungen att sätta den och sedan chip-tvåputt för en trist trippel.
78 slag. Sex över par sista fyra hålen. Inte så kul. Men spelet fanns där iallafall i betydligt större utsträckning och nu *måste* jag helt enkelt göra något åt min ork - eller börja spela 12-hålsbanor.
Statistiken nedan är "tourvarianten" där putt på foregreen räknas som chip.
Statistik igår:
FW-träffar - 50 %
Greenträffar - 22 %
Puttar - 35
Chip-1 putt - 36,4 %
Chip-2 putt - 54,5 %
Chip-3 putt - 9,1 %
1 pliktslag, 3 bunkerslag, 1 sandy
Statistik idag:
FW-träffar - 33 %
Greenträffar - 27 %
Puttar - 29
Chip-1 putt - 44,4 %
Chip-2 putt - 55,6 %
Chip-3 putt - 0,0 %
1 pliktslag, 3 bunkerslag, 1 sandy
Bunkerslaget var sedan sådär superskönt, men bollen stannade retligt på hålkanten. Par där, par på trean, par på fyran och inspel till ca metern kort green, runt 5-6 meter från pinnen, på femman. Treputt såklart. Och så i vattnet på sexan för ny bogey. En sanslöst skön järnfemma rakt mot stickan på sjuan hade varit mycket trevligare om den landat halvannan meter längre fram, i stället för att kicka tillbaka på kullen i greenkant och leda till ännu en treputt.
Fyra över efter sex hål trots bra spel, men med mycket osäker puttning. Inte så bra. Och så en rutten drive på åttan. Sedan bet jag ihop och slog en skön järntvå upp i greenkant, satte sånär chippen och gick upp på nian med ett skönt par i ryggen.
Dagens första birdie kom på tian efter en 52-gradare som spann rejält och backade till ca två meter från hål. Bra par på tian efter en tvåputt från långt håll, ännu bättre par på elvan efter en kass drive, duffad järnfyra och sånär ha sänkt en skön liten pitch. Tvåputt-par på svåra tolfte hålet och tyvärr bara par på enkla tretton sedan tredjeslaget spunnit tillbaka av green.
J2-J2 på hål 14 till ett par meter ledde till dagens andra birdie och nu alltså bara två över par. Schysst! Lite tur med utslaget på 15 gav jag tillbaka med en väldigt "heavy handed" chipp och fesen putt. Tre över.
På sexton slog jag ut en bra drive, men vispade sedan en J6 ned i bunkern vänster med bara några meter till flaggan. Ont om sand i botten där ledde till en lång retur som jag såklar treputtade för dagens första dubbel. Bra trött nu efter lite för lite sömn och man är ju inget kondisfenomen direkt.
Järnfemman på 17 var hur bra som helst, men slutade oförklarligt drawa in mot pinnen och rann av höger. En utmärkt chip och klockren meterputt gav ett enkelt par och alltså fem över par efter 17 hål. Och sex erhållna. Med bara ett halvkort par 5 - 469 meter - kvar.
En lite tunn drive studsade kort fairwaybunkern - och sedan på andra sidan fairwaybunkern för ca 220 kvar. En lite nedgreppad spoon skulle bli perfekt. Om jag orkat vrida upp. Nytt vispande, den här gången ut vänster till ett läge där jag inte hade någon baksving. Par var det enda som betydde något och jag försökte hugga upp den, men den slog i bunkerkanten och rullade tillbaka. Halvtrött bunkerslag, en duffad chipp när jag var tvungen att sätta den och sedan chip-tvåputt för en trist trippel.
78 slag. Sex över par sista fyra hålen. Inte så kul. Men spelet fanns där iallafall i betydligt större utsträckning och nu *måste* jag helt enkelt göra något åt min ork - eller börja spela 12-hålsbanor.
Statistiken nedan är "tourvarianten" där putt på foregreen räknas som chip.
Statistik igår:
FW-träffar - 50 %
Greenträffar - 22 %
Puttar - 35
Chip-1 putt - 36,4 %
Chip-2 putt - 54,5 %
Chip-3 putt - 9,1 %
1 pliktslag, 3 bunkerslag, 1 sandy
Statistik idag:
FW-träffar - 33 %
Greenträffar - 27 %
Puttar - 29
Chip-1 putt - 44,4 %
Chip-2 putt - 55,6 %
Chip-3 putt - 0,0 %
1 pliktslag, 3 bunkerslag, 1 sandy
16 augusti 2008
Jag och Usain Bolt
9,69 med spexande inför under och efter loppet. Mycket imponerande världsrekord av Usain Bolt från Jamaica som var så laid back att man undrar om dopingkontrollen blir största hindret för honom.
Likheterna mellan mig och Usain Bolt är naturligtvis inte så stora. Jag springer med stor möda 100 meter över huvud taget - glöm att jag klarar det på någon vettig tid. Men idag hade vi en sak gemensamt. Vi var båda laid back. I mitt fall alldeles för mycket laid back.
Dagens tävling, Silverpokalen på Laholms GK, skulle bli min biljett ned i handicapgrupp 1 efter en del schyssta rundor där jag kunnat sänka mig en bit under 4,0 om inte den nya regeln om stopp vid 4,5 för sänkningar på sällskapsrundor skjutit mig i sank.
Sen avfärd hemifrån, lugn takt i bilen ned och en halv hink lite förstrött följt av en 5-6 puttar. Och i bagen låg en nyinförskaffad Acushnet Bullseye - den raka med två träffytor, och med originalgreppet från 60-talet.
Suffice to say, som det heter, att jag inte tog det hela på allvar idag. Inte blev det heller bättre av att jag lottats i samma boll som Tobbe - både han och jag hade en något oseriös inställning verkade det som, och en bit in på inrundan började vi spela match om lunchen i stället för att bry oss om scoren.
Någon sänkning blev det av naturliga skäl inte. Visserligen var det kanske inte den oseriösa inställningens fel att det enda jag tänkte på när jag slog inspelet på ettan var, "78 meter, det slaget har jag ju inte". Tre sandwedge-slag senare, en toppad pitch, en "heavy handed" chip och ett halvbra bunkerslag slog jag putten för dubbel hålkant ur.
Viss framgång med järnen, bra drivar och bättre närspel gjorde att jag höll ihop det hyfsat, men när puttningen totalt fallerade fanns inget att göra och 41 stötar med puttern (från både vänster och höger) ledde till en oskön 84 (chip-treputt för bogey på sista var inte så kul - särskilt inte när p-bollen låg ett par meter från flaggan för en eagle på andrabollen).
Imorgon blir det, också av förståeliga skäl i en scratchtävling med seedat startfält, tidig start. Skönt. Lite mer fokusering och en aningen mer modern putter kanske kan ge en bättre score. Min höjning idag gav ett slag till från vit så sänker jag mig imorgon har höjningen inte kostat något på handicapet. Risken är väl dock att det blir en ny höjning imorgon.
Likheterna mellan mig och Usain Bolt är naturligtvis inte så stora. Jag springer med stor möda 100 meter över huvud taget - glöm att jag klarar det på någon vettig tid. Men idag hade vi en sak gemensamt. Vi var båda laid back. I mitt fall alldeles för mycket laid back.
Dagens tävling, Silverpokalen på Laholms GK, skulle bli min biljett ned i handicapgrupp 1 efter en del schyssta rundor där jag kunnat sänka mig en bit under 4,0 om inte den nya regeln om stopp vid 4,5 för sänkningar på sällskapsrundor skjutit mig i sank.
Sen avfärd hemifrån, lugn takt i bilen ned och en halv hink lite förstrött följt av en 5-6 puttar. Och i bagen låg en nyinförskaffad Acushnet Bullseye - den raka med två träffytor, och med originalgreppet från 60-talet.
Suffice to say, som det heter, att jag inte tog det hela på allvar idag. Inte blev det heller bättre av att jag lottats i samma boll som Tobbe - både han och jag hade en något oseriös inställning verkade det som, och en bit in på inrundan började vi spela match om lunchen i stället för att bry oss om scoren.
Någon sänkning blev det av naturliga skäl inte. Visserligen var det kanske inte den oseriösa inställningens fel att det enda jag tänkte på när jag slog inspelet på ettan var, "78 meter, det slaget har jag ju inte". Tre sandwedge-slag senare, en toppad pitch, en "heavy handed" chip och ett halvbra bunkerslag slog jag putten för dubbel hålkant ur.
Viss framgång med järnen, bra drivar och bättre närspel gjorde att jag höll ihop det hyfsat, men när puttningen totalt fallerade fanns inget att göra och 41 stötar med puttern (från både vänster och höger) ledde till en oskön 84 (chip-treputt för bogey på sista var inte så kul - särskilt inte när p-bollen låg ett par meter från flaggan för en eagle på andrabollen).
Imorgon blir det, också av förståeliga skäl i en scratchtävling med seedat startfält, tidig start. Skönt. Lite mer fokusering och en aningen mer modern putter kanske kan ge en bättre score. Min höjning idag gav ett slag till från vit så sänker jag mig imorgon har höjningen inte kostat något på handicapet. Risken är väl dock att det blir en ny höjning imorgon.
09 augusti 2008
En nåd att stilla bedja om
Den 6/8 2008 hade jag förmånen att få spela Castle Course - den sjunde banan i St. Andrews. Egentligen skulle vi gått ut vid halvtio, men vår värd erbjöd sig att flytta fram vår tid eftersom det regnade rejält och folk avbokade sitt spel hej vilt - trots att inga pengar återbetalades.
Klubbhuset är nytt och ganska trevligt - men jag funderar lite på varför man byggt det som ett nylandat UFO. Invändigt är det dock riktigt bra, men den macka jag fick antyder att Gordon Ramsay tagit med sig all smak och dragit söderut. Smaklöst är bara förnamnet (och det gällde generellt det mesta käket under veckan, inte bara mackan på Castle Course).
När det så närmade sig tid att gå ut så valde min partner (som är före detta touring pro, men numera är gjord av sockervadd och inte tål vatten) att vika för det fortfarande ihållande regnet och i stället tillbringa dagen på sitt rum på Old Course Hotel (eller i Road Hole Bar) medan jag själv drog på mig regnstället och stegade ut på banan med en caddie i släptåg.
Banans karaktär svårbestämd. Links? Hed? Amerikanskt manikyrerad ovårdad mark? Oavsett vilket så är det en stor upplevelse från första puttarna på övningsgreenen till den sista putten vid Nordsjöns kant på 18:e green. Utslaget på ettan görs till en fairway som ser ut att vara knappt meterbred, men min caddie var kolugn och förklarade var jag skulle skicka iväg min boll - och där fanns det gott om plats.
Generellt gällde sedan samma sak på nästan alla hål - att med hjälp av ögonmått eller sikt från tee välja klubba och spellinje här är dömt att misslyckas. En caddie är ovärderlig och värd varenda pund (kostar 40 pund och man dricksar sedan som man tycker är lämpligt, min caddie fick de 50 pund jag hade på mig, men han var värd mer så jag skjutsade honom hem också).
De första nio spelas huvudsakligen på St.Andrews-sidan (norr? Nordost?) och här finns banans kanske bästa hål, iaf mitt favorithål, det sjätte hålet. Även nian är hur bra som helst och med sånär ett HIO på det kort-korta åttonde hålet kändes back to back birdies perfekt inför en värmande kopp kaffe och en macka i "kiosken" - en lucka i klubbhusväggen.
Efter ett lite långsamt genomsläpp hade vi tagit ca. 1,5 timmar för de första nio - inte så bra för en enboll med caddie, men sista nio höll vi bättre tempo (och en majestätisk drive på tolvan gav ett genomsläpp som om jag varit Tiger Woods, det var nästan så de bugade sig när jag i motvinden spettade upp en järnfyra till pinnen och satte i putten för dagens tredje birdie.
Säg sedan den glädje som varar. Efter att ha spelat de första fjorton hålen med samma fina Pro V1 med Miklagard-logga kom så min gamla trista pull-hook på ett ovälkommet besök från tee på femtonde hålet. Jag sade till min caddie att vi skulle offra den till golfgudarna och ta en ny boll (och räkna den som första utslaget - jag betalade ju honom så han sade inte emot ... 8)
En kanonträff med svag draw gav mycket mer längd än jag (eller caddien) kunde förutse, men lite tur med studsen och rullen gjorde att jag undvek den gapande bunkern mitt i fairway. Tyvärr låg jag mot en av de skumma ruffklädda "gupp" som likt vågor på havet reser sig överallt på banan. En liten läderwedge åt sidan (hey, jag har ju redan fuskat en gång här) följt av en pressad järnfyra gav en liten wedge som sedan spann alldeles för mycket på den fuktiga och lite mjuka greenen. Putten satt dock mitt i hålet för vad som väl får kallas en rätt fuskig birdie.
En liten skönt snärtad lobbchipp från den djupa svackan framför sextonde green blev till slut ett par och när jag stegade upp på 17:e tee var jag sju över par (med fri fusking räknar jag till fyra birdies). Ett resultat som var så långt över min förväntan att min glädje över detta endast överträffades av den underbara känsla som den vackra banan gav. Mitt fåniga flin smittade av sig på caddien som nu också agerade hejaklack.
Trots att vi båda räknade med att en järnsexa nog skulle behövas för att vara safe på 17:e hålet med sin ravin mellan tee och green så gav han mig sjuan och sade till mig att "give it your best shot and we'll be next to the pin."
Coolt sagt. Särskilt det där med "vi" - kan tänka mig att det annars är mycket "synd att [i]du[/i] gjorde bogey där" ... 8)
Träffen var såklart också en sån där härlig smörträff där man känner hur bollen komprimeras och stack iväg som en raket. Den täckte flaggan och caddien och jag hojtade båda "go in the hole". Men med min vanliga otur carrade den någon decimeter vänster om pinnen, kickade fram och rullade uppför en elak undulering varifrån min caddie sedan gav mig en linje 90 grader höger om den direkta linjen mot hål och jag slog bollen aningen för kort uppför en annan kulle så att bollen när den vände inte orkade ända ned i hål utan stannade retligt en halv rull kort ... 8(
Oh, well. Jag slog iallafall ett sjuhelsickes bra slag och det är en belöning i sig.
På sista hålet, ett råfräckt par 5-hål med en djup ravin som välkomnar alla bollar med aningen högerskruv, fick jag på ett hyfsat utslag och vi dividerade sedan lite om jag skulle lägga upp kort om en läskig bunker mitt i fairway eller försöka trycka på ett järn lite till vänster om den. Och varför spela safe nu?
En riktigt skön träff gav sedan knappa hundra meter kvar. In i vinden. Till en flagga som stod precis på krönet i bakkant green. Varifrån det sedan är brant nedför till ett litet, litet uppsamlingsområde som slutar i ett stup rakt ned i Nordsjön. Vi kan väl säga att jag inte direkt satsade på att klämma bollen förbi flaggan och backa den tillbaka ...
Med den inställningen blev jag lite för kort och chippen var visserligen bra, men putten ville inte i och så kom jag såklart inte in under 80 ändå. Men vad gör väl det. I ett rätt så taskigt väder, med "fel" vind (från Nordost, har för mig att den kallades "Haar") hade jag snickrat ihop en av de mest njutbara rundor jag någonsin spelat.
För den som har planer på att besöka området kan jag inte annat än rekommendera ett besök här. Om man inte är så duktig på golf kommer man nog att förlora en del bollar och kanske inte få till någon 36-poängsrunda (såg ingen slope-tabell, men vi kan väl säga att om det varit en svensk bana hade man nog fått mååånga extraslag) - men om man uppskattar vackra och bra golfhål, en underskön utsikt och en utmaning utan dess like, så kommer man att tycka att greenfeen på 120 pund är prisvärd. Lägg till det 50-60 pund för en caddie så är det visserligen dyrt, men en upplevelse som man garanterat inte glömmer i första taget.
Klubbhuset är nytt och ganska trevligt - men jag funderar lite på varför man byggt det som ett nylandat UFO. Invändigt är det dock riktigt bra, men den macka jag fick antyder att Gordon Ramsay tagit med sig all smak och dragit söderut. Smaklöst är bara förnamnet (och det gällde generellt det mesta käket under veckan, inte bara mackan på Castle Course).
När det så närmade sig tid att gå ut så valde min partner (som är före detta touring pro, men numera är gjord av sockervadd och inte tål vatten) att vika för det fortfarande ihållande regnet och i stället tillbringa dagen på sitt rum på Old Course Hotel (eller i Road Hole Bar) medan jag själv drog på mig regnstället och stegade ut på banan med en caddie i släptåg.
Banans karaktär svårbestämd. Links? Hed? Amerikanskt manikyrerad ovårdad mark? Oavsett vilket så är det en stor upplevelse från första puttarna på övningsgreenen till den sista putten vid Nordsjöns kant på 18:e green. Utslaget på ettan görs till en fairway som ser ut att vara knappt meterbred, men min caddie var kolugn och förklarade var jag skulle skicka iväg min boll - och där fanns det gott om plats.
Generellt gällde sedan samma sak på nästan alla hål - att med hjälp av ögonmått eller sikt från tee välja klubba och spellinje här är dömt att misslyckas. En caddie är ovärderlig och värd varenda pund (kostar 40 pund och man dricksar sedan som man tycker är lämpligt, min caddie fick de 50 pund jag hade på mig, men han var värd mer så jag skjutsade honom hem också).
De första nio spelas huvudsakligen på St.Andrews-sidan (norr? Nordost?) och här finns banans kanske bästa hål, iaf mitt favorithål, det sjätte hålet. Även nian är hur bra som helst och med sånär ett HIO på det kort-korta åttonde hålet kändes back to back birdies perfekt inför en värmande kopp kaffe och en macka i "kiosken" - en lucka i klubbhusväggen.
Efter ett lite långsamt genomsläpp hade vi tagit ca. 1,5 timmar för de första nio - inte så bra för en enboll med caddie, men sista nio höll vi bättre tempo (och en majestätisk drive på tolvan gav ett genomsläpp som om jag varit Tiger Woods, det var nästan så de bugade sig när jag i motvinden spettade upp en järnfyra till pinnen och satte i putten för dagens tredje birdie.
Säg sedan den glädje som varar. Efter att ha spelat de första fjorton hålen med samma fina Pro V1 med Miklagard-logga kom så min gamla trista pull-hook på ett ovälkommet besök från tee på femtonde hålet. Jag sade till min caddie att vi skulle offra den till golfgudarna och ta en ny boll (och räkna den som första utslaget - jag betalade ju honom så han sade inte emot ... 8)
En kanonträff med svag draw gav mycket mer längd än jag (eller caddien) kunde förutse, men lite tur med studsen och rullen gjorde att jag undvek den gapande bunkern mitt i fairway. Tyvärr låg jag mot en av de skumma ruffklädda "gupp" som likt vågor på havet reser sig överallt på banan. En liten läderwedge åt sidan (hey, jag har ju redan fuskat en gång här) följt av en pressad järnfyra gav en liten wedge som sedan spann alldeles för mycket på den fuktiga och lite mjuka greenen. Putten satt dock mitt i hålet för vad som väl får kallas en rätt fuskig birdie.
En liten skönt snärtad lobbchipp från den djupa svackan framför sextonde green blev till slut ett par och när jag stegade upp på 17:e tee var jag sju över par (med fri fusking räknar jag till fyra birdies). Ett resultat som var så långt över min förväntan att min glädje över detta endast överträffades av den underbara känsla som den vackra banan gav. Mitt fåniga flin smittade av sig på caddien som nu också agerade hejaklack.
Trots att vi båda räknade med att en järnsexa nog skulle behövas för att vara safe på 17:e hålet med sin ravin mellan tee och green så gav han mig sjuan och sade till mig att "give it your best shot and we'll be next to the pin."
Coolt sagt. Särskilt det där med "vi" - kan tänka mig att det annars är mycket "synd att [i]du[/i] gjorde bogey där" ... 8)
Träffen var såklart också en sån där härlig smörträff där man känner hur bollen komprimeras och stack iväg som en raket. Den täckte flaggan och caddien och jag hojtade båda "go in the hole". Men med min vanliga otur carrade den någon decimeter vänster om pinnen, kickade fram och rullade uppför en elak undulering varifrån min caddie sedan gav mig en linje 90 grader höger om den direkta linjen mot hål och jag slog bollen aningen för kort uppför en annan kulle så att bollen när den vände inte orkade ända ned i hål utan stannade retligt en halv rull kort ... 8(
Oh, well. Jag slog iallafall ett sjuhelsickes bra slag och det är en belöning i sig.
På sista hålet, ett råfräckt par 5-hål med en djup ravin som välkomnar alla bollar med aningen högerskruv, fick jag på ett hyfsat utslag och vi dividerade sedan lite om jag skulle lägga upp kort om en läskig bunker mitt i fairway eller försöka trycka på ett järn lite till vänster om den. Och varför spela safe nu?
En riktigt skön träff gav sedan knappa hundra meter kvar. In i vinden. Till en flagga som stod precis på krönet i bakkant green. Varifrån det sedan är brant nedför till ett litet, litet uppsamlingsområde som slutar i ett stup rakt ned i Nordsjön. Vi kan väl säga att jag inte direkt satsade på att klämma bollen förbi flaggan och backa den tillbaka ...
Med den inställningen blev jag lite för kort och chippen var visserligen bra, men putten ville inte i och så kom jag såklart inte in under 80 ändå. Men vad gör väl det. I ett rätt så taskigt väder, med "fel" vind (från Nordost, har för mig att den kallades "Haar") hade jag snickrat ihop en av de mest njutbara rundor jag någonsin spelat.
För den som har planer på att besöka området kan jag inte annat än rekommendera ett besök här. Om man inte är så duktig på golf kommer man nog att förlora en del bollar och kanske inte få till någon 36-poängsrunda (såg ingen slope-tabell, men vi kan väl säga att om det varit en svensk bana hade man nog fått mååånga extraslag) - men om man uppskattar vackra och bra golfhål, en underskön utsikt och en utmaning utan dess like, så kommer man att tycka att greenfeen på 120 pund är prisvärd. Lägg till det 50-60 pund för en caddie så är det visserligen dyrt, men en upplevelse som man garanterat inte glömmer i första taget.
05 augusti 2008
Mer från Skottland
Så här glad blir man när man får en rundvisning i R&A:s klubbhus och ställa sin hyrbil på deras "Members Only Parking": Flickr Photo Set - Skottland 2008
Efter en god natts sömn på fina Rufflets Country House Hotel såsade min fotograf alldeles för mycket på morgonen och vi kom iväg lite sent till Lundin Links.
Vi anlände också lite sent och jag stressade ut en drive på 18:e fairway - den var visserligen 300 meter (100 meter upp, 100 meter fram och 100 meter ned), men inte så rolig.
En viss bollträff infann sig sedan, men min usla läsning av puttlinjer gjorde att jag missade otaliga puttar på inte alltför långa avstånd, men i övrigt slog fantastiska chippar och ganska kompetenta järnslag för en 72-runda. Det på samma boll som jag använt för någon vecka sedan på Haverdal för en annan 72-runda. En Callaway HX Tour som alltså pallat 144 stötar utan att vilja ge sig iväg ut i skogen eller ned i ett vattenhinder.
Roligt också att slå hr. Chefredaktören (med 2 i hcp och tidigare vinnare av en proffstävling) 3/2 i matchen.
En tur på de små vägarna upp till Crail följdes av en stabbig lunch som gjorde att magen stod rätt ut som en spärrballong och någon uppvridning gick inte att uppbringa förrän framåt femte hålet och då var jag redan några hål ned. Med en score som var identisk på de sista nio hålen gick det inte att hämta in försprånget och jag fick stryk med samma siffror jag vann med på förmiddagen.
Balcomie Links på Crail var helt OK, men betydligt öppnare och mindre tilltalande än Lundin Links - om än med något mer havskontakt kanske. Lite kul var det ändå att dela elvan på birdie efter ännu ett utslag på 300 meter - 100 meter upp, 100 meter fram och 100 meter ned ...
Vi hade inte tid att spela deras andra bana, men den är enligt uppgift numera betydligt beskedligare än när den var ny och man obetänksamt gjort den omåttligt svår (à la Båstad Nya).
