Golf är 90 procent mentalt ...

... resten sitter i huvudet ...

Visst är det mest en lustifikation, men det är otroligt hur mycket man kan förstöra för sig själv med konstiga tankar. Och hur en konstig tanke leder till nästa, som leder till nästa, som leder till att man blir tveksam, vilket leder till att man börjar fundera på olika slag - medan man slår iväg bollen.

Idag var det återigen match på Haverdal. Samma som igår. Banan dock ännu bättre med nyklippta greener och nyskurna hål. Vinden hård från nordväst (tror jag, vädersträck är inte min starka sida - heller) och minst lika kraftig som igår.

En irriterande smärta i högerhanden gjorde sig gällande direkt på ettan och botades med en Ibumetin och sista munnen vatten (varför glömmer man *alltid* att fylla på vatten? Hur svårt kan det vara att hålla *en* sak i huvudet från bilen till ettans tee?). Troligen någon nerv som satt i kläm i handryggen, en cm in från knogarna ungefär mellan ring- och lillfingret.

Ettan avverkades med bogey efter en usel chip och lika usel förstaputt. Tankarna på handen underlättade inte, men en skön chip-enputt för par på tvåan (där en full järnåtta flög hela 95 meter in i vinden) gjorde att jag kunde slappna av och spela ut lite bättre.

Driven på trean var bra, järnsexan fram likaså och när jag ställde upp en mellanwedge mot vinden och såg hur bollen damp ned pin high ett par meter höger om flaggan kändes det birdie hela vägen - och putten satt klockrent. Två upp efter tre ... inte så dumt.


Tobbbe boxar i birdien på fyran.

Fyran tappade jag trots en riktigt bra sandy sedan Tobbbe satt upp inspelet några meter ifrån och dunkat birdien i bakkant trots en lurig nedförsputt. Men vad hjälpte det honom när jag halvtoppade in min järnsjua på femman och lugnt rullade i birdien (hans kommentar: "Jaha, där hade jag behövt göra HIO för att dela hålet. Efter en tunn J9 ned i bunkern och tvåputt för bogey var han inte jättenära delning ändå).

En riktigt bra slagen järnsjua på sexan flög lite för långt och putten ville inte riktigt falla som jag tänkt, men ett bra par trots en tunn järnfyra lite för långt till höger från tee, kändes helt OK.


Schysst vy från sexans fairway ned mot åttans green.

Järnfemman på sjunde hålet skulle ställas upp mot vinden och sakta glida in mot flaggan - var det tänkt - men den pluggade sig grovt i bunkerkanten och ren råstyrka krävdes för att slå den ett par meter. Som tur var delade vi hålet på bogey sedan jag gjort en bra tvåputt och Tobbbe en mindre bra chip-tvåputt.


Kanonläge. Tur att man kan trycka till lite - fick sånär upp bollen på green.

Åttonde hålet spelades idag i rätt kraftig sidvind och våra utslag här var ... ah ... sådär. Eller ... ärligt talat var de helruttna. Vi missade sedan båda greenen, men jag behövde aldrig utnyttja det slag jag hade på Tobbbe efter en sanslöst fin chip från seg ruff och en stabil putt mitt i hål för par och tre upp.

Nu kom det lite tankar på score, men inte värre än att jag kunde slå ut en kanondrive på nian. Tyvärr följt av en bra slagen järnåtta från 135 meter ... som inte ens nådde greenen. Den kraftiga vinden kändes inte alls och minnet är ju som en ost ("smelly and full of holes"). Chippen med järnnian (mitt bästa vapen i närspelet) rullade ett par meter förbi till ett stabilt par-avstånd medan Tobbbe följde upp sin enorma drive med en pushad wedge till ett läge i skogen.


Det är ganska vackert på hösten. Här nionde hålet in mot klubbhuset.

Här börjar så eländet. Det riktiga eländet. Tobbbe slår ett bra slag från skogen och sätter sin parputt mitt i hål (boxad i bakkant). När jag ska slå min putt kommer Jarreby (klubbmakaren på Haverdal) körande med bilen och jag säger, "Usch, det går alltid åt helvete när Håkan kommer." Han stannar och kliver ur bilen medan jag gör mig redo att putta. Men det är redan kört. Det känner jag ju och putten är veckans sämst slagna. Så långt iallafall.


Kul att förlora hålet till en kille som slår sitt tredjeslag härifrån.

Nåväl, två upp i matchen och bara ett över par i en så hård vind känns rätt OK. Faktiskt mer än OK och tankarna på sänkning är nu ganska många - samt blandade med tankar på hur korkad jag var som ens sade det där med att det skulle gå åt helvete. Klart att det går åt helvete när man säger så.

