En riktig kanonrunda!

Efter onsdagens mindre uppmuntrande runda som bestod av en mycket stor samling skitslag gick jag idag med bestämda steg fram till terminalen och stökade undan den höjning som gav mig ett extra slag på hemmabanan – 5 slag kändes bättre än 4 när jag så totalt saknade bollträff sist.

Efter ett övningsslag (en Strata Tour Professional som seglade långt ut på rangen) och förhandling om slag (av ren vänlighet lät jag Tobbbe slippa ge mig slag på vårt femte hål, Sveriges enda dogleg par 3 och handicap 5) slog vi ut vid ungefär 10:00.

Tobbbe tog sin mulligan på ettan, men jag skippade det. Och tur var väl det, för den boll som låg i semiruffen till höger förpassade jag in på green till ungefär tre meter från flaggan som stod längst bak, med en så klockren träff med järnfyran att jag blev alldeles lyrisk.

Birdieputten var en ren formalitet (nåja) och satt klockrent i bakkanten för att gå ett upp direkt (det erhållna slaget på ettan behövde jag inte utnyttja, men Tobbbe ville av någon anledning inte låta mig ta med mig det till något annat hål ... 8)

På tvåan slog jag, hör och häpna, en helt OK drive. Den första på ett tag. Visserligen gled den ut i semin, men därifrån slog jag upp den mitt på green och tvåputtade till flaggan som stod längst bak. Tobbbe chippade lite långt från bakkant green, men satte returen stenhårt i bakkant för delning.

Trean fick jag till skänks av Tobbbe sedan han sånär slagit en ölboll innan han slog bort bollen på andraslaget, droppade, spelade fram och sedan över green ned i vattenhindret (*i* ett träd faktiskt). Mitt par var allt annat än akademiskt efter en lite dragen drive, punchad träsju, järnsjua kort på green, förstaputten ett par meter förbi flaggan som stod längst bak, men parputten stabilt mitt i hål.

På fyran slog vi varsin halvtaskig drive – jag höger och Tobbbe vänster sedan han halkat till med högerfoten. Hans inspel – till två meter från flaggan som stod längst bak – var betydligt bättre än mitt som drogs ned i greenbunkern, men när jag sånär satte mitt bunkerslag missade han sin birdie och hålet delades.

Femman vann jag med tvåputt mot treputt efter varsin ganska beige förstaputt – och här stod flaggan faktiskt mitt på i stället för längst bak. Även på sexan stod flaggan mitt på och här delade vi hålet på par – efter att jag satt en tvåmetersputt mitt i hål.

På sjuan slog jag en järnfemma lång vänster medan Tobbbe satte upp en järnsexa på green. Min chip var så utsökt att jag väntade mig att få putten skänkt, men icke. I stället skulle jag "bara" slå i den ... och då gick den såklart i höger hålkant, vände 90 grader och lade sig till vänster om hålet. Ouch!

Med försprånget nu reducerat till bara två hål kom vi så till åttan, där jag ju har slag på Tobbbe. Jag kvitterade hans snaphookade rescue med en hög fade som pluggade sig precis på andra sidan 150-skylten. Han slog sedan en klockren järnsexa upp på green medan jag släpduffade en järnåtta kort green, chippade lång och slog min parputt kort i linjen. Som tur var ville Tobbbes putt inte heller rulla hela vägen – utan dog på hålkanten – och hålet delades.

På nian slog vi båda hyfsade utslag, men för långt åt höger och fick gå oroliga fram mot dammen drygt 230 från tee. Tobbbes spoon låg *på* vattenhindermarkeringen medan min drive hamnat kort höger. Vi satte sedan upp inspelen i greenkant och delade hålet på par.

Hur gör man nu då ... (extern bildlänk).

Ett över par och flera riktigt bra golfslag (och två missade puttar, en bortslarvad kortputt på sjuan och en kort i linjen på åttan) kändes betydligt bättre än i onsdags och med mina 20 poäng kändes två upp efter nio hål nästan i underkant – men så är ju Tobbbe faktiskt scratchspelare.

På tian slog vi varsin riktigt bra drive. Tyvärr följde jag upp min med en rätt taskig pitch kort green medan Tobbes boll "skiddade" över till fringen i bakkant. Min chip gick sånär i, men rullade ett par meter förbi flaggan – som stod längst bak. Tobbbe safeade fram sin förstaputt klar och jag rullade lugnt i min – mitt i hål igen – för vinst av hålet (skönt med handicap ... 8)

På det korta elfte hålet valde jag träsju från tee och satte upp en sandwedge till några meter. Tobbbe slog en drive lite skavd vänster och chippade sig lång varifrån han safeade putten till flaggan – som stod längst bak. Efter diverse läsande av linjen sade jag "Jag blir så j-a osäker på linjen" och slog en inte särskilt övertygande birdieputt som vek för tidigt och rullade förbi hålet ett par decimeter och så var hålet delat.

Även på tolvan slog jag ut med träsju, men här följt av en ganska dålig wedge till vänster fringe, 8-10 meter kort om flaggan. Tobbbe satte upp sin lobbwedge några meter kort hålet och flinade lite när han såg mitt predikament. Min chip var mot en kraftig lutning, upp över ett krön till flaggan – som stod längst bak i en utförslutning.