Idag ska vi till Ladybank och Scotscraig. Imorgon är det Castle Course och Old Course, varav Castle Course ser omåttligt svår ut (som ett stormigt hav) när man kör förbi och alla säger att den är fantastiskt svår. Inte läge att ta fram sina dyraste bollar direkt ...
Efter en god natts sömn på fina Rufflets Country House Hotel såsade min fotograf alldeles för mycket på morgonen och vi kom iväg lite sent till Lundin Links.
Vi anlände också lite sent och jag stressade ut en drive på 18:e fairway - den var visserligen 300 meter (100 meter upp, 100 meter fram och 100 meter ned), men inte så rolig.
En viss bollträff infann sig sedan, men min usla läsning av puttlinjer gjorde att jag missade otaliga puttar på inte alltför långa avstånd, men i övrigt slog fantastiska chippar och ganska kompetenta järnslag för en 72-runda. Det på samma boll som jag använt för någon vecka sedan på Haverdal för en annan 72-runda. En Callaway HX Tour som alltså pallat 144 stötar utan att vilja ge sig iväg ut i skogen eller ned i ett vattenhinder.
Roligt också att slå hr. Chefredaktören (med 2 i hcp och tidigare vinnare av en proffstävling) 3/2 i matchen.
En tur på de små vägarna upp till Crail följdes av en stabbig lunch som gjorde att magen stod rätt ut som en spärrballong och någon uppvridning gick inte att uppbringa förrän framåt femte hålet och då var jag redan några hål ned. Med en score som var identisk på de sista nio hålen gick det inte att hämta in försprånget och jag fick stryk med samma siffror jag vann med på förmiddagen.
Balcomie Links på Crail var helt OK, men betydligt öppnare och mindre tilltalande än Lundin Links - om än med något mer havskontakt kanske. Lite kul var det ändå att dela elvan på birdie efter ännu ett utslag på 300 meter - 100 meter upp, 100 meter fram och 100 meter ned ...
Vi hade inte tid att spela deras andra bana, men den är enligt uppgift numera betydligt beskedligare än när den var ny och man obetänksamt gjort den omåttligt svår (à la Båstad Nya).
Idag ska vi till Ladybank och Scotscraig. Imorgon är det Castle Course och Old Course, varav Castle Course ser omåttligt svår ut (som ett stormigt hav) när man kör förbi och alla säger att den är fantastiskt svår. Inte läge att ta fram sina dyraste bollar direkt ...
04 augusti 2008
Det allra heligaste
Idag var en bra dag i Puttarens liv. En lugn resdag med fritt käk på flyger från Kastrup (det är inte helt vanligt i apklass nuförtiden) och så uthämtning av hyrbilen i Edinburgh. En splirrans ny Mercedes C-klass kombi med lite lull-lull. Nice!
En liten tur upp till Rufflets Country House Hotel, omsvidning till kavaj, skjorta och slips och så iväg mot St. Andrews. Ett telefonsamtal till den gentleman som vänligt nog bjudit in oss till R&A gav ännu en liten extra bonus, "It's Sunday today, and fairly slow. You can just drive up to the R&A car park".
Jaha. Inte nog med att man alltså fått äran att öht bli insläppt i R&A:s klubbhus bakom ettans tee på Old Course. Nu fick vi också ställa bilen på självaste R&A:s "Members Only"-parkering. Coolt!
En tre timmar lång sejour inne i det allra heligaste var en fantastisk upplevelse. Vår värd berättade initierat om många av de golfhistoriska juveler som finns att beskåda. Vi fick till och med gå ut på den fräcka balkongen och vinka glatt åt turister som fotograferade "kändisarna" på R&A:s balkong.
Mest imponerande var såklart "The Claret Jug". Den äkta vinkaraffen. Parkerad i foajén intill mästarbältet som Young Tom Morris tog hem med sin tredje seger i The Open och den betydligt större British Amateur-pokalen.
Lite bildbevis: http://www.flickr.com/photos/24697859@N00/sets/72157606543216192/
När vi körde därifrån tog vi en sväng till nya Castle Course och såg en bana som såg ut att kunna svälja *många* bollar. Får nog ta en sväng ned på stan och köpa lite billiga NXT eller något ... 8)
Kvällen tillbringades sedan med en dyr-dyr middag (115 pund med dricks) där maten smakade så lite så man ett tag funderade på om det var någon som skojade med oss. Totalt okryddat bröd, okryddat mos, sallad utan dressing och en bearnaise som var för syrlig. Men köttbiten var mör - alltid något.
Ett litet bet om att en herre några bord bort inte var Peter Thompson blev till en middagsbjudning imorgon – tack Richter. En liten "kvitt eller dubbelt" på vem som skulle vinna WGC-tävlingen gav en extramiddag när Richter tog Mickelson och jag Singh – tack igen.
Nu är det lite "shut-eye" som gäller. Imorgon är det Lundin Links 09:16 följt av Crail på eftermiddagen.
En liten tur upp till Rufflets Country House Hotel, omsvidning till kavaj, skjorta och slips och så iväg mot St. Andrews. Ett telefonsamtal till den gentleman som vänligt nog bjudit in oss till R&A gav ännu en liten extra bonus, "It's Sunday today, and fairly slow. You can just drive up to the R&A car park".
Jaha. Inte nog med att man alltså fått äran att öht bli insläppt i R&A:s klubbhus bakom ettans tee på Old Course. Nu fick vi också ställa bilen på självaste R&A:s "Members Only"-parkering. Coolt!
En tre timmar lång sejour inne i det allra heligaste var en fantastisk upplevelse. Vår värd berättade initierat om många av de golfhistoriska juveler som finns att beskåda. Vi fick till och med gå ut på den fräcka balkongen och vinka glatt åt turister som fotograferade "kändisarna" på R&A:s balkong.
Mest imponerande var såklart "The Claret Jug". Den äkta vinkaraffen. Parkerad i foajén intill mästarbältet som Young Tom Morris tog hem med sin tredje seger i The Open och den betydligt större British Amateur-pokalen.
Lite bildbevis: http://www.flickr.com/photos/24697859@N00/sets/72157606543216192/
När vi körde därifrån tog vi en sväng till nya Castle Course och såg en bana som såg ut att kunna svälja *många* bollar. Får nog ta en sväng ned på stan och köpa lite billiga NXT eller något ... 8)
Kvällen tillbringades sedan med en dyr-dyr middag (115 pund med dricks) där maten smakade så lite så man ett tag funderade på om det var någon som skojade med oss. Totalt okryddat bröd, okryddat mos, sallad utan dressing och en bearnaise som var för syrlig. Men köttbiten var mör - alltid något.
Ett litet bet om att en herre några bord bort inte var Peter Thompson blev till en middagsbjudning imorgon – tack Richter. En liten "kvitt eller dubbelt" på vem som skulle vinna WGC-tävlingen gav en extramiddag när Richter tog Mickelson och jag Singh – tack igen.
Nu är det lite "shut-eye" som gäller. Imorgon är det Lundin Links 09:16 följt av Crail på eftermiddagen.
01 augusti 2008
Spänd förväntan
Nu är alla förberedelser klara inför min hektiska tjänsteresa nästa vecka. Grejer är inhandlade, packningen planerad och förväntningarna rejält uppskruvade.
Söndag 3/8 R&A:s klubbhus
Jag hade snokat i min bekantskapskrets efter någon som kunde fixa in mig i R&A:s klubbhus och frågat lite olika personer, men inte lyckats. Och så fick jag ett mail med en fråga om jag gjorde något på söndag em eller om jag ville "look round the R&A" ... 8)
Måndag 4/8 Lundin Links och Crail
Tisdag 5/8 Ladybank och Scotscraig
De här två dagarna spelar vi "Links with History" - fyra linksbanor som har mycket historia, och bl.a. varit finalkvalbanor till the Open.
Onsdag 6/8 Castle Course och (kanske) Old Course + Old Course Hotel
Castle Course är St. Andrews nya omtalade bana och det ska bli ett rent nöje att få beträda den enligt uppgift supersvåra banan. Om vi hinner försöker vi sedan springa runt Old Course innan vi checkar in på Old Course Hotel. Coolt!
Torsdag 7/8 Dukes Course och lång resa till östkusten
Dukes är en bana som jag har för mig tillhör Old Course Hotel och är ganska tuff. Ska bli intressant att se vad det är för något. Efter rundan kör vi till östkusten för incheckning på De Vere Cameron House at Loch Lomond. Lyxigt ställe med egen bana.
Fredag 8/8 The Carrick på De Vere Cameron House
Carrick har haft Ladies European Tour på besök och lär vara rätt OK, De Vere är ju kända för att satsa lite på sina anläggningar. Efter rundan ochen snabb lunch tutar vi ned till flygplatsen i Glasgow och susar iväg hem igen.
Schysst vecka, om än lite stressig, men det får man väl ta - It's a tough job, but someone has to do it.
Söndag 3/8 R&A:s klubbhus
Jag hade snokat i min bekantskapskrets efter någon som kunde fixa in mig i R&A:s klubbhus och frågat lite olika personer, men inte lyckats. Och så fick jag ett mail med en fråga om jag gjorde något på söndag em eller om jag ville "look round the R&A" ... 8)
Måndag 4/8 Lundin Links och Crail
Tisdag 5/8 Ladybank och Scotscraig
De här två dagarna spelar vi "Links with History" - fyra linksbanor som har mycket historia, och bl.a. varit finalkvalbanor till the Open.
Onsdag 6/8 Castle Course och (kanske) Old Course + Old Course Hotel
Castle Course är St. Andrews nya omtalade bana och det ska bli ett rent nöje att få beträda den enligt uppgift supersvåra banan. Om vi hinner försöker vi sedan springa runt Old Course innan vi checkar in på Old Course Hotel. Coolt!
Torsdag 7/8 Dukes Course och lång resa till östkusten
Dukes är en bana som jag har för mig tillhör Old Course Hotel och är ganska tuff. Ska bli intressant att se vad det är för något. Efter rundan kör vi till östkusten för incheckning på De Vere Cameron House at Loch Lomond. Lyxigt ställe med egen bana.
Fredag 8/8 The Carrick på De Vere Cameron House
Carrick har haft Ladies European Tour på besök och lär vara rätt OK, De Vere är ju kända för att satsa lite på sina anläggningar. Efter rundan ochen snabb lunch tutar vi ned till flygplatsen i Glasgow och susar iväg hem igen.
Schysst vecka, om än lite stressig, men det får man väl ta - It's a tough job, but someone has to do it.
04 juli 2008
Skräckfyllt magisterprov
Idag var jag i simhallen med äldste grabben. Sju år gammal gjorde han det sista som krävdes för att få järnmagistern. Han hade redan gjort alla simgrejer och livräddningsövningar och vad som nu krävdes, men han hade kvar ett hopp från tremetershöjden.
Jag ville såklart att han skulle få sin järnmagister med sina kompisar och eftersom han inte vågade hoppa i onsdags (när jag spelade golf) så åkte vi dit för att ge honom en ny chans.
Efter att hela tiden ha förklarat att det inte var farligt och att man ju bara gick fram till kanten och hoppade ned så fick jag bekänna färg när jag väl stod där och skulle föregå med gott exempel.
Svindeln slog till rejält och jag körde "jag ska bara torka lite vatten ur ögat" för att vinna lite tid, men jag ville inte dra ut på det för mycket eftersom jag ju då skulle visa Nicholas att jag också var rädd.
Fram till kanten. Titta ned. Jäklar vad långt det var ned. Lite svajigt, men sedan knep jag ihop ögonen och tog ett kliv ut i tomma intet. En evighet senare (pirrade i magen som värsta berg och dal-banan) plaskade jag ned i vattnet, tog några simtag och uppfylldes av lika delar glädje och lättnad.
Grabben tog hoppet galant, men sade efteråt att det varit jäkligt läskigt och vi valde sedan att hoppa och dyka lite från enmeterssvikten och åka lite vattenrutschbana. En skön eftermiddag till slut efter lite "skräck".
Jag ville såklart att han skulle få sin järnmagister med sina kompisar och eftersom han inte vågade hoppa i onsdags (när jag spelade golf) så åkte vi dit för att ge honom en ny chans.
