Tyvärr fanns inte mycket kvar av "Ancient Rome", men desto fler kyrkor, kyrkliga byggnader, kyrkligt folk och andra kyrkogrejer (jag är inte värst religiös av mig). Imponerande byggnader, visst, men mest imponerande var nog ändå de som köade utanför St Peterskyrkan i tusentals och åter tusentals där över hälften inte hade en chans att komma in innan stängningsdags.
Mina intryck från staden var dock mycket positiva, särskilt den eftermiddag då vi ägnade oss åt att promenera genom staden och gärna gå vilse i de många smala gränderna (knappt axelbrett kändes det som) där romarna själva tyckte att de utan vidare kunde köra bil.
Efter en snabb (nåja, lite konverserande med den söta polska tjejen i baren blev det väl) Murphys (i brist på Guinness …) gick vi först förbi senaten och såg de sex(!) vakterna, två traditionellt klädda med varsitt långt svärd, två militärer med automatkarbiner och två vanliga poliser med k-pistar. Där bråkar man inte.
Efter lite promenerande till kom vi till Pantheon och hade turen att det småregnade lite. En fantastiskt imponerande byggnad där man kunde stå och se upp på domens hål och se hur regndropparna sakta dalade ned för att med ett "splatt" träffa glasögonen. Utom på min kompis vars oskyddade ögon fick ta smällen … 8)
Som brukligt i Italien åt vi gott och fick i oss både G&T, öl och vin i större mängder än jag normalt får i mig på en månad hemma och kanske var det därför de första hålen på Marco Simone GC (ritad av Jim Fazio, den mindre kända av de båda bröderna) inte riktigt gick som jag hade tänkt mig.
Iofs var bunkrarna sönderregnade och först blev jag av med en boll i en bunker som var vattenfylld till hälften och när jag droppat en ny boll på det stenhårda underlaget gick det inte ens att med 60-gradaren hoppas på att få upp bollen ordentligt (jag var väl en 3-4 meter nedanför greenytan med rena väggen framför mig).
Min kamrat (som jag bettade mot) tyckte efter sitt bunkerslag på hålet efter (lätt nedför, ingen bunkerkant och med mycket green att jobba med) att "det är ju bara att cleana en järnnia". Jodå, lätt för honom att säga.
Efter en riktigt bra drive på hål åtta kom jag fram till bollen och hittade den en decimeter bredvid nedslagsmärket – och helt svart av jord och lera. Inspelet misslyckades (jag kunde iaf skylla på leran) och jag fick ett sånt där härligt inspel från ca 5 meter nedanför greenytan, med en greenbunker i vägen och sedan nedför på andra sidan.
Lobben var visserligen bra slagen, men fastnade i fringen varifrån jag i ren ilska chip-tvåputtade för en härlig dubbel (efter dagens bästa drive).
På nian hamnade jag lite taskigt till under ett körsbärsträd 200 m från green efter en släppt drive (p-bollen hamnade så perfekt att man inte kunde gått fram och lagt den bättre). Nu var jag dock lite uppgiven så i stället för att pitcha ut i sidled snärtade jag upp en spoon på green och tvåputtade för par.
En snabb macka (ett ciabattabröd utan smör, men med en hel j-a schnitzel ... 8) och lite vatten senare stod vi på tians tee. Sista nio hålen spelade jag sedan riktigt bra – och kanske var det också därför jag tyckte att de var de bättre hålen – och avslutade med en sån där härligt perfekt birdie på det tuffa artonde.
En kanondrive över bunkern till vänster (213 carry över den) och sedan en viss klagan på att jag inte hade järnsex med mig (hade halvset för att orka bära) innan jag ställde upp en perfekt slagen järnfemma, lite öppnad, till ca 3 meter från hål och satte putten klockrent mitt i hålet.
En perfekt drive på väg
43-36 gav 73 slag netto och vinst på inrundan och totalen. Skönt att se kompisens min när det gick upp för honom att jag gått på par in och sopat hem det (hade väl inte direkt skrutit över spelet när han frågade hur det gick efter nio hål … 8)
Rapport från Le Querce och min "horror story" 88-runda kommer senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar