Tänk att det kan vara så enkelt …

Efter att en längre tid spelat ganska rutten golf (spelmässigt, även om jag scorat inte alltför illa) stod jag igår på rangen och slog lite bollar.

Skavda, någon enstaka okej träff, men allting med svag fade till rejäl slice – inget man imponeras av och ingen hade nog trott på att jag har fyra i handicap om de bara sett mina slag.

Efter de första 10-15 bollarna slutade jag. Lade ned klubban och började fundera. Vad är det egentligen jag gör. Varför skaver jag slagen och varför går bollarna åt höger.

Tog upp en klubba och började från början. Med greppet. När jag tittade ned på det färdiga greppet som jag spelat med en tid såg jag en enda knoge. Den på tummen. Herrejösses.

Stärkte vänsterhandsgreppet, satte dit högerhanden ... och jäklar vad det kändes skönt. Tog några övningssvingar och helt plötsligt gick det att sätta klubban och ta sig tid i svingen.

Gick igenom bagen med varannan klubba från wedge till driver och där fanns ju en del golf i de slagen. Hade iaf kunnat låtsas vara singelhandicappare.

Ut på banan
Eftersom jag hade skyndat mig igenom banan när jag mätte in den med min nya GPS Caddie (se www.matsgolf.se) så fick jag för mig att jag skulle prova min "nya" sving på banan, men med startförbud på ettan (juniorläger) fick jag stega direkt bort till femman.

Lite halvduffad J7 pin high (runt 145 meter) och chip-tvåputt var väl inget att gnälla över. På hålet efter, xx meter, par 5, dogleg höger, spelade jag J4, J7, J8 precis förbi flaggan och brydde mig inte om att slå birdieputten eftersom jag fick gå igenom.

Vad fasen, det funkar ju! Nu jäklar ska här slås. Jodå. Lite halvtåad järnfemma på sjuan – den går väl i bunkern tänkte jag. Nähä – långt förbi bunkern. Vad i h-e ... kan lite starkare grepp göra så stor skillnad.

På åttan, rakt par 4, xxx meter, har jag den senaste tiden lagt en boll out till höger varenda gång. Icke så idag. Iofs lite tunt tåad, men bra längd och i spel. En J7 till pinnen och en klockren birdie.

Nian, tian, elvan och tolvan spelade jag sedan som i trans – iofs "bara" par på nian och tian, men på elvan satte jag upp en drive till drygt 40 meter och pitchade in bollen död och på tolvan slog jag träsju från tee och satte sedan upp en järnåtta förbi pinnen och spann ned den till dryga metern – putten satt såklart klockrent i bakkanten.

På vägen tillbaka till bilen, ja hela vägen hem faktiskt, satt mitt flin som klistrat. Iofs var jag trött som fasen, men sådär skönt trött efter att ha gjort något bra. Mmmm.

Borta med vinden?
Nejdå, inte alls. Iofs blåste det inget idag, men svingen fanns kvar. Tänkte iofs bara träna, men när jag fick syn på Klas och Håkan på tian småsprang jag bort till dem med bagen på axeln (och förbannade mig själv för att jag inte tog med vagnen).

Klockren birdie direkt. Pang, pang, pang. Slog *över* green med andraslaget på tretton och hade en hel del andra bra slag, och scoren var väl någonstans kring par - de spelade match så jag försökte hålla mig lite ur vägen - trots att jag tre gånger hamnade på ett bart läge varifrån en topp var enda slaget som fanns.

Nu ska jag ta en varm dusch, hinka en välförtjänt pilsner och sedan gå och knyta mig. Imorgon är det 18 hål och då jäklar ...