Efter att hela tiden ha förklarat att det inte var farligt och att man ju bara gick fram till kanten och hoppade ned så fick jag bekänna färg när jag väl stod där och skulle föregå med gott exempel.
Svindeln slog till rejält och jag körde "jag ska bara torka lite vatten ur ögat" för att vinna lite tid, men jag ville inte dra ut på det för mycket eftersom jag ju då skulle visa Nicholas att jag också var rädd.
Fram till kanten. Titta ned. Jäklar vad långt det var ned. Lite svajigt, men sedan knep jag ihop ögonen och tog ett kliv ut i tomma intet. En evighet senare (pirrade i magen som värsta berg och dal-banan) plaskade jag ned i vattnet, tog några simtag och uppfylldes av lika delar glädje och lättnad.
Grabben tog hoppet galant, men sade efteråt att det varit jäkligt läskigt och vi valde sedan att hoppa och dyka lite från enmeterssvikten och åka lite vattenrutschbana. En skön eftermiddag till slut efter lite "skräck".
Bättre sista nio
Jag spelade några rundor lördag-onsdag för att komma igång med golfen efter tre veckors uppehåll. Blandat resultat med en 83:a från backtee på Masters-banan i Barsebäck som höjdpunkt. Och det var dessutom bästa banan skickmässigt - ett rent nöje att stå och nypa 56-gradare från deras härliga fairway, och att se bollen rulla ut ordentligt när man puttar.
Igår var det tävlingsdags. Bästboll på Holms GK, en bana jag inte spelat på flera år, men med ett tusental rundor spelade där var man ju nästan på hemmaplan ändå.
Med starttid 12:35 satsade vi på att äta lunch istf att gå på rangen - ett beslut som skulle komma att visa sig mindre genomtänkt. Först var den grillade entrecote vi fick seg (jag är inte så imponerad av entrecote, är det någon som lyckas göra något vettigt av den köttbiten?) och sedan slog jag några slag de första hålen som hade passat bättre på den betydligt bredare rangen.
Med en partner som inte var alltför oäven lyckades vi ändå ta oss förbi de första två hålen med (hans) par och jag gjorde sedan par på trean, fyran och femman (inte så nöjd med paret på trean efter en klocka ut med driven, 180 kvar, men efter en hookad träsjua så får man väl acceptera det).
På sjätte hålet slog vi båda pullade järnnior till omöjliga lägen och fick räkna in en trist bogey (inte bra i bästboll) och på sjuan gjorde jag ett nytt sånt där urtrist par efter en kanondrive, träsju upp pin high någon meter utanför green - i ett hål!
På åttan gjorde jag par medan min partner sånär fick i sin birdieputt, men hade för lite fart i bollen på de inte helt oävna greenerna som dock var långtifrån snabba.
Nian gjorde jag slarvsylta av ... nej, vänta - tvärtom var det ju. Ny bogey på kortet sedan min partner lagt ännu en boll kort i linjen och totalt två över par, på handicap efter nio hål på en i princip försvarslös bana. Inte bra. Ledarna när vi passerade hade 63 slag netto och det hade vi ju ingen chans till med bara nio hål på oss att ta in nio slag.
Tian på Holm är ett kort par 5-hål och jag tänkte sluta stänga huvudet och slå skitslag. Ett neutralt grepp och bra genomsving gav en bra bollflykt. Om jag också tänkt på att sikta mitt i så hade jag varit rätt nöjd. P-bollen - samma sving, men med bättre riktning, gick också 300 meter, men jag hittade förstabollen och lade mig vid pinnen på tre slag. Min partner fick därmed råg i ryggen och satte sin långputt för birdie.
Ett bättre.
På elvan övertalades jag att slå en klubba jag inte trodde på, med väntat resultat, men min partner räddade par med en halvlång putt.
Ett bättre.
På tolvan slog vi varsin monsterdrive, men tyvärr missade jag greenen och slog en dålig chip medan min partners birdieputt återigen var kort i linjen. Här hade vi dock slag.
Två bättre.
På tretton gjorde vi båda par utan större mankemang.
Två bättre.
Min partners drive-spoon upp till fjorton var bra, hans chip-tvåputt inte lika bra. Men dock slag även här och våra par gav en extrapinne.
Tre bättre.
Halvvägs igenom sista nio var vi alltså tre bättre och i den tryckande hettan började huvudvärken göra sig påmind. Trots att man fått i sig tre liter hade det inte varit läge att slå någon annan sjua än en Callaway hela rundan.
Utslaget på 15 lämpar sig egentligen mest för ett järn eller en träklubba, men jag tåade ut en trött drive till ca 50 meter kvar och slog en sådär superskön nypt sandwedge (som jag slog så många bra på Barsebäck). Underlaget här var dock inte lika bra och bollen landade förvisso vid hål, men stack iväg några meter. Men vad gjorde det när min partners halvsneda spoon och pullade inspel inte hindrade honom att boxa i en långputt - i kraftig nedförsbacke - för birdie.
Fyra bättre.
På sexton berättade jag hur jag gjort hole in one här 2002 och att flaggan då stod på precis samma ställe som nu. Med en järnsjua. Och så tog jag en järnsjua och hade koppsnurr för en ny HIO. Birdieputten på några decimeter var en ren formalitet.
Fem bättre.
Ett långt järn och en sådär härligt nypt 56-gradare igen gav en tremetersputt nedför på sjutton. Och efter visst rådslag om vi kunde hitta något fall (det gjorde vi inte) rullade jag iväg putten rakt mot hål för back to back birdies.
Sex bättre.
Sista hålet är ett tufft par 4, dogleg vänster och uppför på slutet. Varsin bra drive ut, min något läckt höger, följt av ett kort järn upp pin high. Min birdieputt slet sig på slutet och räckte bara till ett par (vi har dock slag här), men min partner boxade i en ny putt nedför (en sån där när alla ropar "ta i hålet" eftersom returen varit rätt tuff) för birdie.
Åtta bättre - 64 netto, med 31 slag sista nio, 28 netto.
Tyvärr var det ingen annan som hade 64 netto och fem erhållna så vi kunde få glädje av de sista nio. Dessutom var det som vanligt löjliga vinnarscorer, 57 slag för ettan och 58 slag för tvåan, följt av ett gäng andra scorer som gav oss en slutlig niondeplats och varsitt fint paraply. Nu får det gärna regna ... 8)
Igår var det tävlingsdags. Bästboll på Holms GK, en bana jag inte spelat på flera år, men med ett tusental rundor spelade där var man ju nästan på hemmaplan ändå.
Med starttid 12:35 satsade vi på att äta lunch istf att gå på rangen - ett beslut som skulle komma att visa sig mindre genomtänkt. Först var den grillade entrecote vi fick seg (jag är inte så imponerad av entrecote, är det någon som lyckas göra något vettigt av den köttbiten?) och sedan slog jag några slag de första hålen som hade passat bättre på den betydligt bredare rangen.
Med en partner som inte var alltför oäven lyckades vi ändå ta oss förbi de första två hålen med (hans) par och jag gjorde sedan par på trean, fyran och femman (inte så nöjd med paret på trean efter en klocka ut med driven, 180 kvar, men efter en hookad träsjua så får man väl acceptera det).
På sjätte hålet slog vi båda pullade järnnior till omöjliga lägen och fick räkna in en trist bogey (inte bra i bästboll) och på sjuan gjorde jag ett nytt sånt där urtrist par efter en kanondrive, träsju upp pin high någon meter utanför green - i ett hål!
På åttan gjorde jag par medan min partner sånär fick i sin birdieputt, men hade för lite fart i bollen på de inte helt oävna greenerna som dock var långtifrån snabba.
Nian gjorde jag slarvsylta av ... nej, vänta - tvärtom var det ju. Ny bogey på kortet sedan min partner lagt ännu en boll kort i linjen och totalt två över par, på handicap efter nio hål på en i princip försvarslös bana. Inte bra. Ledarna när vi passerade hade 63 slag netto och det hade vi ju ingen chans till med bara nio hål på oss att ta in nio slag.
Tian på Holm är ett kort par 5-hål och jag tänkte sluta stänga huvudet och slå skitslag. Ett neutralt grepp och bra genomsving gav en bra bollflykt. Om jag också tänkt på att sikta mitt i så hade jag varit rätt nöjd. P-bollen - samma sving, men med bättre riktning, gick också 300 meter, men jag hittade förstabollen och lade mig vid pinnen på tre slag. Min partner fick därmed råg i ryggen och satte sin långputt för birdie.
Ett bättre.
På elvan övertalades jag att slå en klubba jag inte trodde på, med väntat resultat, men min partner räddade par med en halvlång putt.
Ett bättre.
På tolvan slog vi varsin monsterdrive, men tyvärr missade jag greenen och slog en dålig chip medan min partners birdieputt återigen var kort i linjen. Här hade vi dock slag.
Två bättre.
På tretton gjorde vi båda par utan större mankemang.
Två bättre.
Min partners drive-spoon upp till fjorton var bra, hans chip-tvåputt inte lika bra. Men dock slag även här och våra par gav en extrapinne.
Tre bättre.
Halvvägs igenom sista nio var vi alltså tre bättre och i den tryckande hettan började huvudvärken göra sig påmind. Trots att man fått i sig tre liter hade det inte varit läge att slå någon annan sjua än en Callaway hela rundan.
Utslaget på 15 lämpar sig egentligen mest för ett järn eller en träklubba, men jag tåade ut en trött drive till ca 50 meter kvar och slog en sådär superskön nypt sandwedge (som jag slog så många bra på Barsebäck). Underlaget här var dock inte lika bra och bollen landade förvisso vid hål, men stack iväg några meter. Men vad gjorde det när min partners halvsneda spoon och pullade inspel inte hindrade honom att boxa i en långputt - i kraftig nedförsbacke - för birdie.
Fyra bättre.
På sexton berättade jag hur jag gjort hole in one här 2002 och att flaggan då stod på precis samma ställe som nu. Med en järnsjua. Och så tog jag en järnsjua och hade koppsnurr för en ny HIO. Birdieputten på några decimeter var en ren formalitet.
Fem bättre.
Ett långt järn och en sådär härligt nypt 56-gradare igen gav en tremetersputt nedför på sjutton. Och efter visst rådslag om vi kunde hitta något fall (det gjorde vi inte) rullade jag iväg putten rakt mot hål för back to back birdies.
Sex bättre.
Sista hålet är ett tufft par 4, dogleg vänster och uppför på slutet. Varsin bra drive ut, min något läckt höger, följt av ett kort järn upp pin high. Min birdieputt slet sig på slutet och räckte bara till ett par (vi har dock slag här), men min partner boxade i en ny putt nedför (en sån där när alla ropar "ta i hålet" eftersom returen varit rätt tuff) för birdie.
Åtta bättre - 64 netto, med 31 slag sista nio, 28 netto.
Tyvärr var det ingen annan som hade 64 netto och fem erhållna så vi kunde få glädje av de sista nio. Dessutom var det som vanligt löjliga vinnarscorer, 57 slag för ettan och 58 slag för tvåan, följt av ett gäng andra scorer som gav oss en slutlig niondeplats och varsitt fint paraply. Nu får det gärna regna ... 8)
29 juni 2008
Borttagna avståndsmarkeringar på sprinklerlock
Jag har nu spelat min hemmabana för första gången på ett bra tag och upptäckte att man tagit bort alla avståndsmarkeringar på sprinklerlocken. Är det bara jag som tycker att detta är ett bakåtsträvande utan dess like (eftersom man också är uttalade motståndare mot lasermätare/GPS)?
Jag skrev ett brev till styrelsen, men har inga direkta förhoppningar om någon förståelse för mina synpunkter (man blir härdad när man får svar som "Vi ska vara glada för alla träd som självsår sig" när man föreslår att björksly ska röjas när den börjar tränga sig på vacker tallskog och "Vi räknar med att vattnet ska ta de bollarna" när jag frågar hur man tänkt när man lagt en ny green i direkt anslutning till 18:e tee (förvisso med en damm som kan ta rullande bollar, men helt utan tsunami-tendenser som kan stoppa flygande bollar).
Jag skrev ett brev till styrelsen, men har inga direkta förhoppningar om någon förståelse för mina synpunkter (man blir härdad när man får svar som "Vi ska vara glada för alla träd som självsår sig" när man föreslår att björksly ska röjas när den börjar tränga sig på vacker tallskog och "Vi räknar med att vattnet ska ta de bollarna" när jag frågar hur man tänkt när man lagt en ny green i direkt anslutning till 18:e tee (förvisso med en damm som kan ta rullande bollar, men helt utan tsunami-tendenser som kan stoppa flygande bollar).
| Citat: |
Till: Styrelsen för Haverdals GK Hej Jag har med stor besvikelse noterat att ni tagit bort massor av mått på banan och ersatt dessa med i mitt tycke ganska onödiga "100 m till framkant"-lock (som jag av misstag trodde var 100 m till mitten första gången jag försökte använda ett dylikt). Att ni summariskt avfärdat mina önskemål och min motion om att tillåta avståndsmätare (laser/GPS) kunde jag fördra med tanke på att det ju fanns ganska många lock och även om det tog lite tid så gick det ju att få ett hum om avståndet till iaf centrum green. Men att ni nu tydligen avser att ha endast två mått - 150 m till centrum och 100 m till framkant - tycker jag är att gå åt fel håll. De som, liksom jag själv, är intresserade av att ha hjälp med avstånd i sitt golfspel kommer nu alltså att få stega betydligt längre. Jag har just nu inte tillgång till banguiden så jag kan inte säga om denna ger de mått som nu tagits bort, men det är ändå udda att man ska tvingas ha med sig en banguide till sin egen bana. Anser styrelsen att denna nyordning är något som medlemmarna efterfrågat? Vilka diskussioner har föregått beslutet och vilka motiv ligger till grund för detta beslut? |
25 juni 2008
En bra dag
Idag tänkte jag spela golf för första gången på två veckor, men det fanns ingen som hade tid att spela med mig när jag kunde spela (simskola på fm och så dagishämtning på em gav ett ganska snävt tidsutrymme) så det fick bli jobb istället.
Den golf jag spelade för två veckor sedan var sju hål på Söderåsen. Jobb, simskola för äldste grabben och sedan dagishämtning varje dag ger inte mycket tid över. I söndags gjorde jag inget jobb och hade inte ansvar för barnen, men då fick jag lägga 13 timmar på att vara TL för Två Generationer-tävlingen i Tylösand.
Framåt elvasnåret hade dagen varit en av de behagligaste på länge. Liten sovmorgon (halvåtta), simskola för äldste grabben medan yngste grabben och jag körde egen simskola i Simstadions uppvärmda vatten. Lite varm choklad och ostsmörgås för att värma upp grabbarna innan lämning på dagis/fritids. Lång promenad med hunden med ljudboken Small Favor (Harry Dresden 10) i öronen och sedan en lång varm dusch.
Efter lite jobb blev det en långlunch på Halmstad Golfklubb med lite chippning, puttning och några bollar på rangen (lycka är att hitta 25-30 bollar som någon lämnat ... 8) följdes av varsin Magnum Classic när jag hämtat ungarna.
Efter lite vila i soffan medan ungarna kollade Jimmy Neutron åkte vi till Haverdal där de först slog på rangen, sedan lärde sig hur man lagade nedslagsmärken (på egen begäran) och hur man markerar sin boll på green (också det en lektion de själva efterfrågade).
När vi puttat oss runt övningsgreenen blev det lite fika, handla i shopen (de har ärvt "jag måste handla eftersom det finns en shop"-genen av hustrun) och sedan spelade vi korthålsbanan inte utan viss framgång. Äldste grabben fick klartecken för att spela på bana och siktar nu på "gradering" inom inte alltför lång tid. Coolt.
I bilen på vägen hem fick ungarna "bubbelvatten" (de gillar mineralvatten) och tuggummi och när vi kom hem hade frugan köttbullar med stuvade makaroner klart.
Tre glada killar!
Den golf jag spelade för två veckor sedan var sju hål på Söderåsen. Jobb, simskola för äldste grabben och sedan dagishämtning varje dag ger inte mycket tid över. I söndags gjorde jag inget jobb och hade inte ansvar för barnen, men då fick jag lägga 13 timmar på att vara TL för Två Generationer-tävlingen i Tylösand.
Framåt elvasnåret hade dagen varit en av de behagligaste på länge. Liten sovmorgon (halvåtta), simskola för äldste grabben medan yngste grabben och jag körde egen simskola i Simstadions uppvärmda vatten. Lite varm choklad och ostsmörgås för att värma upp grabbarna innan lämning på dagis/fritids. Lång promenad med hunden med ljudboken Small Favor (Harry Dresden 10) i öronen och sedan en lång varm dusch.
Efter lite jobb blev det en långlunch på Halmstad Golfklubb med lite chippning, puttning och några bollar på rangen (lycka är att hitta 25-30 bollar som någon lämnat ... 8) följdes av varsin Magnum Classic när jag hämtat ungarna.
Efter lite vila i soffan medan ungarna kollade Jimmy Neutron åkte vi till Haverdal där de först slog på rangen, sedan lärde sig hur man lagade nedslagsmärken (på egen begäran) och hur man markerar sin boll på green (också det en lektion de själva efterfrågade).
När vi puttat oss runt övningsgreenen blev det lite fika, handla i shopen (de har ärvt "jag måste handla eftersom det finns en shop"-genen av hustrun) och sedan spelade vi korthålsbanan inte utan viss framgång. Äldste grabben fick klartecken för att spela på bana och siktar nu på "gradering" inom inte alltför lång tid. Coolt.
I bilen på vägen hem fick ungarna "bubbelvatten" (de gillar mineralvatten) och tuggummi och när vi kom hem hade frugan köttbullar med stuvade makaroner klart.
Tre glada killar!
24 juni 2008
Bakåtsträvarna sticker upp sitt fula tryne
SGF, detta pampvälde, har i en utredning kommit fram till att man vill styra marknaden i stället för att låta marknadskrafterna skapa en sund situation där klubbar antingen är väl finansierade eller lägger ned verksamheten. Läs förslaget här: http://sgf2.golf.se/pdf/sgf/Orgutredremissforslag080619.pdf
Det finns en tydlig tendens bland de som är mest "drabbade" att vilja se om sitt eget hus - och förståeligt nog är det representanter för golfklubbar som har en mindre intressant produkt och/eller har en dålig konkurrenssituation på grund av läge eller närhet till andra/bättre klubbar som mest ihärdigt försvarar en del saker som jag själv inte är så imponerad av.
Kan det vara så att vi har fått en överetablering av golfklubbar? Kan det också vara så att denna överetablering gynnat SGF (i form av intäkter direkt och indirekt via tecknade avtal med klubbarnas medlemsstock som morot)?
Jag tror inte att det går att motarbeta SGF (liksom det ju inte gick att motarbeta regeringen och dess huvudlösa FRA-lag). Dock tror jag att resultatet blir detsamma, om än kanske förskjutet några år, som om vi fått se en frisläppning av marknadskrafterna (vilket troligen leder till en försvagning av SGF på det så viktiga pamp- och roffa åt sig-segmentet).
I min vision ser jag hur klubbar som ligger på fel ställe, har en bana som inte tilltalar mer än ett fåtal och inte har möjlighet/vill göra något åt det senare (det första lär vara svårt att åtgärda) helt sonika får lägga ned verksamheten. Det har hänt i andra länder och lär hända även här.
Klubbar som har tuff konkurrens, men ändå tilltalar ett större antal spelare får antingen ny livskraft av de spelare som kommer från nedlagda klubbar eller går ihop med andra klubbar och finansierar sig genom höjda medlemsavgifter, *egna* regler om greenfeespel och avgifter för dessa.
Klubbar som redan idag mår gott påverkas i liten eller ingen utsträckning.
Detta leder då till att vi får se rena pay and play-anläggningar där de som inte vill betala så mycket håller till, enkla medlemsanläggningar där intresserade golfspelare utan större intresse av att betala håller till och lite mer avancerade medlemsanläggningar där det visserligen kostar lite mer, men där man också får mer för pengarna.
Jag förstår att denna vision kan skrämma folk som tillhör/ansvarar för klubbar som kan hamna i den första kategorin, men den borde tilltala det stora flertalet golfspelare. Både de som idag är s.k. greenfeemedlemmar och vill lägga sina pengar på att *spela* golf och de som är fullvärdiga medlemmar och vill lägga sina pengar på att just vara medlemmar.
Att det i framtiden kommer att kosta mer att spela golf är dock solklart - frågan är bara hur lång tid det dröjer innan klubbar och anläggningar inser att det inte går att äta mer än man har i matsäcken.
Det finns en tydlig tendens bland de som är mest "drabbade" att vilja se om sitt eget hus - och förståeligt nog är det representanter för golfklubbar som har en mindre intressant produkt och/eller har en dålig konkurrenssituation på grund av läge eller närhet till andra/bättre klubbar som mest ihärdigt försvarar en del saker som jag själv inte är så imponerad av.
Kan det vara så att vi har fått en överetablering av golfklubbar? Kan det också vara så att denna överetablering gynnat SGF (i form av intäkter direkt och indirekt via tecknade avtal med klubbarnas medlemsstock som morot)?
Jag tror inte att det går att motarbeta SGF (liksom det ju inte gick att motarbeta regeringen och dess huvudlösa FRA-lag). Dock tror jag att resultatet blir detsamma, om än kanske förskjutet några år, som om vi fått se en frisläppning av marknadskrafterna (vilket troligen leder till en försvagning av SGF på det så viktiga pamp- och roffa åt sig-segmentet).
I min vision ser jag hur klubbar som ligger på fel ställe, har en bana som inte tilltalar mer än ett fåtal och inte har möjlighet/vill göra något åt det senare (det första lär vara svårt att åtgärda) helt sonika får lägga ned verksamheten. Det har hänt i andra länder och lär hända även här.
Klubbar som har tuff konkurrens, men ändå tilltalar ett större antal spelare får antingen ny livskraft av de spelare som kommer från nedlagda klubbar eller går ihop med andra klubbar och finansierar sig genom höjda medlemsavgifter, *egna* regler om greenfeespel och avgifter för dessa.
Klubbar som redan idag mår gott påverkas i liten eller ingen utsträckning.
Detta leder då till att vi får se rena pay and play-anläggningar där de som inte vill betala så mycket håller till, enkla medlemsanläggningar där intresserade golfspelare utan större intresse av att betala håller till och lite mer avancerade medlemsanläggningar där det visserligen kostar lite mer, men där man också får mer för pengarna.
Jag förstår att denna vision kan skrämma folk som tillhör/ansvarar för klubbar som kan hamna i den första kategorin, men den borde tilltala det stora flertalet golfspelare. Både de som idag är s.k. greenfeemedlemmar och vill lägga sina pengar på att *spela* golf och de som är fullvärdiga medlemmar och vill lägga sina pengar på att just vara medlemmar.
Att det i framtiden kommer att kosta mer att spela golf är dock solklart - frågan är bara hur lång tid det dröjer innan klubbar och anläggningar inser att det inte går att äta mer än man har i matsäcken.
16 juni 2008
*SÅ* spännande!!!
Jaha, där rök en nattsömn bara för att man fastnade framför US Open och makalösa Tiger Woods.
Snacka om världens bästa spelare - by a big margin! Tvåa i Masters på ett rickigt knä, operation och inte ett spelat hål i tävling förrän i torsdags (och en dubbel direkt), knappt styrfart i början och rejäla grimaser för sitt onda knä. Och lik förb-t går han och drar i en osannolik birdie på sista för särspel.
Så slipper man ju sova imorgon med ... godnatt!
Snacka om världens bästa spelare - by a big margin! Tvåa i Masters på ett rickigt knä, operation och inte ett spelat hål i tävling förrän i torsdags (och en dubbel direkt), knappt styrfart i början och rejäla grimaser för sitt onda knä. Och lik förb-t går han och drar i en osannolik birdie på sista för särspel.
Så slipper man ju sova imorgon med ... godnatt!
09 juni 2008
Tänkvärt
Jag återfick bollträffen idag - genom att hålla så löst jag kunde i klubban och "koppla bort" armarna och bara svinga med kroppen. Pang. Pang. Pang-pang-pang. Jäklar vad det smällde. Riktigt kul att slå bollen igen - och en monsterpärla förbi pinnen på Söderåsens 18:e som avslutning. Tack för kaffet.
På temat "svingsökning" fick jag ett tänkvärt mail från en god vän:
Om du bryter ner en golfswing i dess olika delar, är det som att dissekera en katt. Du får blod, ben och senor överallt. Men du har ingen katt kvar.
På temat "svingsökning" fick jag ett tänkvärt mail från en god vän:
Om du bryter ner en golfswing i dess olika delar, är det som att dissekera en katt. Du får blod, ben och senor överallt. Men du har ingen katt kvar.
06 juni 2008
En birdie med bite
Sitter så här på aftonkvisten och funderar lite mer på gårdagens runda. Den var sådär sanslöst njutbar trots att jag inte spelade jättebra - 86 tror jag att det blev, efter diverse duffar och bortslagna bollar (jag är skopakungen just nu).
En av de mer njutbara sakerna är när man faktiskt gör något bra på banan. Och inte bara har flyt. Det började redan på nian, där jag visserligen fick slå en ny boll från tee, men sedan spelade hålet sådär läskigt bra - satte upp en järnsjua ett par-tre meter från hål och bara *visste* att jag skulle rulla i den.
På tian, ett par 5 med vatten hela högersidan framme vid green, lade jag upp på andraslaget och slog sedan en mjuk järnåtta (i stället för den nia jag först tänkte slå) till några meter - och rullade lugnt i putten trots att det var nedför och snabbt som f-n.
Elvan spelade jag strategiskt fel, men trots bunkerbesök från tee och toppat bunkerslag räddade jag en skön bogey med en vass meterputt i bakkanten.
Tolvan var sedan pricken över i (trots att jag sedan spelade även 13 ruskigt bra). En riktigt bra drive som borrade sig in i motvinden och stannade runt 250 från tee. Runt 220 kvar och jag var sådär tveksam till om jag skulle lappa till bollen rejält eller lägga upp.
I såna fall brukar det bli rätt taskiga resultat för mig. Men den här gången tog jag ändå beslutet att lägga upp och valde järnfem. Sedan bytte jag till järnsex och sade till min spelkamrat att "så här smart är jag inte egentligen, men ska man lägga upp så är det ju lika bra att inte ta för mycket klubba".
Sagt och gjort. En skön träff sådär lite halvmjukt för att inte sätta för mycket spinn i bollen och så 80 meter kvar till flaggan. När en järnfemma sannolikt gjort att jag hamnat i skägget till en bunker.
I motvinden känns 80 meter som helt perfekt för en sandwedge. Inget att lägga på. Inget att ta av. Bara ställa upp och slå.
Sagt och gjort. En sådär härligt oljig sving med lite handledssnärt genom bollen med en underbart skön bollträff gav den där perfekta lite vassa bollbanan rakt mot flaggan. Min spelkamrat, som stod längre fram i ruffen efter att ha försökt gå in på två, hojtade "gå i då. Gå i. Ooooh." Jag antar att det inte såg jättetokigt ut, men jag stod så att jag inte såg botten på flaggan.
När jag kommer fram till greenen ligger bollen ett par decimeter från hål och nedslagsmärket är precis vid hålkanten. Bollen hade studsat iväg ett par-tre meter och sedan backat tillbaka så det fräste i greengräset. Skööönt.
Paret på hålet efter betydde att jag smällt in sviten tre, ett, fyra, tre poäng på tian till tretton. Tre birdies på fyra hål (skulle man kunna säga om man började räkna efter första utslaget på nian ... 8)
Ibland är det kul med golf!
En av de mer njutbara sakerna är när man faktiskt gör något bra på banan. Och inte bara har flyt. Det började redan på nian, där jag visserligen fick slå en ny boll från tee, men sedan spelade hålet sådär läskigt bra - satte upp en järnsjua ett par-tre meter från hål och bara *visste* att jag skulle rulla i den.
På tian, ett par 5 med vatten hela högersidan framme vid green, lade jag upp på andraslaget och slog sedan en mjuk järnåtta (i stället för den nia jag först tänkte slå) till några meter - och rullade lugnt i putten trots att det var nedför och snabbt som f-n.
Elvan spelade jag strategiskt fel, men trots bunkerbesök från tee och toppat bunkerslag räddade jag en skön bogey med en vass meterputt i bakkanten.
Tolvan var sedan pricken över i (trots att jag sedan spelade även 13 ruskigt bra). En riktigt bra drive som borrade sig in i motvinden och stannade runt 250 från tee. Runt 220 kvar och jag var sådär tveksam till om jag skulle lappa till bollen rejält eller lägga upp.
I såna fall brukar det bli rätt taskiga resultat för mig. Men den här gången tog jag ändå beslutet att lägga upp och valde järnfem. Sedan bytte jag till järnsex och sade till min spelkamrat att "så här smart är jag inte egentligen, men ska man lägga upp så är det ju lika bra att inte ta för mycket klubba".
Sagt och gjort. En skön träff sådär lite halvmjukt för att inte sätta för mycket spinn i bollen och så 80 meter kvar till flaggan. När en järnfemma sannolikt gjort att jag hamnat i skägget till en bunker.
I motvinden känns 80 meter som helt perfekt för en sandwedge. Inget att lägga på. Inget att ta av. Bara ställa upp och slå.
Sagt och gjort. En sådär härligt oljig sving med lite handledssnärt genom bollen med en underbart skön bollträff gav den där perfekta lite vassa bollbanan rakt mot flaggan. Min spelkamrat, som stod längre fram i ruffen efter att ha försökt gå in på två, hojtade "gå i då. Gå i. Ooooh." Jag antar att det inte såg jättetokigt ut, men jag stod så att jag inte såg botten på flaggan.
När jag kommer fram till greenen ligger bollen ett par decimeter från hål och nedslagsmärket är precis vid hålkanten. Bollen hade studsat iväg ett par-tre meter och sedan backat tillbaka så det fräste i greengräset. Skööönt.
Paret på hålet efter betydde att jag smällt in sviten tre, ett, fyra, tre poäng på tian till tretton. Tre birdies på fyra hål (skulle man kunna säga om man började räkna efter första utslaget på nian ... 8)
Ibland är det kul med golf!
Vad är en "bra bana"?
Jag hade igår förmånen att få både spela nya TC-banan på Vasatorp och sedan tala en hel del med bandesignern Steve Forrest - en ganska skön upplevelse faktiskt.
Banan bar tydliga spår av samma idéer som på Sand och Hills, men var mycket 'lugnare' än de båda banorna, i den meningen att man här i mycket högre grad kan spela banan även om man är mindre duktig, men att det såklart knappast är lättscorat (gårdagens tävling, i perfekta förhållanden, vanns på 31p, själv hade jag 29).
Jag kallade själv banan "eminently playable" - och menade just det, att man utan större besvär kan ta sig framåt, även de gånger man inte råkar ha någon direkt bollträff.
Jämförelsen mellan Forrests design och Trent Jones Jnr. på Bro Hof kom också upp och jag är själv betydligt mer förtjust i TC-banan än Bro Hof. Visst är det coolt med ett slott, men den där goa "wow"-känslan infann sig aldrig vid mitt första och enda besök där.
Så vad är då en "bra bana"? För mig är TC en bra bana. Och Norra på Tylösand. Men vad är en "bra bana" för alla andra?
//Diskussion i ämnet på forumet på Golf.se: Klicka här
Banan bar tydliga spår av samma idéer som på Sand och Hills, men var mycket 'lugnare' än de båda banorna, i den meningen att man här i mycket högre grad kan spela banan även om man är mindre duktig, men att det såklart knappast är lättscorat (gårdagens tävling, i perfekta förhållanden, vanns på 31p, själv hade jag 29).
Jag kallade själv banan "eminently playable" - och menade just det, att man utan större besvär kan ta sig framåt, även de gånger man inte råkar ha någon direkt bollträff.
Jämförelsen mellan Forrests design och Trent Jones Jnr. på Bro Hof kom också upp och jag är själv betydligt mer förtjust i TC-banan än Bro Hof. Visst är det coolt med ett slott, men den där goa "wow"-känslan infann sig aldrig vid mitt första och enda besök där.
Så vad är då en "bra bana"? För mig är TC en bra bana. Och Norra på Tylösand. Men vad är en "bra bana" för alla andra?
//Diskussion i ämnet på forumet på Golf.se: Klicka här
05 juni 2008
Sveriges nästa bästa bana?
Idag hade jag förmånen att få spela Vasatorps nya TC (Tournament Course), signerad Steve Forrest, en dag innan den officiella öppningen. Och det var *verkligen* en förmån.
Det är lite svårsmälta intryck efter att ha gått bara en runda, för dagen i sällskap med en av de som lett arbetet med att shapea banan och självaste klubbchefen. Miljön var välbekant eftersom jag spelat den bana som låg där innan, men hålen var helt andra.
Mitt spel var iofs inte så lysande, men jag trivdes som fisken i vattnet på de lagom snabba greenerna (9,5-10 kanske) och slog några schyssta golfslag som gjorde att jag trots en ganska hög score kunde uppskatta layouten och konstruktionen av hålen.
Varje hål kändes komplett i sig och trots en del glimtar av andra hål här och där spelade man mestadels för sig själv. Hålens karaktär växlade ofta fram och tillbaka och man kände aldrig att det blev enformigt eller att några hål liknade varandra.
Öppningshålen var helt OK, ettan riktigt tuff i motvinden från tee 60. Några hål kändes kanske inte superfantastiska, men hela banan hade en lägstanivå som motsvarar toppnivån på väldigt många andra banor i Sverige.
När man sedan vände tillbaka kom så kanonhålen som höjde banan från en skön runda i fint väder till en golfupplevelse av toppklass. Tolvan var ett härligt par 5-hål, femton en otroligt fin par 4 och hade jag fattat hur 18 skulle spelas så hade jag njutit ännu mer av det hålet efter att ha fått uppleva en underbar kort-kort liten par 3:a på 17.
Jag måste nog köra ned igen några gånger och gå runt och känna mig för lite, kanske från en tee längre bak för att på riktigt uppskatta några av de hål jag inte lyckades bli vän med idag, men jag tror nog att det är läge att undersöka huspriser i trakten och ansöka om medlemskap i klubben.
Det är lite svårsmälta intryck efter att ha gått bara en runda, för dagen i sällskap med en av de som lett arbetet med att shapea banan och självaste klubbchefen. Miljön var välbekant eftersom jag spelat den bana som låg där innan, men hålen var helt andra.
Mitt spel var iofs inte så lysande, men jag trivdes som fisken i vattnet på de lagom snabba greenerna (9,5-10 kanske) och slog några schyssta golfslag som gjorde att jag trots en ganska hög score kunde uppskatta layouten och konstruktionen av hålen.
Varje hål kändes komplett i sig och trots en del glimtar av andra hål här och där spelade man mestadels för sig själv. Hålens karaktär växlade ofta fram och tillbaka och man kände aldrig att det blev enformigt eller att några hål liknade varandra.
Öppningshålen var helt OK, ettan riktigt tuff i motvinden från tee 60. Några hål kändes kanske inte superfantastiska, men hela banan hade en lägstanivå som motsvarar toppnivån på väldigt många andra banor i Sverige.
När man sedan vände tillbaka kom så kanonhålen som höjde banan från en skön runda i fint väder till en golfupplevelse av toppklass. Tolvan var ett härligt par 5-hål, femton en otroligt fin par 4 och hade jag fattat hur 18 skulle spelas så hade jag njutit ännu mer av det hålet efter att ha fått uppleva en underbar kort-kort liten par 3:a på 17.
Jag måste nog köra ned igen några gånger och gå runt och känna mig för lite, kanske från en tee längre bak för att på riktigt uppskatta några av de hål jag inte lyckades bli vän med idag, men jag tror nog att det är läge att undersöka huspriser i trakten och ansöka om medlemskap i klubben.
22 maj 2008
Sveriges BÄSTA bana!
Idag hade jag förmånen att få spela Halmstad Golfklubbs norra bana i Tylösand. Vi gick ut vid åtta och hade en treboll före oss i ett par hål, men när de släppt igenom oss på fyran hade vi sedan denna fantastiska bana helt för oss själva i ett osannolikt bra väder med strålande sol och bara en lätt bris.
Jag har många gånger klagat på olika saker, både här och på andra banor, bl.a. på att det varit för blött, för dålig rull på greenerna, inte finstädat i kanter o.s.v, o.s.v. Idag fanns dock bara en enda sak att anmärka på - att kaffet inte dök upp i kiosken på nian förrän vi spelat in på elvan.
Skickmässigt är banan i ett sånt kanonskick att man knappt tror att det är sant. I Sverige. Med en normal banbudget och antal banarbetare som räknas i bråkdelar av antal medlemmar (till skillnad från en del klubbar jag besökt där förhållandet ibland är tvärtom).
Bro Hof, Barsebäck m.fl. andra skrytbyggen som gör anspråk på att vara Sveriges bästa bana har ingenting att sätta emot när HGK Norra är i det här skicket. Idag skulle jag inte tveka att utnämna banan till en av de 10 bästa jag spelat i hela världen.
Perfekt klippta tees och fairways, greener med bra fart, bunkrar i bra skick, ruffen precis lagom seg och låg så att man får kämpa för att spela därifrån, men utan vidare hittar bollen, väl utfört finlir i kanten mot bäcken på 16 och så nya vita pinnar på 17 som jag tror är en perfekt avvägning som gör att vi slipper den tänkta dammen där.
Spelet var inte mycket att hurra för, taskig uppvridning gav lite lyftning med armarna och någonstans kring 82 slag i en match som jag i alla fall vann 4/3 mot en tillrest Stockholmare vars övningssving var bland det snyggaste jag sett i svingväg - tyvärr var det inte samma tempo och vinklar när det låg en boll på peggen.
Avslutningen med en lunchbuffe (pytt i panna och ärtsoppa med pannkaka) satt som smäcken. Tyvärr är det nu dags att gömma sig på kontoret och förtjäna sitt uppehälle. Men det får man väl ta nu när man fått beträda Sveriges bästa bana.
Jag har många gånger klagat på olika saker, både här och på andra banor, bl.a. på att det varit för blött, för dålig rull på greenerna, inte finstädat i kanter o.s.v, o.s.v. Idag fanns dock bara en enda sak att anmärka på - att kaffet inte dök upp i kiosken på nian förrän vi spelat in på elvan.
Skickmässigt är banan i ett sånt kanonskick att man knappt tror att det är sant. I Sverige. Med en normal banbudget och antal banarbetare som räknas i bråkdelar av antal medlemmar (till skillnad från en del klubbar jag besökt där förhållandet ibland är tvärtom).
Bro Hof, Barsebäck m.fl. andra skrytbyggen som gör anspråk på att vara Sveriges bästa bana har ingenting att sätta emot när HGK Norra är i det här skicket. Idag skulle jag inte tveka att utnämna banan till en av de 10 bästa jag spelat i hela världen.
Perfekt klippta tees och fairways, greener med bra fart, bunkrar i bra skick, ruffen precis lagom seg och låg så att man får kämpa för att spela därifrån, men utan vidare hittar bollen, väl utfört finlir i kanten mot bäcken på 16 och så nya vita pinnar på 17 som jag tror är en perfekt avvägning som gör att vi slipper den tänkta dammen där.
Spelet var inte mycket att hurra för, taskig uppvridning gav lite lyftning med armarna och någonstans kring 82 slag i en match som jag i alla fall vann 4/3 mot en tillrest Stockholmare vars övningssving var bland det snyggaste jag sett i svingväg - tyvärr var det inte samma tempo och vinklar när det låg en boll på peggen.
Avslutningen med en lunchbuffe (pytt i panna och ärtsoppa med pannkaka) satt som smäcken. Tyvärr är det nu dags att gömma sig på kontoret och förtjäna sitt uppehälle. Men det får man väl ta nu när man fått beträda Sveriges bästa bana.
12 maj 2008
Handicapdilemma
Här kommer ett öppet brev till Halmstad Golfklubb och i första hand handicapkommittén (kan också läsas på min blogg)
Lördagen den 10/5 spelade jag Norra banan i ett härligt vårväder och råkade ut för något som jag inte så ofta har problem med. Jag spelade lite för bra.
Trots tröga greener (som jag har förstått beror på att man förbereder dem för säsongen, så det säger jag inget om, däremot blev jag lite besviken på att flaggorna inte flyttats sedan dagen innan, måhända kan min kunskap om flaggornas placering vara en bidragande orsak till resultatet) lyckades jag gå runt på banans par.
Det är inte varje dag jag går på banans par, inte ens något som jag gör ofta. Faktum är att min bästa score på Norra förut var 74 och då var jag så glad att endast öronen förhindrade mitt leende att gå hela vägen runt huvudet.
Med mina 5,2 i handicap och sju erhållna slag (alls inte tillräckligt på fredagen då jag hade 85 slag trots en härlig birdie på det vackra 16:e hålet) skulle det normalt inte vara några problem alls - bara att glatt klicka sig in på Min Golf och räkna in en rejäl sänkning, men nu kommer vi till mitt dilemma.
Till att börja med ersatte jag uppvärmningen på rangen med en starköl till lunch, vilket väl iofs inte är så farligt även om RF kanske inte ser med blida ögon på alkoholintag för en elitidrottare som undertecknad ... 8) Till det kom att jag fick ta en därmed också ganska lämpligt benämnd pilsnerboll när mitt första utslag var en kraftlös puff ut i trädlinjen förbi 150-pinnen. Redan här finns alltså ett matematiskt problem med hur man ska räkna poängen.
Resten av rundan avhöll jag mig från dylikt fusk, trots att det utmärkta sortimentet i kiosken, för dagen bemannad av vad som vissa kallar en kioskpuma, skulle kunna givit mig ytterligare en pilsnerboll (välbehövlig sådan då jag hamnade i den finurliga gräsbunkern på tian).
Ytterligare matematiska problem infinner sig nu genom det faktum att jag fick en del skänkta puttar eftersom vi spelade bästboll (tre bästbollmatcher där vi bytte partner efter sex hål) - visserligen ingen som jag inte tror att jag skulle ha satt, men det beror till lika delar på ett visst storhetsvansinne på greenerna som på att mina spelkamrater inte har för vana att skänka tvåmetersputtar.
Efter en klockren birdie på 17 och en sanslöst skön up and down på sista efter en spinnande låg chip från ettans tee hade jag gått på 72 slag, 65 netto och således 43 sköna poäng. ... eller hade jag?
Med det här brevet känner jag nu att jag fullgjort mina skyldigheter enligt vårt handicapsystem och meddelat handicapkommittén om ett exceptionellt resultat. Om ni väljer att sänka mitt handicap så är det helt OK för mig - om inte så är det också OK (fick heller ingen höjning när jag gick på 69 på Södra för ett par år sedan - också det i bästboll). Huvudsaken är ju att jag fått skryta lite ... 8)
//Tillägg: Om jag kommit ihåg att anmäla mig till klubbens lördagstävling (VSOP) hade jag såklart spelat enligt slagspelsregler och inte haft detta dilemma. Dessutom hade jag haft en snygg seger med hårfin marginal.
Från www.hgk.se:
Lördagstävling 5
Bana: Norra Banan
Resultat A-klassen Norra
Plac Namn Klubb Resultat
1 Lars Ekwall Halmstad GK 72
2 Niklas Carlander Halmstad GK 73
3 Ulf Svensson Halmstad GK 81
4 Jan af Kleen Halmstad GK 85
5 Lennart Lagerström Halmstad GK 87
Lördagen den 10/5 spelade jag Norra banan i ett härligt vårväder och råkade ut för något som jag inte så ofta har problem med. Jag spelade lite för bra.
Trots tröga greener (som jag har förstått beror på att man förbereder dem för säsongen, så det säger jag inget om, däremot blev jag lite besviken på att flaggorna inte flyttats sedan dagen innan, måhända kan min kunskap om flaggornas placering vara en bidragande orsak till resultatet) lyckades jag gå runt på banans par.
Det är inte varje dag jag går på banans par, inte ens något som jag gör ofta. Faktum är att min bästa score på Norra förut var 74 och då var jag så glad att endast öronen förhindrade mitt leende att gå hela vägen runt huvudet.
Med mina 5,2 i handicap och sju erhållna slag (alls inte tillräckligt på fredagen då jag hade 85 slag trots en härlig birdie på det vackra 16:e hålet) skulle det normalt inte vara några problem alls - bara att glatt klicka sig in på Min Golf och räkna in en rejäl sänkning, men nu kommer vi till mitt dilemma.
Till att börja med ersatte jag uppvärmningen på rangen med en starköl till lunch, vilket väl iofs inte är så farligt även om RF kanske inte ser med blida ögon på alkoholintag för en elitidrottare som undertecknad ... 8) Till det kom att jag fick ta en därmed också ganska lämpligt benämnd pilsnerboll när mitt första utslag var en kraftlös puff ut i trädlinjen förbi 150-pinnen. Redan här finns alltså ett matematiskt problem med hur man ska räkna poängen.
Resten av rundan avhöll jag mig från dylikt fusk, trots att det utmärkta sortimentet i kiosken, för dagen bemannad av vad som vissa kallar en kioskpuma, skulle kunna givit mig ytterligare en pilsnerboll (välbehövlig sådan då jag hamnade i den finurliga gräsbunkern på tian).
Ytterligare matematiska problem infinner sig nu genom det faktum att jag fick en del skänkta puttar eftersom vi spelade bästboll (tre bästbollmatcher där vi bytte partner efter sex hål) - visserligen ingen som jag inte tror att jag skulle ha satt, men det beror till lika delar på ett visst storhetsvansinne på greenerna som på att mina spelkamrater inte har för vana att skänka tvåmetersputtar.
Efter en klockren birdie på 17 och en sanslöst skön up and down på sista efter en spinnande låg chip från ettans tee hade jag gått på 72 slag, 65 netto och således 43 sköna poäng. ... eller hade jag?
Med det här brevet känner jag nu att jag fullgjort mina skyldigheter enligt vårt handicapsystem och meddelat handicapkommittén om ett exceptionellt resultat. Om ni väljer att sänka mitt handicap så är det helt OK för mig - om inte så är det också OK (fick heller ingen höjning när jag gick på 69 på Södra för ett par år sedan - också det i bästboll). Huvudsaken är ju att jag fått skryta lite ... 8)
//Tillägg: Om jag kommit ihåg att anmäla mig till klubbens lördagstävling (VSOP) hade jag såklart spelat enligt slagspelsregler och inte haft detta dilemma. Dessutom hade jag haft en snygg seger med hårfin marginal.
Från www.hgk.se:
Lördagstävling 5
Bana: Norra Banan
Resultat A-klassen Norra
Plac Namn Klubb Resultat
1 Lars Ekwall Halmstad GK 72
2 Niklas Carlander Halmstad GK 73
3 Ulf Svensson Halmstad GK 81
4 Jan af Kleen Halmstad GK 85
5 Lennart Lagerström Halmstad GK 87
08 maj 2008
Gammal som gatan
Ja, om gatan råkar vara 40 alltså. Jag fick ett (en dag försenat) grattis-mail från en gammal dambekant och skickade ett svar som jag själv tyckte var fyndigt nog att halka in på bloggen som en allmän betraktelse över tidens gång.
Tack.
Eftersom jag ju glömt allas bemärkelsedagar i nu 40 år är jag inte så knusslig på en dag hit eller dit i den allmänna grattisyran - som haglat från allsköns håll efter lokalblaskans porträtt här: http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=317137
Jag är fortfarande (bara) lönnfet, vikarna kryper bakåt i pannan och några 2,4 barn blir det aldrig (kanske 2,4 bilar med lite tur). Faktum är att 40 ju bara är en siffra. Jag känner mig inte ett dugg äldre idag än igår. Eller förra veckan. Eller förra milleniet för den delen. Jag är samma kille som en gång hade "dorky" frissa, teknistglasögon och var byggd som ett sugrör (186 cm och 65 kg). Frissan är bytt mot snagg, glasögonen iaf lite stiligare och något sugrör är det ju inte tal om - 95 kg med en och annan muskel (mest käkmuskel om man frågar de jag brukar snacka hål i huvudet på).
Ha det bra i urskogarna - som alltid är ni hemskt välkomna, men vi hallänningar flyttar ju inte på oss i onödan. Änglarna åker ju inte iväg från paradiset när de har semester heller ... 8)
Tack.
