18 hål i solen på Bandama

Efter en hel del velande lyckades frugan och jag enas om att boka en charterresa till Kanarieöarna – barnen förtjänade lite sol och bad och vi tänkte att "man kan ju alltid ladda batterierna".

Det dröjde inte länge förrän vi insåg att det här med charterresa verkligen inte är något för oss. Hemlängtan dök upp i princip omedelbart och eftersom man på sistone blivit bortskämd med en del femstjärnigt boende var det något slitna hotell Orquidea i Fritidsresors by Bahia Feliz inget som imponerade.

Efter ett par dagars slöande med poolbesök (brrr!), lunch på El Sultan, hotellets helt godkända restaurang och buffémiddag där nästan inget smakar särskilt mycket var det så äntligen dags för pappa att få lite "egentid".

Den hyrbil som Gran Canaria Tourism så vänligt tillhandahållit rattades ut på GC1 och en viss oro inträdde när jag insåg att jag inte hade någon karta med mig, bara ett mail med väldigt diffusa instruktioner. Med Barsides kommentar om hur svårt det var att hitta i bakhuvudet for jag norrut.

Jag hittade rätt avfart från motorvägen, susade (nåja, det är ingen racerbil direkt) uppför backarna och hittade efter en stund en skylt till golfbanan varefter det var busenkelt att hitta. Undrar vad Barside hade för sig när han hade problem.

Vid ankomst till klubben insåg jag att den höjdskräck jag begåvats med inte direkt var någon fördel med tanke på de väldiga stup som fanns alldeles för nära för att kännas bra. Som tur var slapp man spela intill dem eftersom banan låg på andra sidan klubbhuset.

Med halvset i bärbag tänkte jag mig att promenera runt banan och avböjde därför den golfbil man ville förse mig med. En pollett till rangen tog jag dock tacksamt emot tillsammans med en banguide och vandrade ned mot rangen.

Den syn som mötte mig där var inte riktigt vad jag väntat mig. Ett område som väl bäst kan beskrivas som waste area med lite buskar och träd utgjorde rangens första ca 180 meter varefter tvåans fairway tog vid.

Jag slog några bollar med wedgarna och järnen och frågade sedan försynt caddiemastern om man fick slå drive. Jodå, om det var tomt på tvåan så. Jag laddade först över en klockren träsjua med en gammal pinnacle som låg i hinken och fick sedan erfara att rangebollarna inte riktigt var av samma kaliber när jag knappt lyckades driva pinnaclen med en rätt bra smäll med drivern.

Uppvärmd och klar gick jag i väntan på min starttid bort och slog fyra riktigt bra bunkerslag med en banarbetare som åskådare. Han var antingen jäkligt bra på golf själv eller helt enkelt inte intresserad för han varken applåderade eller nickade snällt åt mig när boll efter boll hamnade vid flaggan. När jag började chippa lite körde han därifrån, så mycket för den uppvisningen.

Till sist gick jag upp på puttinggreen och slog några puttar – och insåg snabbt att den känsla jag har från vinterspel hemma passade utmärkt på de lite raggiga och mjuka greenerna. Av någon anledning hade man bestämt sig för att vattna greenerna. Mycket. Jättemycket. Inte lite alltså, utan kopiöst så att det klafsade när man gick på dem.

Strax innan tio klev jag så fram till tee – och när startern frågade vilket handicap jag hade visade jag stolt upp fyra fingrar och drog fram en järnsjua för att lägga upp på lagom avstånd från hål.

- It's only 180 meters to the front, sade han då med viss uppfordran i rösten.

Jaha, tänkte jag. Då tar jag väl drivern då eftersom han vill se det ...

- No, no. Only a rescue. Do you have a rescue?

- Nä, sade jag, drog upp träsjuan och tittade fåraktigt på mot honom. Seven wood?

- Perfect, I reached it with a five iron, and I'm a twenty handicap, sade han då.