Tian vann jag på bogey efter en uselt slagen putt, elvan lyckades jag precis dela på par efter en klockren spoon, nästan perfekt slagen wedge och sånär luftmiss på birdieputten, men stabilt slagen parputt (tack och lov). Tolvan tappade jag med några taskiga slag och bogey mot Tobbbes par.

Två upp, sex hål att spela, tre över par (med sänkningschansen kvar - vilket jag är enormt medveten om). Tobbbes drive på 13 är en bomb som aldrig vill stanna. Min drive är också riktigt bra, men landar (såklart känns det som nu) i bunkern och jag får spela fram en J9 medan Tobbbe slår upp andraslaget på green.

Mitt inspel från 140 meter med wedge (sade jag att det blåste medvind?) landar i ett kladdigt område på green och stannar kort - och den perfekt slagna birdieputten viker precis framför hål och lägger sig ett par decimeter bakom hålet. Såklart. Hålet delas sedan Tobbbe slagit en dålig eagleputt och en bra birdieputt.

Fjorton spelas med vinden, men det betyder ju inte att man inte behöver slå till bollen. En rådålig mellanwedge räcker precis över vattnet, men treputten kommer som ett brev på posten sedan jag hållit upp parputten i vänster hålkant och ignorerat min känsla av att bollen skulle falla på andra hållet. Höger hålkant identifieras sedan som rätt linje med ett nytt försök. Så dags då.

Femton delas på två rätt taskiga par efter bådas chip-tvåputt. Min birdieputt var nu dagens absolut sämsta. Veckans sämsta till och med. F-n vet om det inte var årets sämsta. Duffad en meter kort ... 8(

På sexton är det så tuff vind att min järnfyra (längsta järnklubban i bagen) inte räcker och jag ställer upp en träsjua som är spikrak mot pinnen, landar fyra-fem meter kort och tvärdör. Två puttar var ger delning och ett upp med två hål att spela.

På sjutton, Haverdals bästa golfhål och ett av Sveriges tuffaste par 4-hål, har jag slag. Och Tobbbe ger sånär upp hålet och matchen sedan han snap-hookat en spoon ut i skogen till vänster. Jag slår en kanonpärla med drivern, mot vänsterkanten med lätt fade till runt 145 meter från hål. Mitt inspel blir bra, medan Tobbbe på något oförklarligt sätt hittar en lucka genom skogen till greenbunkern varifrån han sedan sätter upp tredjeslaget nära.


Så här ser en snap-hookad spoon ut. Inte helt ortodox högerfotsposition ... 8)

Här har jag min enda snilleblixt för dagen. Jag minns hur min järnåtta på nionde hålet dog kort om green och tar en järnsexa som jag slår mot vänsterkanten till 4-5 meter från hål. Birdieputten läses från båda hållen (sänkningen är nu som ett rött skynke i huvudet) och när jag hittat linjen (sådär härligt när man nästan ser ett spår i gräset) slår jag putten. Bra. Precis på linjen. Den breakar först vänster. Och sedan tillbaka höger. Rullar mot hål - och stannar en centimeter kort i linjen!!!


Schysst inspel från samma position som i april. Se bilden nedan.


Med matchen vunnen gör jag så ännu ett kardinalfel. Jag berättar för Tobbbe hur bra jag spelat (trots allt tramsigt slarv) och att ett par på sista räcker för en jäkligt bra sänkning i den hårda vinden. Naturligtvis funderar jag på tio olika alternativ för driven på utslaget och medan jag funderar klackar jag ut bollen högt upp mot vinden och ned i tjockruffen till höger. P-bollen slås perfekt på fairway - såklart.

Jag hittar min boll i ruffen, chansar hej vilt med en träsju som träffar ett träd och faller ned mellan träden. En ilsken sving med träsjuan förpassar sedan bollen till greenkant iaf. P-bollen spelas fram riktigt bra med en järnfyra till pin high höger om green - såklart.

När jag kommer fram till bollen förklarar jag för Tobbbe att jag har chippen för sänkning. Chip och chip förresten. Jag har drygt tre meter till greenkant. Och flaggan står längst bak till höger. En perfekt slagen järnnia lite extra lågt för mycket rull landar som tänkt, releasar rejält på väg mot pinnen ... men stannar en halvmeter kort vänster. P-bollen lobbas upp ett par meter från hål och stänks i stenhårt i bakkanten - såklart.

36 poäng i en så tuff vind och vunnen match är visserligen trevligt. Men det är ju själve f-n att man aldrig ska kunna hålla huvudet i schack. Tankarna som passerade förbi i hög fart under de sista nio hålen var otroligt jobbiga och i stället för att bara njuta av spelet funderades det mer på var man inte skulle missa än på var man skulle försöka landa bollen.

Nåväl. Nu får man hålla ett tag. Imorgon blir det kanske ingen runda, Tobbbe skulle till sin instruktör vid 10 och då blir det lite sent att gå ut efter det. Lika bra det kanske. Fast kanske ändå ...