Eftersom jag ju glömt allas bemärkelsedagar i nu 40 år är jag inte så knusslig på en dag hit eller dit i den allmänna grattisyran - som haglat från allsköns håll efter lokalblaskans porträtt här: http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=317137
Jag är fortfarande (bara) lönnfet, vikarna kryper bakåt i pannan och några 2,4 barn blir det aldrig (kanske 2,4 bilar med lite tur). Faktum är att 40 ju bara är en siffra. Jag känner mig inte ett dugg äldre idag än igår. Eller förra veckan. Eller förra milleniet för den delen. Jag är samma kille som en gång hade "dorky" frissa, teknistglasögon och var byggd som ett sugrör (186 cm och 65 kg). Frissan är bytt mot snagg, glasögonen iaf lite stiligare och något sugrör är det ju inte tal om - 95 kg med en och annan muskel (mest käkmuskel om man frågar de jag brukar snacka hål i huvudet på).
Ha det bra i urskogarna - som alltid är ni hemskt välkomna, men vi hallänningar flyttar ju inte på oss i onödan. Änglarna åker ju inte iväg från paradiset när de har semester heller ... 8)
06 maj 2008
Vilken underbar dag!
36 hål seriespel H35 i ett fantastiskt väder var precis vad "the doctor ordered" för att minska stressen. Jag spelade också otroligt bra tee till green (13 greenträffar de första 15 hålen), men puttade under all kritik och var tre över par med bara en enda enputt. Avslutade sedan bogey-dubbel-bogey när tankarna på sänkning dök upp som en ovälkommen gäst ... 8(
79 var dock näst bäst i vårt lag och på em spelade jag om möjligt ännu bättre och fick en puttlektion av min spelkamrat (eller, han kollade och sade att jag stängde puttern genom stroket = kvävde bollen och dödade farten). Lite oflyt hade vi när min partner hade en sämre dag än vanligt, men 78, på par sista nio, var helt OK.
Roligt att känna att järnen stämde och att flera gånger verkligen limma pinnen (synd att jag sedan lyckades slå en av mina meterputtar så illa att den inte ens tog i hålkanten). Som plåster på såren fick jag i alla fall rulla i en skön 20-metersputt på åttan för en fin birdie och hade vi inte slarvat första nio i båda foursome-scorerna hade vi fått andra lagpriset.
Delad tvåa efter första omgången känns dock utmärkt, med tanke på att vi ju är nya i division 1 och att jag kämpat som ett djur för att hitta folk som kan spela. Och att vår klippa i laget, mannen vi skulle ha som grund för fina scorer, klubbens pro Anders Israelsson hade sin sämsta score från gul tee någonsin. 81 slag.
Stor humor var det när han berättade om sin score och följde upp det med att han skulle ha kurs nu på kvällen - och att kursen hette "Hur du går under 80" ... 8)
Nu är det tillbaka till arbetet några dagar. Fyllandet år imorgon får stå tillbaka för allt jobb jag måste göra. Mer om det här: http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=317137
79 var dock näst bäst i vårt lag och på em spelade jag om möjligt ännu bättre och fick en puttlektion av min spelkamrat (eller, han kollade och sade att jag stängde puttern genom stroket = kvävde bollen och dödade farten). Lite oflyt hade vi när min partner hade en sämre dag än vanligt, men 78, på par sista nio, var helt OK.
Roligt att känna att järnen stämde och att flera gånger verkligen limma pinnen (synd att jag sedan lyckades slå en av mina meterputtar så illa att den inte ens tog i hålkanten). Som plåster på såren fick jag i alla fall rulla i en skön 20-metersputt på åttan för en fin birdie och hade vi inte slarvat första nio i båda foursome-scorerna hade vi fått andra lagpriset.
Delad tvåa efter första omgången känns dock utmärkt, med tanke på att vi ju är nya i division 1 och att jag kämpat som ett djur för att hitta folk som kan spela. Och att vår klippa i laget, mannen vi skulle ha som grund för fina scorer, klubbens pro Anders Israelsson hade sin sämsta score från gul tee någonsin. 81 slag.
Stor humor var det när han berättade om sin score och följde upp det med att han skulle ha kurs nu på kvällen - och att kursen hette "Hur du går under 80" ... 8)
Nu är det tillbaka till arbetet några dagar. Fyllandet år imorgon får stå tillbaka för allt jobb jag måste göra. Mer om det här: http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=317137
03 maj 2008
Äntligen fanns den där!
Ja, där fanns den faktiskt. Den där svingen som jag letat och letat och letat efter. Den där enkla rörelsen som känns så totalt fri och till synes inte kräver någon ansträngning. Bara ställa upp neutralt. Rotera upp axlarna och slå igenom. Klick. Och så spikrakt mot målet. Gång efter gång.
Om sedan bara puttningen kunde stannat kvar. Men nej då. Den försvann i samma takt som svingen dök upp – precis som vanligt. Men 75 slag från backtee på Hesketh, med 10 greenträffar, 5 up and down två chip-tvåputt och ett bunkerslag-tvåputt, var precis vad själen behövde.
Tidigare i veckan hade jag inte lyckats knyta ihop säcken när jag haft Dirren på fallrepet och tre gånger fått släppa till delning trots att jag haft en ledning i matchen långt in mot mål. Men icke så idag. Dirrens sving satt inte alls och efter ett draget utslag på 13 fick han skänka hålet och matchen för 7/5.
De sista fem hålen på Hesketh var sedan de fem bästa. Där flera av dem hade klara vibbar av min favoritbana, The Island norr om Dublin. Slarvade bort dagens bästa drive på 17, runt 250 meter med rull) när jag inte vågade gå för det och i stället lade upp för nära, missade green och var för girig på chippen. Bogey.
På sista hålet hade jag återigen en utmärkt birdiechans, men som så många gånger förr denna dag missade jag – den här gången kort i linjen. Närmast birdie var jag nog på hål 12 där jag missade utslaget till höger, spelade fram till 96 meter och slog en sandwedge som tog i hålkanten och lade sig död till höger om koppen.
Veckan slutade således soligt för Puttaren och jag slapp nesan av att åka hem utan att ha slagit Dirren. Synd dock att vi missade chansen att spela Hillside, som av många rankas som bäst i området. Vi var på Royal Birkdale och försökte snacka oss ut där, men fick i stället hjälp med att komma ut på annars mycket restriktiva Hillside. Tyvärr tog vi sedan för lång tid på oss i shopen på Birkdale och hamnade bakom så många medlemsbollar att vi inte skulle hinna runt.
Banorna här har i allmänhet varit riktigt bra – jag rankar personligen banorna i ordningen Formby GC, Southport & Ainsdale, Royal Liverpool, West Lancashire GC, Wallasey och så Hesketh – som visserligen hade en underbar avslutning, men i övrigt lite för många parkliknande och intetsägande hål.
Vi har mått som kungar och bott bra på moderna Malmaison i Liverpool och på splirrans nya Formby Hall Golf Resort & Spa. Vi har ätit gott och mycket. Och druckit gott och mycket emellanåt också. Guinness-reserven i landet sägs vara på upphällningen som brukligt när jag besöker brittiska öarna.
På alla klubbar vi varit har man varit vänliga och trevliga. Många medlemmar har pratat en stund med oss och ute på banan har vi blivit genomsläppta flera gånger utan något trassel. Ingen runda tog mer än 3:15 och då slog vi båda många extrabollar här och där, puttade runt lite och tog massor av fina bilder.
Resans värsta upptåg stod Dirren för. Lite allmänt skojande och skämtande har det såklart varit hela veckan, men på Formby GC fick jag sånär en hjärtinfarkt. Vi kom ikapp en väldigt långsam boll på tian, med en äldre spelare som gick riktigt illa. De spelade långsamt och vi fick vänta.
Efter elvan såg vi inte dem på fairway och trodde att de spelat ut sina bollar till höger och var dolda av den stora sanddynen där. Vi väntade och väntade, men fick till slut slå – varsin fin drive i mitten-vänster och Dirren, som slagit först stegade resolut iväg mot sin boll, med mig 30-40 meter efter.
När han passerat sanddynen får han syn på den långsamma bollen och vinkar ursäktande till dem, vänder sig fram och hajar sedan till. Jag hör inte vad som sägs, men han kupar handen bakom örat och blir sedan upprörd, ger dem fingret två gånger, den ena med rejäl smäll med handen mot biceps.
Min puls rusar, jag känner hur jag får andnöd och nästan tunnelseende när jag försöker rusa fram för att lugna Dirren och be de äldre spelarna om ursäkt. När jag kommer fram förbi sanddynen är det såklart tomt. Gubbarna hade gått rakt över och spelat 16 i stället och Dirren höll på att skratta på sig. Tokf-n!
Med tanke på att det är billigare med greenfee här än på de fina banorna på mer populära destinationer, samt att det i övrigt är billigt att leva här med låga priser på mat och dryck, rekommenderar jag alla att boka in sig på en flight till Liverpool eller Manchester, hyra en bil och sedan besöka de underbara pärlorna här.
Det finns ett nytt samarbete mellan klubbarna och turistorganisationen här – England's Golf Coast www.englandsgolfcoast.com - som är väl värt en titt. Man kan boka tider online och få massor av bra information.
Några ettor ... och andra siffror:
1 flygbiljett med SAS
1 hyrbil från Budget (KIA Sorento, enormt monster, med TomTom One GPS)
1 rum med en stor säng på Malmaison Hotel
1 snabbt rumsbyte
1 mycket modernt och skönt rum med två sängar på Malmaison Hotel
1 snabb matbit och några Guinness
1 runda på Wallasey, stryk med några poäng. Gul tee var en alldeles för kort bana för oss.
1 runda på Royal Liverpool, sånär seger, men delning till slut. Gul tee första nio var kort-kort, men grön tee sista nio perfekt.
1 Guinness i baren och 1 par knäckta glasögonskalmar
1 snabb språngmarsch till Specsavers för att fixa glasögonen
1 lugn dag med spatserande i Liverpool
1 besök på Anfield Road med guidad tur
1 besök på Beatles-museum
1 snarkande Dirren (à la Boeing 747 på inflygning)
1 runda på underbara West Lancashire, återigen delning i stället för seger. Vit tee precis lagom långt.
1 Guinness och sedan iväg till Soutport & Ainsdale
1 snabb matbit och några Guinness
1 runda med golfbil i hastigt tempo. Bra spel i 10 hål (på par från backtee!) och sedan katastrof sista nio med fyra dubblar
1 sån där otrevlig magkänsla när Dirren gör en perfekt birdie på sista hålet för delning
1 gäng Guinness
1 underbar trerätters på Formby Hall Golf Resort & Spa. Bästa tomatsoppa jag ätit och en perfekt köttbit följt av en chokladtårtbit.
1 skön nattsömn
1 lite spartansk frukost
1 runda på Formby Golf Club. Blandat spel, men många bra slag.
1 härdsmälta på 7:e hålet som jag inte fick under kontroll förrän efter Dirrens upptåg på tolvan. Förlust så det bara sjöng om det.
1 god middag i Southport
1 ny skön nattsömn
1 stressig morgon med en ny spartansk frukost
1 runda på Hesketh med en bollträff utan dess like och veckans första seger.
1 lång dags färd mot natt och hämtning av hustrun i Köpenhamn
1 lyckad GPRS/Bluetooth-uppkoppling med laptopen i bilen
1 lycklig Puttaren ska snart somna sött
//Btw, min banranking ovan är en bedömning av banornas kvalitet som helhet. Räknar man den något mindre objektiva kategorin "Nöje" vinner West Lancs med god marginal.
//Några fina bilder finns här: Flickr-set med bilder från Liverpool
251 är Liver Building i Liverpool. Den sista byggnad utvandrarna såg innan de kom till Statue of Liberty i New York.
267-285 är från West Lancashire GC
kopia av 289 är en fin skylt som beskriver exakt vad jag tycker - se det inringade stycket
292-303 är från Southport & Ainsdale
308-314 från Formby GC
316 är utsikten från vårt fönster på Formby Hall Golf Resort & Spa
ordning_hesketh är något vi skulle ta efter
318- är sedan bilder från Hesketh
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