En klumpig chip, lätt dragen och ett par-tre meter lång såg ut att kosta hålet trots att Tobbbe missade birdien. Men till min stora glädje, och lätt besviket suckande från Tobbbe, läste jag rätt, två bollar utanför till höger och slog putten perfekt mitt i hål – center cut som de amerikanska kommentatorerna på Sky Sports skulle ha sagt.

På tretton slog jag återigen en ganska bra drive, tyvärr till ett lurigt läge i ruffen en decimeter utanför semin. En klockrent punchad träsjua räckte dock för att ge cirka 105 meter kvar på inspelet. Tobbbes försök att gå på två efter en kraftigt hookad drive uppåt 300 meter gav ett bunkerläge som han inte lyckades lägga närmare än ett par meter trots rejäl backspin när bollen landade.

Mitt inspel var *för* bra slaget i medvinden och min birdieputt på 10 meter var visserligen perfekt i linjen, men ett par varv för kort. Tobbbe gick stenhårt för sin birdie, tre ned som han var, och jag var storsint nog att skänka hans dryga meterputt för par.

Medan vi gick ifrån tretton pekade jag mot fjortonde green och nickade menande åt flaggplaceringen – enligt Tobbbe en riktig minigolfplacering mitt uppe på åsen som delar greenen i två sektioner.

En perfekt järnnia tre meter förbi hål, en studs fram och sedan backspin tillbaka till nedslagsplatsen kändes därför OK. Ännu bättre kändes det att vinna hålet med ännu en perfekt läst (och slagen) putt.

Sådärja, dormie fyra, ett under in och på par totalt. Det är ganska kul med golf ibland ... 8)

Vi spelade ganska likartat på femton – det var rakt in i den nu ganska kraftiga solen och vi följde upp två mediokra utslag med varsitt järnslag (Tobbbe järnfyra och jag järnfem runt 20 meter närmare hål) till finessavstånd.

Min 52-gradare blev lite kort efter en ganska taskig träff medan Tobbbes sandwedge flög för långt, landade i nedförslutet på den hårda greenen (där flaggan bara stod 3/4 mot bakkanten) och rullade ut i ruffen bakom green, varifrån han chippade till ett par meter kort hålet.

Min birdieputt var inte helt tokig trots det kraftiga uppförslutet, men jag missade breaket på slutet och fick nöja mig med en tap-in på runt 20 cm för par och seger i matchen. Tobbbes parputt spelade nu endast roll för det matematiska slutresultatet och en push höger om hålet gjorde att det skrevs till 5/3.

Tack för kaffet. 5/3 mot en Tobbbe som förutom tredje hålet haft birdieputt på nästan alla hål. På par totalt. Ett över in. 34 poäng efter 15 hål. Huvva.

Den perfekta järnfemman på sexton följdes av tvåputt – där returen var betydligt längre än önskat sedan jag gått lite för hårt för birdie. På sjutton fick jag nöja mig med bogey sedan jag från skogen till höger punchat en träsju mellan träden ned i greenbunkern och missat returen på ett par meter nedför (kantrullare igen).

Bogey härifrån kändes inte fel

På sista hålet såg Tobbbe inte var min boll tog vägen, men vis av dagens övriga slag höll jag den i vänsterkanten och lät dagens fade föra den tillbaka till semin runt 20 meter förbi 150-pinnen.

Som omväxling (javisst) stod flaggan längst bak – och uppe till höger i den grymmaste Telia-tourpositionen. Här står man då med runt 145 meter till flaggan. I motvind. Med 38 poäng i handen och möjlighet att gå på par med en birdie. Vad händer? Just det, rätt gissat.

Ett riktigt skitslag, en topp som precis går över vänster bunkerkant visar sig vara ganska bra trots allt. Pin high, på rätt platå, men till vänster på green runt 10 meter från hål. Birdieputten är bra läst (igen), men tyvärr en meter för kort. Parputten sitter dock säkert i hål.

73 slag. Med massor av Kalle Anka-flaggor, lätt blöta fairways (okej, det rullade på de flesta fairways, men inte alla) och dressade greener (okej, det var faktiskt jäkligt bra greener – ganska snabba och med en jämn rull där man inte kunde skylla på mycket annat än sällskapet ... 8)

Efter rundan fanns bara en sak att göra. Stega rakt in i kansliet och dra kortet i terminalen för att registrera sänkningen. 40 poäng den 24 november. Nytt handicap 4,1 – mitt lägsta handicap på bra länge – hastigt ned från 5,7 den 18 oktober.

En snabb titt på Min Golf visar att jag som bäst haft 4,2 i år (sänkte mig två gånger från 4,7 till 4,2 – en gång på Desert Springs under årets SC-resa och en gång på hemmabanan under en tidig lördagsmorgon i juli – båda alltså i perfekt väder och på en bana i kanonskick).

Faktiskt visar en mer fullödig kontroll att jag inte haft så här lågt handicap sedan augusti 2003. Och om jag får säga det själv så är jag nog dubbelt så bra på golf nu som jag var då – men då var jag medlem i en klubb med en riktig sänkarbana.

Nu blir det familjedag imorgon – med badhus och hela faderullan – innan det på söndag återigen är dags för vintertouren. Jag får gå i samma boll som självaste Oscar Hansson, elitspelare på riktigt och medlem i Halmstad Golfklubb. Kan jag spela jämnt med honom – som på Kristianstad för ett par veckor sedan – får jag vara nöjd.

Dagens scorekort: Klicka här
Bildgalleri: Klicka här