Under tiden som vi diskuterat vilken klubba jag skulle slå hade bollen efter dykt upp och jag kände en viss nervositet. Hur f-n ska det här gå, tänkte jag. Skryta med fyra i handicap och så detta.

Träsjuan var rätt bra träffad, vinden förde den lite åt vänster, mot greenbunkern. OK, tänkte jag, värre kunde det vara. När bollen sedan landade på andra sidan green insåg jag att lasermätaren kanske skulle ha gjort nytta här i stället för hängande på bagen.

Med uppmuntrande ord från både startern och bollen efter tog jag upp bagen på axeln och stegade iväg. Äntligen igång!

Väl framme vid greenen missbedömde jag lutningen på greenen, men eftersom jag också glömt att man dränkt in greenerna i vatten så blev resultatet rätt OK och med en bestämd putt i hål var jag ett upp på banan.

Tvåan är ett par 4 på ca 340 meter och en klockren drive i medvinden gav inte mer än en halv sandwedge kvar. Tyvärr var jag lite för feg och spelade inte mot flaggan, mest för att den såg ut att stå på kanten till ett stup. En tvåputt senare hade jag dock inkasserat dagens första par.

På treans tee stod jag och funderade på klubbval, 136 meter upp för in i vinden ... skulle en järnsjua räcka. Och var det inte väldigt smalt med out till vänster och buskar till höger. Typiskt korkade tankar när det egentligen är ganska brett, men man är ju nu en gång för alla mentalt svag.

Lite kort blev slaget, men greenträff. Flaggan längst bak och trots två spelade hål hade jag ändå inte lyckats inpränta det där med vattnet på greenerna och så kom treputten som ett brev på posten.

Lätt irriterade stegade jag upp mot fyran och hade då kommit ikapp bollen som gick ut före mig, en fyrboll damer som trots en dryg halvtimmes försprång alltså inte hunnit längre. Medan de spelade in mätte jag med laser mot deras bagar och valde en bra linje för utslaget. 317 meter, men klart man ska slå drive när den funkade så bra på tvåan.

En släpduffad hook senare fick jag pegga upp en ny boll sedan den första seglat långt out of bounds och lyckades trots viss irritation lägga bollen i fairway. Inspelet med sandwedge var lite långt, men en våldsam backspin gav en dryg meterputt nedför som jag sånär lade kort. Bra bogey.

Trots en boll borta och en treputt var jag alltså bara ett över par efter fyra hål. Och det med halvset på en bana jag aldrig sett förr. Inte så illa pinkat. Banan verkar vara skitlätt och kanske skulle man haft med en markör så man kunde göra ett officiellt banrekord.

Invaggad i falsk säkerhet läste jag sedan teeskylten. Hål 5. Par 4. 430 meter. What? Var tog den korta och lätta banan vägen?

Av bara farten sliceade jag sedan ut driven på fyrans fairway, p-bollen samma väg och efter två fore fick jag slokörad gå iväg efter mina bollar.

Som tur var låg båda i fairway och jag kontemplerade ett tag möjligheten att slå blint över träden för att försöka gå på green ... men kom på bättre tankar och lobbade bollen in på fairway i stället. En pitch upp lite lång följt av en rätt kass förstaputt gav till slut en bogey. Rätt OK, med tanke på hur illa jag spelade hålet.

Damerna i bollen före tog god tid på sig på sexan och jag satte mig i skuggan och drack lite vatten medan jag filosoferade lite om hur man uppfattar såna här banor. De känns ganska smala med gott om buskar, träd och diverse pinnar av olika färg, men egentligen är det ju gott om plats.

När jag så skulle slå ut kändes det lite nervöst, men en bra pärla upp längs vänsterkanten kändes bra ända till jag kom fram till bollen och såg att inspelet härifrån var helt blint. När tanterna efter vad som verkade vara en jäkla massa puttar var klara laddade jag på med en gap wedge och hade trots för mycket backspin och flaggan längst bak en klart sänkbar putt för birdie. Om jag slagit den hela vägen alltså. Par igen.

