Sista hålet på Le Querce, en tuff vandring uppför till en green med en kraftig nivåskillnad - och därtill hörande chip-treputt för bogey ... 8(Fortsättning från En trevlig tripp till Rom [del 1]
Efter en god middag på mycket trevliga restaurangen Ambasciata D'Abruzzo fick man några timmars sömn och sedan var det dags för en liten guidad tur i Rom.
För alla med minsta intresse för kultur och historia är Rom en mycket sevärd stad. Tyvärr finns inte så mycket kvar av "Ancient Rome" som man skulle kunna önska sig, men ändå finns många mycket imponerande byggnadsverk att beskåda.
Jag fick också lära mig vad SPQR betyder (som man ju sett på standar i Asterix) - Senatus Populus Que Romanus - Senaten och folket i Rom.
Tillbaka till hotellet och snabbt fram med grejerna, en knapp timmes bussfärd till Le Querce och så dags för nästa runda.
En snabb macka (okej då, två) och lite vatten "satte fart på andarna" och jag höll sånär på att missa min starttid när jag fick sprinta in förbi den glatt leende killen som höll ordning i omklädningsrummet. "Desperate?" frågade han. "Si, desperate", klämde jag fram innan jag klämde något annat.
Som bana är Le Querce en trivsam upplevelse. Kuperad och i fint skick samt med många fina vyer. Tyvärr var min känsla på greenerna som bortblåst och fick sig ytterligare en knäck redan på ettan.
Efter en "safe" drive, layup med J7 och en perfekt nia in till pinnan blev jag straffad med en backspinn som förde bollen hela vägen av green. Treputten kom som ett brev på posten och därmed också en viss rädsla i stroket som sedan smittade av sig på alla klubbor bagen.
Några direkta slag att skryta med från den här rundan finns väl inte, förutom kanske ett bunkerslag till tap in-range på tian. Men banan var riktigt fin och jag skulle gärna spela den igen en dag när spelet sitter lite bättre.
Kul också att vara på "historisk" mark - Le Querce var nämligen spelplats för 1991 års World Cup där Anders Forsbrand och Per-Ulrik Johansson vann en VM-titel för Sverige i hård kamp med den tidens bästa parspelare, Fred Couples och Davis Love III.
Jodå, det fanns ett minne från Sveriges VM-seger -91, men den satt halvt gömd i en trappa bakom en stor växt ...Maten efter rundan smakade utmärkt, synd dock att Odis (medföljande sällskapsdam hela resan) inte fick njuta av den. Han hade i stället hamnat i ett mörkt rum där han led av febersvallningar som inte gav sig förrän han fick en rejäl 600 mg Ibumetin av mig. Synd att han inte frågade efter en sån tidigare.
På kvällen blev det utgång, men döm om vår förvåning när det i princp var omöjligt att uppbringa någon kvinnlig fägring. Vi började på Via Veneto, tog taxi till en riktig nattklubb (med Ferrari parkerad utanför) där drinkarna kostade 15 euro - styck, tittade in på Hard Rock Café (tomt) och sedan in på en halvsluskig bar där vi fick i oss lite mer sprit innan det var dags för sängen.
Resan hem med Sterling-flighten var angenäm, med förbeställd brunch som satt som smäcken när bakfyllan släppt. Klart bättre än på vägen ned när jag först glömde min mobil i säkerhetskontrollen på Kastrup, maten hamnade på fel plan och jag avslutade triumviratet med att glömma min jacka på planet när vi landat (kul dock att i sällskap med vapenutrustad carabinieri få vandra ut på plattan och hämta min jacka innan jag med en lätt handviftning passerade säkerhets- och passkontrollen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar