En birdie med bite

Sitter så här på aftonkvisten och funderar lite mer på gårdagens runda. Den var sådär sanslöst njutbar trots att jag inte spelade jättebra - 86 tror jag att det blev, efter diverse duffar och bortslagna bollar (jag är skopakungen just nu).

En av de mer njutbara sakerna är när man faktiskt gör något bra på banan. Och inte bara har flyt. Det började redan på nian, där jag visserligen fick slå en ny boll från tee, men sedan spelade hålet sådär läskigt bra - satte upp en järnsjua ett par-tre meter från hål och bara *visste* att jag skulle rulla i den.

På tian, ett par 5 med vatten hela högersidan framme vid green, lade jag upp på andraslaget och slog sedan en mjuk järnåtta (i stället för den nia jag först tänkte slå) till några meter - och rullade lugnt i putten trots att det var nedför och snabbt som f-n.

Elvan spelade jag strategiskt fel, men trots bunkerbesök från tee och toppat bunkerslag räddade jag en skön bogey med en vass meterputt i bakkanten.

Tolvan var sedan pricken över i (trots att jag sedan spelade även 13 ruskigt bra). En riktigt bra drive som borrade sig in i motvinden och stannade runt 250 från tee. Runt 220 kvar och jag var sådär tveksam till om jag skulle lappa till bollen rejält eller lägga upp.

I såna fall brukar det bli rätt taskiga resultat för mig. Men den här gången tog jag ändå beslutet att lägga upp och valde järnfem. Sedan bytte jag till järnsex och sade till min spelkamrat att "så här smart är jag inte egentligen, men ska man lägga upp så är det ju lika bra att inte ta för mycket klubba".

Sagt och gjort. En skön träff sådär lite halvmjukt för att inte sätta för mycket spinn i bollen och så 80 meter kvar till flaggan. När en järnfemma sannolikt gjort att jag hamnat i skägget till en bunker.

I motvinden känns 80 meter som helt perfekt för en sandwedge. Inget att lägga på. Inget att ta av. Bara ställa upp och slå.

Sagt och gjort. En sådär härligt oljig sving med lite handledssnärt genom bollen med en underbart skön bollträff gav den där perfekta lite vassa bollbanan rakt mot flaggan. Min spelkamrat, som stod längre fram i ruffen efter att ha försökt gå in på två, hojtade "gå i då. Gå i. Ooooh." Jag antar att det inte såg jättetokigt ut, men jag stod så att jag inte såg botten på flaggan.

När jag kommer fram till greenen ligger bollen ett par decimeter från hål och nedslagsmärket är precis vid hålkanten. Bollen hade studsat iväg ett par-tre meter och sedan backat tillbaka så det fräste i greengräset. Skööönt.

Paret på hålet efter betydde att jag smällt in sviten tre, ett, fyra, tre poäng på tian till tretton. Tre birdies på fyra hål (skulle man kunna säga om man började räkna efter första utslaget på nian ... 8)

Ibland är det kul med golf!