På sjuan valde jag att slå ut med träsju för att slippa vänta för mycket på tanterna och det var helt rätt klubba, även om bollen nu var en bit ovanför mina fötter. En halvtunn järnnia landade lite lång och vänster, men rätt OK ändå. Putten var rätt bra slagen, men stannade på hålkanten. F-n vad trögt det ska vara då!

På väg upp mot nästa tee såg jag tanterna vinka glatt och jag skyndade mig upp mot de gula kloten, sneglade hastigt i banguiden och ryckte upp en järnfemma som jag prompt tåade ut mot vänstersidan. En lång chip'n'run gav en meterputt som satt mitt i hålet. Skönt när man nu hade så stor publik ...

Tack och bock och så upp till nians tee. Ett par 5 på 460 meter som spelas ned i en dal och sedan kraftigt uppför mot klubbhuset. Vis av tidigare slag höll jag ut bollen rejält till vänster för att inte vinden skulle knuffa iväg den mot ettan. Självklart stannade bollen kvar till vänster och gick sånär out mot 18:e hålet (tror jag, där stod en massa små vita pinnar som inte syntes från tee och inte fanns med i banguiden).

Ett försök att hooka en järnfemma runt träden blev lite halvtamt, men inspelet ganska bra. Tremetersputten nedför gav jag visserligen rätt fart, men höll upp alldeles för mycket. Nåväl, ett bra par i alla fall efter det sneda utslaget.

En trio äldre gentlemen från Malmö släppte snällt igenom på tian och i motvinden satte jag upp en hög och fin järnfemma som pluggade sig pin high ett par meter till vänster om pinnen. Birdien satt klockrent och kändes jäkligt skön.

På elvan hade man en härlig utsikt över flera av hålen på sista nio och en del fina kåkar på sluttningarna på andra sidan. Hålet är 395 meter och det känns jäkligt tillfredsställande att trycka ut en kanondrive och sedan stå med en järnnia kvar på ett så långt hål. OK, nedför och hjälpt av sidvinden, men ändå.

Synd bara att man slår inspelet halvduffat kort vänster till pluggat läge på foregreen och sedan gör en klassisk chip-tvåputt. Äh, jäkla skithål egentligen ...

På tolvan indikerade teeskylten att det bara var ca 240 till greenkant och i medvinden kändes det klart drivbart. En riktig pärla svängde svagt in mot greenen och bollen stannade perfekt i ingången mellan bunkrarna.

Lite irriterande kändes det sedan när man upptäckte att den greenen jag låg vid inte användes. I stället var det 80 meter kvar uppför backen och inspelet, iofs bra slaget, bet ordentligt och backade hela vägen av green. I irritationen slog jag putten mest för formens skull och det var självklart dagens första långputt som efter en rejäl träff på flaggan föll ned i hål.

Undrar varför hålet heter Sopa Boba ... låter lite halvskumt, men betyder kanske inte alls något heltokigt om man slår upp det i ett lexikon.

Heltokigt kändes sedan utslaget på 13. I princip blint och nu in i vinden. En träsjua klättrade lite väl högt, men eftersom hålet var kort fick jag bara 118 kvar till flaggan. Dagens första riktiga ruffläge kombinerat med motvinden gav J7 som klubbval och en perfekt release med händerna sände bollen upp på green, någon meter från bakkanten. En ganska beige förstaputt följdes av en stabil parputt boxad i bakkanten för ett rätt skönt par.

På 14 gick jag ikapp en tvåboll tanter som tog god tid på sig från tee fram till sina bollar och hade sedan syjunta på väg mot green där en av dem höjde armarna i luften och tjoade ... kanske hennes första bogey eller något ...

Hålet är 386 och spelas kraftigt uppför de sista 200. En bra drive på vänstersidan gjorde att en draw krävdes för inspelet och ett av dagens bästa järnslag sände upp bollen på green varefter en bra tvåputt räckte för ett jäkligt bra par.

När jag kom ned på 15:e tee hade tanterna lektion med varandra. Ingen av dem såg dock ut att vara PGA-certifierad och en viss irritation uppstod när de sedan glatt hejade på mig och gick iväg mot sina bollar. De letade bra länge, hackade sig framåt och efter några slag ned i bunkern, upp på green och puttade några gånger innan de gick ned till höger och vinkade.

Jaha, där stod man så helt plötsligt och skulle slå sin järnfemma. 181 meter, med vinden och lätt nedför. Borde vara enkelt, men ett skav kort höger kändes inte jättebra. Lobben gick bara med en hårsmån över bunkerkanten och tvåputten för bogey var inte mycket att orda om.

Nu hade en av tanterna gått för att pinka och jag fick gå igenom för sista gången den här dagen. På 16, ett par 5 på ca 440 meter, slog jag en kanondrive. Alltid lika skönt när man lite halvsurt går igenom folk som borde släppt tidigare.

I avsaknad av spoon lade jag upp med en träsjua och satte sedan en öppnad sandwedge i kullen bakom green med en våldsam backspin som fick bollen att fräsa till och backa hela vägen ned till tap in-avstånd. Tack för kaffet.

Styrkt av en så fin birdie tog jag min träsjua och gick den långa vägen bort till 17:e tee, runt 150 meter bort. När jag skulle slå stannade en banarbetare i vänsterkanten på fairway och när jag lite försiktigt vinkade indikerade han att han skulle stå kvar där.

Nåväl, som tur var blev slaget perfekt och han hejade glatt när jag gick förbi. Undrar om det var Miguel Angel Jimenez själv som extraknäckte som banarbetare eller bara någon som är våldsamt imponerad av Jimenez frisyr och mustasch.

När jag kom fram till bollen började jag tänka på att nu var det roliga snart slut och jag hade slagit rätt många bra slag. Kanske är man lite bra på golf ändå. Jo, tjena. Duff ned i bunkern lite för nära kanten. Ett riktigt 60-gradarläge. Men vem f-n har en 60-gradare i halvsetet ...

Ett skav i kanten, en tunn sak över green, chip tillbaka och putt i hål för dubbel kändes sådär. Och extrabollen jag slagit från fairway rullades såklart i för birdie. Typiskt!

På artonde tee valde jag samma idé som på nians tee. Ut med bollen till vänster och låta vinden föra tillbaka den. Med samma resultat. Läget här var allt annat än bra och jag fick chippa ut med en träsjua.

Lasermätaren indikerade ca 195 meter till flaggan – och det så kraftigt uppför att det kändes som att slå bollen mot en vägg. Funderingar på layup med en järnsjua fördes åt sidan – "man or a mouse" som det heter. Upp med träsjuan och en sådär härligt köttig träff. Bollen orkade precis över kanten och stannade i bakkant green, ca 7 meter från hål. Wow!

Birdieputten kändes sedan omöjlig att missa och rullade också i, visserligen lite från högerkanten, men "beggars can't be choosers" som det heter.

Efter en mycket skön golfrunda i solen och värmen släcktes törsten med en Pepsi med is. Vanligtvis är jag inte så glad för Pepsi, men den här kändes jäkligt bra. Trassel med kortterminalen i shopen gjorde att jag sånär gick miste om Glenmuir-tröjan med klubblogon, men till slut fick jag den ändå med mig.

Ett engelskt par som jag talade med på terrassen berättade att de bodde på Bandama Hotel, som ligger precis vid rangen och bredvid ettans tee. De hade betalat 2200 euro för två veckor och nio golfrundor. För två personer. Ganska bra pris.

En snabb McDonalds på vägen tillbaka satt som gjuten – varför kan man inte få Gazpacho på McDonalds hemma? Nu är det dags för en dusch och sedan ska jag få betala priset för min golfrunda – en shoppingtur med frugan och ungarna ... brrr!