Nära skjuter ingen hare

Välkommen tillbaka till bloggen alla läsare (vet inte om det finns några "alla läsare", men en god vän har iaf hört av sig och undrat när bloggandet ska återupptas - tack för det!).

2007 var ett segt år där golfen inte kändes särskilt kul, dels för att spelet inte sällan var under all kritik och dels för att banornas skick i allmänhet (och vädret i synnerhet) inte gjorde någon människa glad. Det slutade visserligen "on a high note" som det heter, med en lektion där jag fick ett starkare högerhandsgrepp samt lite "egenmedicinering" i form av återgång till David Blairs (eller, egentligen Ben Hogans) "armbågarna mot höfterna". Intresserade kan kolla Secrets Of The Ben Hogan Golf Swing.

I inledningen av 2008 har utvecklingen mot ett mer tilltalande spel fortsatt, i samklang med ett (hör och häpna) visst mått av fysträning, både lite mjuk styrketräning och en rejäl dos stretching. Det senare förstärkt av ett besök på Sjukgymnastgruppen i Halmstad där jag gjorde ett rörlighetstest (vi kan väl säga att betyget på min rörlighet inte var särskilt högt) och fick en del övningar. Förhoppningsvis ska det leda till ett bättre allmänt skick och kanske också en viss viktnedgång från dagens 97,5 kg (kulan är inte vacker).

Efter gympasset i fredags var golfen i lördags inte mycket att hurra för, men fortsatt stretching under lördagseftermiddagen och lite allmänna "avrostningsrörelser" innan rundan igår gjorde susen. Vilken bollträff!

Trots den kraftiga vinden spelade jag riktigt bra golf, visserligen inte med massor av greenträffar, men kontakten med bollen var sådär skön så man nästan behöver uppsöka en buske efter slaget. Lägg till det en chippning och pitchning som var av gammal klassisk Puttaren-klass så blev resultatet också klart godkända 76 slag (74 om jag slipper räkna bollen jag slog out när jag halkade på åttans tee - drive-SW på andrabollen var trevligare). Tre birdies är alltid roligt, men ...

På tretton är greenen under ombyggnad och vi spelar mot en provisorisk green ca 390 meter ut - inte alltför långt par 5-hål alltså - och driven var sådär klockrent träffad med bra höjd och perfekt bollbana med en svag draw med vinden. Min kommentar om en av mina spelkamraters enligt egen utsago bra träffade drive, "vi kan ju stega upp hur mycket du drivit ut mig," missförstods och han tyckte vi kunde mäta det med lasern. Lite förvånad blev han när han kom fram till sin boll och såg att jag drivit ut honom med 30 meter ... 8)

Jag satte sedan upp en sandwedge i greenkanten och slog en sådär härlig chip som är i hela vägen för eagle - trodde jag - men den lade sig elakt på hålkanten och vägrade trilla ned i hålet. Och så rullade min spelkamrat i en halvlång birdieputt och var inte sen att påpeka att han delade hålet trots att jag drev ut honom.

Dagens värsta motgång (nåja) kom sedan på hål 16. För dagen med tee flyttad bakåt och åt höger samt flaggan rätt långt in på green för totalt ca 180 meter med vinden mot och från vänster. En perfekt slagen järntvåa försökte drawa mot vinden, men blev mest rak, landade mjukt på den sandiga greenen och rullade fram mot flaggan, tog i hålkanten och vek av höger där den lade sig en knapp halvmeter från hål för andra gimmie-birdien på fyra hål. Närmare hole in one än så har jag inte varit på ett tag.


Så här såg det ut när man gick fram mot hålet - klicka för större bild


... och så här såg det ut uppe från 17:e tee - klicka för större bild.

Den underbara bollträffen till trots var puttningen inget att hurra för. Visserligen satte jag en fin birdie på nian från ca 2 meter, men jag får inte riktigt in farten i de sandiga och lite hoppiga greenerna - bollen måste dunkas i hål om den ska hålla linjen och jag brukar smeka fram mina puttar så att de dör över hålkanten. Oh, well ... det är ju inte lönt att toppa formen i början av februari.

Idag blir det ett gympass och kanske, bara kanske, en liten niohålare om jag vågar försumma mitt jobb en dag till.